Varför är jag så jävla feg?

Satan. Har haft chansen. Många gånger. Tog den aldrig. Är för feg. Nu är det för sent. Det är över. Kommer aldrig igen. Allt är förlorat. "För den här gången" säger de. Men jag orkar inte vänta på en ny. Vill inte. Man ångrar inte det man gjort utan det man inte gjort. Håller med. Våga chansa om tillfälle ges. Jag vågar inte, men hatar mig själv nu efteråt. Så mycket. Nu går det utför. Snabbt. Om jag bara vågade ta steget..

Hälsa morfar från mig

Det var något av det sista jag sa till henne. Och hon samlade kraft för att orka öppna ögonen och se på mig, och ville klappa mig en sista gång på kinden. Hon var så lugn. Hon har väntat på detta sen han gick bort för 14 år sedan. Jag skrev en sång till morfar ~7 år efter att han gick bort. Nu funderar jag på att spela den på mormors begravning. Får se hur jag resonerar när mitt huvud inte är fullt av sorg längre.

Mitt i allt farvältagande får jag sms från min f.d. bästa vän som vill tjabba och fråga om tvillingparet hon varit otrogen med (båda tillhör mina gamla vänner och det är mycket p.g.a. dem jag lider av social fobi idag) kan vara med och musicera tillsammans med oss i sommar. Hmm, ska hon ha så bra kontakt med båda? Hon vet vad jag tycker om dem, och hon visste vad jag gjorde igår, men ändå var hon tvungen att ta upp det just då. Det slutade med att jag svarade rätt argt. Var nog första gången hon sett den sidan hos mig. Tyckte det var rätt osmakligt att ta upp en sådan sak precis då. Det kunde lika gärna ha väntat ett par dagar.

Oro bekräftad

Här skrev jag om ett mail jag skickade till min f.d. närmsta vän. Jag beskriv saker jag var besviken på och varför jag inte känner att jag kan lita på henne längre. Berättade för henne att jag var orolig att hon skulle föra saker jag sa vidare till "tvillingbror" då hon faktiskt har känslor för honom. Hon lovade dyrt och heligt att hon aldrig skulle göra det. De pratar uppenbarligen aldrig om mig. Ibland ska han ha försökt göra det men då ska hon ha sagt till honom att hon helt enkelt inte pratar om mig.

Nu fick jag precis reda på att hon har skickat ett sms till "tvillingbror" där hon skrev att jag skrivit ett mail till henne, kortfattat vad det innehöll, och att hon var "jävligt trött på allt snurr och alla som stör sig på att vi två träffas" samt något i stil med att "vi två gör precis vad vi vill och skiter i de andra!". Sen fick jag nyss ett sms av henne där hon skrev att hon fortfarande hoppas att det är lugnt mellan oss två, och att jag absolut kan lita på henne. Just ja. Ska jag gå på den igen?

Längtar så efter en varm famn.. någon som kan torka mina tårar

Varför är min mur borta? Om jag bara kunde stänga av alla känslor. Åh vad skönt det vore. Bara sluta bry sig om allt.

Träffade precis min f.d. närmsta vän och vi pratade en del. Hon sa att det kändes som om hon hade förlorat mig lite, vilket hon inte alls ville. Jag berättade att jag har svårt för att lita på henne längre. Hon blev ledsen och försökte intala mig att jag visst kan det. Men jag kände fortfarande att jag inte riktigt vågar tro på henne. Så det var rätt tråkig stämning mellan oss när jag åkte hemåt. Nu efteråt inser jag hur hårt detta faktiskt har tagit på mig. Hon var ju verkligen min närmsta vän. Hon känner mig utan och innan. Vi har haft så otroligt många fina stunder ihop. Och nu detta. Tårarna rinner och jag mår verkligen skit just nu. Kände mig dessutom taskig mot henne och nu har jag gjort henne ledsen. Om jag bara kunde vara känslolös. Vilken lättnad det hade varit.

Jag försöker starkt möta din blick, men när du vänder dig om kommer tårarna

Ett av de värsta samtal jag haft. När ska dramat ta slut? Kan jag inte bara få koppla av? Bygga upp en trygg bekantskap med härliga, genuint goa & ärliga vänner?

För två inlägg sen berättade jag en historia som involverade mig och några nära till mig som jag kallade för flicka, pojke och tvillingbror. Idag lägger jag till make som då är gift med flicka. Flicka hade berättat för mig att hon varit otrogen (kysst) tvillingbror och att de två pratat om att faktiskt inleda ett riktigt förhållande, och att hon kunde tänka sig att lämna sin make för honom. Det hade slutat med att de inte skulle göra detta utan försöka vara nära vänner trots sina känslor. Flicka ska även ha pratat med make om att de borde separera. I alla fall flytta isär.

Idag åkte jag hem till make när flicka var borta. Make är för övrigt min närmsta killkompis. Han hade varit ovanligt nere två dagar, så jag antog att flicka hade berättat att hon varit otrogen med tvillingbror. Vi pratade en del, och kom självklart in på samtalsämnet "tvillingbror och flicka" och deras relation. Både jag och make har svårt för att de träffas. Make verkade delvis vara glad för att flicka och tvillingbror träffades, då tvillingbror hade hjälpt henne komma över pojke. Men det var främst i början. Sen hade deras kontakt blivit mer intensiv. Sen en massa bråk mellan dem (skrev också om det två inlägg neråt).

För två helger sen festade flicka och tvillingbror ihop. Make tyckte inte om det. När vi pratade berättade make att han dagen efter fick ett sms. Han såg direkt att det var från flicka och då började tankarna snurra; "hon skriver kanske att det hänt något under kvällen.. tänk om tvillingbror försökte kyssa henne..". Men något sånt stod det inte, så han blev lugnare. Han sa att han var orolig för att något sånt skulle hända, men hoppades att det inte skulle det. Samtidigt som han berättar där, tittar jag in i hans ögon, lyssnar, och vet att kvällen faktiskt blev värre än han trodde. Jag hade fått ett "det hände något den där kvällen"-sms av flicka, där hon förklarade att de två både myst och kysst varandra.

Så här sitter min bästa killkompis, delvis glad för att tvillingbror och flicka lärt känna varandra, men inte så glad att de umgås så intensivt, och hoppas att deras äktenskap på något sätt ska kunna fixas i framtiden, genom att de först separerar nu för att sen se vad som händer. Samtidigt vet jag att flicka är beredd att lämna honom för att vara med tvillingbror. Jag har lovat att inte berätta något. Dessutom är det hennes sak att göra det. Men det svider kan jag lova. Känns knappt som om jag är ärlig mot make, som jag nu ser som en bättre vän än flicka, som har varit min närmsta vän sen i somras. Förmodligen kommer flicka och jag få en ytlig kontakt framöver. Men hon tror väl fortfarande att jag kommer stötta henne i ur och skur. Säger jag till make du vet, flicka och tvillingbror kysste faktiskt varandra den där kvällen. Det du fruktade hände faktiskt, och mer därtill så kommer han bli helt förstörd. Vet inte om han någonsin kommer bli återställd. Men hur länge kan jag se honom i ögonen utan att börja gråta och kasta mig i hans armar? Time will tell..

Ledsen, men jag kan inte stötta dig mer

Nej, nu har jag gjort det jag kan. Jag har gjort mitt. Nu är det faktiskt nog. Du får vända dig till någon annan av dina hundra goa, härliga, stöttande vänner. Förmodligen har du redan märkt av det genom mina korta sms och upphörd Facebook-aktivitet. Ser jag fram emot att träffa dig imorgon? Inte det minsta. Vi som träffas regelbundet i olika musiksammanhang. Måste jag sluta där nu trots att det är det jag älskar mest? Frågan är om jag ens kommer kunna njuta av det så länge du är där.

Tidigare har jag aldrig kunnat skriva ett sådant här inlägg på grund av att jag vill skydda personen i fråga. Nu bryr jag mig inte längre. Kommer nog bli ett längre inlägg, men jag ska försöka hålla mig så kortfattat som möjligt.

Pojke träffar flicka. Flicka är 10 år äldre, gift, barn. Pojke blir intresserad direkt. Vän till pojke påpekar att "hon är faktiskt gift". Pojke svarar med det gör mig ingenting. Pojke flirtar. Flickas äktenskap är inte 100% stabilt så hon är mottaglig. Flicka säger att hon är beredd att lämna sin man för honom. Pojke lovar himmel och rosa moln. Flicka är otrogen. Dagen efter backar pojke och säger att han inte vill längre. Flicka blir bestört, sårad, ledsen.

Flicka och jag träffar varandra och ska börja spela tillsammans. Första gången vi ses berättar hon om allt som hänt. Varför? Jo, för jag har varit vän med pojke i ~16 år, så hon vill att jag ska känna till allt om jag nu vill ta hans sida och inte träffa henne. Snällt gjort. Det hon inte vet är att jag har haft svårt för pojke under många år. Han är en av dem som gjort att min självkänsla & självförtroende är noll, och att jag lider av social fobi. Med tanke på hur han har betett sig tycker jag det blir lättare att ta avstånd från honom, vilket jag har velat göra under lång tid. Jag tröstar flicka. Spenderar mycket tid tillsammans med henne. Stöttar henne dagligen. Jag börjar sedan berätta om mig själv, mina problem, att jag inte alls trivs med mina gamla vänner, att jag vill komma ifrån dem. Att båda pojke och hans tvillingbror betett sig illa mot mig. Hon stöttar mig, peppar mig att sluta umgås med dem. Pojke och jag har ett samtal om det som hänt här; http://fobisk.blogspot.com/2011/04/ar-du-sa-mycket-battre-da.html

Flicka träffar tvillingbror (som jag också känt i ~16 år men haft svårt för länge. Han har påverkat mig ännu mer negativt än pojke). De blir vänner. Hon frågar mig vad jag tycker om det. Självklart säger jag att jag har svårt för det. Skrev lite om det här (och har dessutom uppdaterat inlägget en aning under "För tre månader sen"):
http://fobisk.blogspot.com/2011/04/nej-man-kan-faktiskt-inte-lita-pa-nagon.html

Det går en stund. Tvillingbror och flicka bråkar. Flicka skickar sms till mig "tvillingbror är ett svin, vi kommer nog inte ses mer!". Jag blir glad. Får hopp om att de ska sluta träffas. Då blir det även lättare för mig att sluta träffa tvillingbror, eftersom han inte umgås med min närmsta vän. Det går någon dag och jag får ett nytt sms från flicka: "tvillingbror och jag träffades igår, och nu är vi ännu närmre vänner än tidigare, åh vad go han är!". Jag blir ledsen men skriver okej, vad skönt att det löste sig för er. Det går en stund och jag får ett sms "tvillingbror har betett sig illa, så nu ligger han risigt till! Jag borde ta bort honom från Facebook för nu är jag riktigt förbannad på honom!". Jag försöker peppa henne att inte ta kontakt med honom igen. Hon peppar mig att jag inte ska behöva träffa honom mer, eftersom jag ändå har svårt för honom. Jag blir glad, får hopp igen. Det går någon dag så kommer ett nytt sms; "tvillingbror och jag hade ett jättebra samtal igår och sen en jättetrevlig kväll. Nu är vi riktigt nära vänner igen - åh så härlig han kan vara!". Jag skriver återigen åh, skönt att det inte strular för er längre!, sen går jag hem och skär mig.

De här sms:en upprepas ungefär 1-2 gånger i månaden under ett halvår. De bråkar, blir samt, blir närmre vänner än innan etc. Flicka återupptar kontakten med pojke. De sms:ar mycket. Hon vill att de ska bli bra vänner igen och träffa honom. Nu när jag nästan helt har jobbat bort honom, efter att hon har peppat mig mycket så vill hon dra in honom i våra musikprojekt. Uhm, nej tack. Efter ett tag inser flicka att hon fortfarande har känslor för honom och därför måste sluta ha den kontakten, då hon vill fixa sitt äktenskap. Flicka säger upp kontakten med pojke. Det går någon vecka, sen återupptar de kontakten, mer intensiv än innan. Det går nån vecka, sen slutar de prata igen. Sen dess har de haft kontakt då och då.

För två månader sen var flicka riktigt sur på tvillingbror. Det slutade med att båda var trötta på varandra. Flicka försökte ändå ha någon slags kontakt och skickade sms till honom för att höra om han ville träffas. Tvillingbror svarade inte. Hon blev sur, pratade med mig, klagade över hur omogen och dum han var. Att han inte var värd all energi hon lade ner på honom. Jag och tvillingbror träffades. Han klagar över hur jobbig flicka är, att hon bara tar energi och att han inte kommer svara på några av hennes meddelanden utan bara låta det rinna ut i sanden. Han säger även "när hon och jag träffades sa du att du inte tyckte om det, va?". Jag nekade inte, trots att jag aldrig sagt det till honom utan att det var flicka som berättat det för honom. Det var jag inte allt för tacksam för. Men tvillingbror sa "två flugor i en smäll då, jag slipper henne, och du blir glad för att vi inte träffas mer". Jag sa inte emot. Fyra veckor går och mitt humör går bara uppåt. Är det äntligen över?

Men nej. Flicka och tvillingbror träffas i ett sammanhang. De pratar. Dagar senare får jag sms från flicka; "tvillingbror och jag träffades igår. Vi trivs så bra ihop och han har verkligen goa, härliga sidor!" Jag svarar hoppas det inte blir mer strul mellan er nu då. Du har för mycket snurr i ditt liv ändå, och sen börjar jag deppa. Hon svarar "nu har vi varit nere i botten men repat oss, värre än det var förut kan det inte bli, så nu kommer det flyta på stadigt". Senare samma vecka ska de två festa tillsammans. Det är efter den festen jag får ett "vi måste prata"-sms, skrev kort om det här; http://fobisk.blogspot.com/2011/04/samlad-angest.html

Vad får man höra? Jo, tvillingbror var hårdhänt och gillar att slåss. Hon har blåmärken över hela kroppen. Efter det har de myst och även kysst varandra. Hms, otrogen med båda tvillingarna på mindre än ett år? Hon vet att hon måste sluta med den kontakten för att hon fortfarande vill satsa på sitt äktenskap. Hon ber mig peppa henne för att sluta träffa honom, och vill att jag fortfarande ska vara hennes vän, eftersom jag har betytt så mycket för henne under hennes svåraste tid etc. Jag svarar att jag kommer inte kunna vara en pelare och peppa dig denna gången, mycket på grund av själviska skäl. Jag kommer inte kunna lägga energi på att få dig att sluta träffa honom, för att sen få ett sms där du berättat hur go, härlig och underbar han är. Hon svarar med "tvillingbror är inte genuint go. Han tänker bara på sig själv och betér sig inte som en sann vän gör. Men du behöver inte peppa mig för det är jag som ska ta beslutat att sluta träffa honom".

Så, vad händer ett par dagar senare? Det vanliga sms:et "åh, tvillingbror och jag umgicks hela dagen igår. Han har verkligen så fantastiskt fina sidor. Tvillingbror hade skrivit att 'det som hänt mellan oss (kyssen och myset i soffan) var trevligt' och jag hade ju inte direkt sagt emot. Hur löser jag detta att jag vill vara med tvillingbror men fortfarande fixa till mitt äktenskap? Just nu tänker jag bara vara och hoppas på att det löser sig". Hur hade du tänkt att det ska lösa sig per automatik egentligen? Svaret fick jag idag "Tvillingbror och jag har talat ut. Även om han var lockad av idén att satsa på mig och barnen backar han. Främst på grund av att jag har varit med pojke (hans tvillingbror). Så vi är väldigt nära vänner nu istället, som vi hoppas ska gå bra trots känslorna vi har för varandra".

Tack flicka, för att du stöttar och peppar mig så att jag ska komma iväg från min gamla vänner för att själv sedan vara otrogen med halva gänget och nu vill gifta dig med två av dem. Tummen upp från mig! Sen vill du även att jag ska stötta dig nu när du är 'olyckligt kär' i tvillingbror? Hah, skulle inte tro det!

Kan man vara både realist och pessimist?

Tänk om man kunde få slippa vakna mer

Hade hoppats på att jag kunde låna föräldrarnas bil hela dagen så jag kunde ha kommit iväg för att faktiskt göra någonting kul idag. Som bäst får det bli en kort sväng någonstans ikväll, men det kommer jag inte ha lust till. Föräldrarna ska få gäster så där vill jag verkligen inte vara med. Så.. jag får väl ta min tillflykt till skolan. Känns ju lite lagom skoj att sitta där på valborg.

Sen gjorde jag det dummaste jag faktiskt kan göra. På Facebook har jag blockerat allt som min f.d. bästa vän + mina gamla vänner skriver för att slippa se alla deras gulliga, mysiga meddelanden till varandra. Dum som jag är gick jag in på deras profiler för att se om de faktiskt har skrivit något till varandra på sistone. Resultatet blev att jag nu är på sämre humör än tidigare och känner för att helt isolera mig.

Är det ens någon mening med att försöka hitta nya vänner? Känner som att det antingen tar alldeles för mycket energi utan att man kommer nånstans. Eller om man hittar en bra som man verkligen gör allt för så får man fingret 8 månader senare. "Vi två har aldrig bråkat, du har alltid ställt upp, lyssnat, stöttat mig i min värsta period och verkligen varit en klippa i ur och skur. Men den här killen, som du avskyr och fått dig att må dåligt under flera år, som jag har bråkat med många många gånger, som dessutom har slagit mig, behandlat mig som skit och hört av sig till mig när det passar honom bäst - han är en verklig vän som jag vill spendera mer tid med". Vet du vad? Då kommer du få slippa se mig igen också! Förr umgicks vi regelbundet, jag kunde komma över och vi pratade & hade kul ihop. Nu var det många månader sen. Men din nye vän, som är min gamle vän, han är hos dig någon gång i veckan. När vill du att jag ska komma över till dig? Jo, när du behöver en barnvakt några timmar. Tack så jävla mycket!


Bra start på dagen känner jag - detta har goda chanser att bli en riktigt bra dag! Ta det nu lugnt folk, och drick inte allt för mycket denna valborg - man vill ju kunna minnas det man gjort!

Otrohetens börda

Du ber mig vara tyst, jag får ingenting förtälja
om det du precis gjort, för då får du det svårt.
Du lovar själv förbättring, att du nu ska välja
bort dina dåliga vanor, för att satsa hårt
på det som är bra, och inte gå tillbaks
till det gamla, vara nån annan till lags.


Jag får inte berätta för en nära vän
och det går bra då du lovar att det är stopp.
Kommer jag nu kunna se honom i ögonen
och säga att det fortfarande finns hopp,
att det finns en chans för er att fungera igen?
Är det så man gör mot en sann vän?


Men vad är det jag hör?
Vad är det du gör?
Här kommer samma visa
historien upprepar sig.
Ska jag blunda eller smått börja kisa
och berätta vad jag tycker om dig?


Ska jag fortsätta tiga eller bör
jag berätta om allt som jag hör?
Du kan väl själv inte påstå
att allting ska lösa sig ändå
utan ansträngning från din sida?
Jag vill berätta, men då får många lida.


Det är verkligen inte lätt, att veta vad som är rätt..

När du lyckats ta ner mig så att bara taxarna ser mig

Du leker med mina känslor som om jag har kraft nog att stå på egna ben. 
Men jag är också skör, det trodde jag att du visste. 
Du ger mig hopp och skrattar av glädje när du dragit ner mig i botten.
Men jag kan inget säga, visar jag mig svag kanske du brister.


Jag vill bara skrika, åt dig, åt allt, åt världen.
Alla känslor byggs upp, jag samlar kraft och skriker
åt mig - varför måste jag vara som jag är?

Nu orkat jag inte mer med drama och snurr inom min väldigt begränsade vänskapskrets. Det lilla förtroende jag hade för min (f.d.) närmsta vän är nu borta. Kommer jag någonsin kunna prata om personliga saker med henne igen? Mycket tveksamt. Förmodligen kommer jag bli mer introvert även när jag träffar andra nu också. Här har vi också en anledning till att jag inte dejtar. Det finns inte en jävel man kan lita på. Det är så lätt att göra som man vill med mig och mina känslor. Jag säger aldrig emot. Jag vågar inte. Är för feg. Tar emot allt, bara det finns en chans att någon tycker om mig. Men man tröttar snabbt på en sån som mig. Varför har jag ens några vänner idag? Förstår inte det. Däremot kan jag förstå att jag inte har så många vänner. Jag är inte intressant. Bara en nolla som gärna ställer upp för andra, lyssnar, bjuder på saker, en man kan lita på och prata med om personligt. Men har man inte behov av det utan vill ha roligt, då vänder man sig till andra. Förståeligt, jag har inget kul att komma med. Hatar att jag är jag.

Vem försöker jag övertala egentligen - dig eller mig?

Det händer att jag får frågan varför jag inte dejtar, varför jag inte aktivt försöker hitta "den rätta". För en sån som mig är det inte allt för lätt att lära känna nya människor och jag träffar väldigt sällan nytt folk, men det går faktiskt att nätdejta, och det är dessutom vanligt idag. När jag får frågan brukar jag bortförklara det med att jag inte är intresserad av det just nu. Jag känner helt enkelt inget behov av det. Har gott om tid på mig att träffa min stora kärlek. När jag är klar med studierna och har skaffat jobb kan jag även lägga mer fokus på att hitta min brud.

Stämmer det helt då? Nej, självklart inte. Om det är något jag kan gråta mig till sängs för så är det just detta. Vill ju ingenting hellre än att ha någon jag kan dela allt med. Dela närhet och kärlek med en annan människa, att ha någon vid min sida. Att få höra orden jag älskar dig för att även besvara dem genom en kärleksfull handling. Varför registrerar jag mig inte på dejtingsidor på nätet då? Jo, det är ingen idé. Hittar jag någon som jag sedan träffar kan det inte gå annat än fel. På ett eller annat sätt kommer det sluta i katastrof och tårar från min sida. Lika bra att slippa den besvikelse och det lidandet. Men säg att jag skulle träffa någon, vad är det då som kan gå fel?

Första intrycket
Vi träffas någonstans. Jag vandrar fram till henne, sträcker fram handen för att hälsa, tittar henne i ögonen och ska precis presentera mig. Där kommer första bedömningen. Hon kommer betrakta min hållning, mitt sätt att gå, mina rörelser och mitt utseende. Förmodligen kommer det märkas att jag inte är speciellt självsäker, vilket brukar ses som en viktig egenskap. Sen är jag inte den skönaste att se på, så där har hon nog redan bestämt sig för att vi inte kommer ses igen.

Bedömning två kommer när vi faktiskt hälsar. Jag måste ha bestämt mig för att ta ett fast grepp runt hennes hand för att inte verka för osäker, men sen får jag inte trycka för hårt heller. Därför kommer jag nog verka extra nervös. När jag sedan presenterar mig själv får hon höra min tråkiga röst och därefter endast längta tills vår dejt är slut så hon slipper höra den igen. När vi sedan pratar kommer jag säkerligen darra på rösten, verka ovanligt osäker, inte få fram mycket vettigt utan vara så tråkig, trög och ointelligent att hon knappt står ut.

Skulle vi lyckas komma förbi den delen okej och faktiskt börja fatta tycke för varandra kommer nästa motgång. Vad händer när jag tar av mig tröjan? Jo, man ser att jag inte är så smal som andra verkar tro. Jag har faktiskt mer överflödigt fett än jag vill och det är inte allt för snyggt. Både på magen och kring midjan. Dödsstöten kommer när man får se mina massiva, motbjudande lår. Skulle någon se dem skulle personen i fråga, med största sannolikhet, först kräkas för att sedan fly därifrån. Jag kan själv vara nära att både kräkas och börja gråta när jag ser dem. Borde egentligen satsa hårdare på träningen för att få bort allt överflödigt fett, men energin finns inte till.

Så därför är det bättre att jag aldrig försöker mig på dejting. Besvikelsen som skulle komma efteråt skulle vara så nedbrytande att jag inte är säker på att jag någonsin skulle återhämta mig.

Är du så mycket bättre då?

Ska hålla mig så kort som möjligt men samtidigt försöka göra historien i alla fall lite förståelig.

Främst handlar det som tre personer; mig själv, en tjej och en kille. Jag och killen har känt varandra i många år, runt 16 skulle jag tro. Tjejen har jag känt ett halvår eller så. Killen och tjejen känner varandra rätt bra, de har umgåtts flera gånger.

Så en dag slutar de två träffa varandra. Då får jag höra från tjejen att killen har gjort något riktigt svinigt, sårat henne djupt för att sen bara sticka. Hon är sjukligt ledsen, helt förstörd och uppgiven efter detta. Killen nämner ingenting för mig.

En dag när jag umgås med killen tänker jag ge honom en chans att berätta hur det ligger till för mig. Vi har ändå varit vänner i 16 år så jag tycker att han borde kunna vara ärlig mot mig. Så jag ställer några halv ledande frågor i stil med Har du hört vad som har hänt henne? Hon har blivit sårad djupt av någon och är helt förstörd nu. Något stort har hänt så hon är hur ledsen som helst. Han spelar överraskad och säger att han inte alls visste någonting om detta. Jag trodde ni var bra vänner, träffades rätt mycket så att hon hade berättat det för dig. Då säger han att han inte alls känner henne - att de bara har träffats någon enstaka gång. Så jag vet att han har sårat henne samtidigt som han förnekar att han ens känner henne. Han säger en massa dumma saker och jag får behärska mig för att inte slänga mig över honom. Var intressant att sitta där, lyssna på allt han säger och samtidigt veta att allt han säger bara är lögner.

Ungefär en vecka senare träffar jag honom igen och vi tar en promenad. Då har jag tänkt konfrontera honom och berätta att jag vet hur allt ligger till + att jag är besviken för att han har ljugit för mig. Så jag säger till honom att jag vet hur det ligger till. Att det är han som har sårat henne djupt. Direkt tänder han till och blir förbannad. "Det är fan inte du med att göra - det är något mellan henne och mig! Alla andra ska hålla sig utanför." Men tänkte du på hur mycket du sårade henne när du bara stack sen? "Nu är jag jävligt besviken på dig! Tar du hennes parti direkt utan att höra min version först? Vet du varför jag inte berättade något för dig? Jo, för att jag visste att denna diskussionen skulle komma upp då." Med tanke på att hon har berättat hur det ligger till och du ljuger för mig, påstår att du inte ens tjejer henne så ja, då är jag mer öppen för det hon har sagt. Sen hade inte just denna diskussionen kommit upp om du berättat tidigare, för nu är den extra laddad eftersom du faktiskt har ljugit för mig. Hade du från början berättat hur det låg till hade denna diskussion blivit betydligt lugnare, men nu vill jag även veta varför du ljög för mig.

Han blir mer intensiv och arg och ska genast berätta vilken dålig vän jag är. Uppenbarligen hade jag inte hört av mig tillräckligt mycket för att höra hur han mår när en av hans tjejer dumpade honom för några år sedan. Däremot hade jag fått lyssna i många, många timmar på alla hans tankar, och även gett input vad jag tyckte och tänkte om allt. Det pågick även under en längre period varje gång vi sågs och efter att ha ältat precis samma saker i ett halvår började jag tröttna. Sen var jag helt värdelös på att höra av mig och fråga om vi skulle ses - det hade helt skett på hans initiativ de senaste åren. Det hade han helt rätt i. Men när jag antingen pluggade eller jobbade heltid orkade jag inte träffas varje dag, och han som inte gjorde något om dagarna ringde hela tiden och ville träffas.

Han var förbannad över detta och tvingade mig be om ursäkt två gånger. Kan inte påstå att jag var sugen på att be om ursäkt en andra gång för jag var själv sur och besviken på honom, och han brukar alltid säga "Jag har bett om ursäkt en gång, jag tänker inte be om ursäkt igen". Jag kunde däremot erkänna att jag kunde ha betett mig bättre mot honom. Men sen ville han inte be mig om ursäkt för att han ljög. Däremot sa han "Jag tycker inte du har något med det där att göra. Skulle jag hamna i samma situation igen skulle jag göra likadant".

Nej, man kan faktiskt inte lita på någon annan än sig själv

Så, i höstas hade det gått 7 år sedan jag vågade lita på någon så mycket att jag kunde prata om hur jag mår och känner. Fanns inte en chans att jag skulle prata med någon av mina "gamla" vänner som jag umgåtts med nästan hela mitt liv. Har inget förtroende för någon av dem. Sen i höstas finns det en jag har kunnat prata med (ja, samma som skrev meddelandet några inlägg ner - hon som nu trivs bra med en av mina gamla vänner som jag bara vill komma ifrån och slippa höra talas om).

6 månader sen
 - Din och min relation kommer inte på något sätt påverkas av att jag träffar honom. Han och jag kommer bara träffas när du är upptagen med annat. Vi två kommer inte träffas mindre för att jag är vän med honom.
 - Jag är inte det minsta intresserad av att gå på någon av hans äckliga fester! Usch nej, det skulle jag aldrig få mig för, jag mår dåligt av bara tanken!


3 månader sen
 - Du, jag måste ställa in vårt rep, jag ska nämligen iväg till honom ikväll.


En vecka kom följande sms-konversation:

Jag – Hej! Hur ser det ut för dig till helgen?

Hon – På fredag ska jag på middag till min väninna och på lördag ska jag ta barnen på en tur

>> Någon dag senare <<

Hon – Hej! Du, jag har en jättetjänst att fråga dig! Det är så att på fredag är jag bjuden på en middag/date som jag verkligen skulle vilja gå på! Finns det en chans att du kan passa mina barn den kvällen? Jag har frågat alla andra och ingen kan!

Jag – Ohh.. jag ska egentligen iväg och repa då. Men, om du inte hittar någon annan så kan jag ställa in repet – jag tycker absolut du ska iväg och ha kul!

Hon – Nej men du ska inte behöva ställa in repet. Ska försöka övertyga min make att ta barnen, men vi har det jobbigt just nu så jag tror inte han vill

Jag – Jag har ingenting emot att ställa in repet för att du ska komma iväg och ha kul. Det behöver du!

Hon – Åh du är ju för go! Ska höra lite mer med min make men jag återkommer

>> Dagen efter <<

Hon – Hej igen! Jag lyckades övertala min make till att ta barnen – så nu kommer jag iväg ikväll. Ska bli kul att gå på en fest med honom(ja.. min gamle vän..)!

10 minuter sen
 - Nu vet jag äntligen vad jag ska göra imorgon! Har inte kunnat ge svar på det sms du skickade tidigare i veckan. Ville hålla kvällen öppen för han (ja, min gamla vän) sa att han kanske skulle ut, och det vore kul att följa med honom. Nu har han sagt att det blir av, så jag går ut med honom imorgon kväll!


Borde kanske inte ta allt för hårt på det, men kan inte låta bli. Svider ändå att få sådana sms från min närmsta vän. Hade jag haft ett större socialt nätverk hade jag nog inte tagit lika hårt på det, men nu finns det bara en till jag träffar. Men men, får sluta låta de negativa tankarna ta över och istället fokusera på att vara glad, utåt, social och rolig när jag träffar nytt folk, så jag får lite nya bekantskaper. Men lycka till!

Kraften tar slut

"Hej! Du vet den vännen som du har känt så länge, som har fått dig att må dåligt under så många år, som du vill komma ifrån, slippa höra talas om, som jag har känt ett halvår, som jag har grälat med så många gånger, som jag inte har haft kontakt med på en månad, som jag har sagt att jag inte vill träffa mer, som själv har sagt att han inte vill träffa mig då jag uppenbarligen tar för mycket energi, som ofta gör mig förbannad, som du mår dåligt av att jag träffar? Vi träffades nyss och är nu ännu bättre vänner än någonsin. Åh han är ju så go, rolig och härlig att vara med! Nu ska vi dra igång en massa projekt tillsammans och det ska bli så roligt, jag är jättetaggad för detta!"


Vet du vad? Fuck you! Behöver ta mig härifrån, börja om på nytt, skapa nya relationer. Problemet är bara att jag är jag, så det kommer aldrig hända. En socialt inkompetent tråkig idiot som jag förtjänar att vara ensam, och jag har bara mig själv att skylla.

Lilla jag

"Åh, vi kom inte hit för att överleva.
 Vi kom hit för att leva!"

Ibland känns det som att dagarna bara är en kamp. Ska jag lyckas ta mig igenom en dag till? Har jag energi till det? Kan jag stå emot vissa impulser som kommer till mig? Många gånger känns det bara som att jag försöker uthärda och överleva ännu en dag. Sen får jag mer energi, blir gladare, kan börja tycka saker är roligt igen, men det varar inte allt för länge. Läskigt att se hur små ens marginaler faktiskt är. Minsta motgång så är jag tillbaka på botten igen. All energi, motivation och glädje är som bortblåst. Sitter bara och funderar på vad jag kan göra, men ingenting är kul och jag har inte energi till att göra någonting heller. Så det slutar med att jag försöker hålla mig från att göra något jag senare kommer ångra, och bara väntar på att bli tillräckligt trött så jag kan somna snabbt.

Just nu saknar jag nästan den apati jag kände för några veckor sedan. Då hade tråkiga sms inte fått mig på dåligt humör utan jag hade bara ryckt på axlarna åt det. Förut hade det inte kunnat ta någon energi från mig, för att jag var helt energilös. Tidigare idag var jag fylld av motivation och energi, men nu känner jag mig helt matt.

Hatar, hatar inte.. ... ..hatar

Har fortfarande inte berättat för speciellt många om mina problem. Tror inte alla mina syskon känner till att jag lider av social fobi. Av mina "gamla" vänner är det bara en jag har berättat det för. Genom honom har jag hört att de andra undrar varför jag aldrig är med längre. De har teorier som att jag inte trivs med dem längre, och det stämmer ju faktiskt rätt bra. Frågan är bara hur man berättar det för folk man har känt många år. Nu har flera börjat bli sura på att jag aldrig hör av mig - vilket jag mycket väl förstår. När jag fyllde år för några dagar sen var det inte alla som skickade sms för att säga grattis, vilket de alltid har gjort tidigare. Så nu har de nog tröttnat på riktigt. Men.. jag orkar inte bry mig.

Det tråkiga är att det finns någon enstaka person jag fortfarande vill träffa. Men jag är världssämst på att ta initiativ och höra av mig, så jag har inte pratat med dem på nästan ett halvår. Är så sur på mig själv. Jag vill gärna träffa dessa få personer, för de är hur goa som helst och har alltid sagt att de tycker om mig och att jag är "awesome". Själv kan jag inte förstå dem eftersom jag ser mig som tråkig, asocial, extremt blyg, tillbakadragen, tystlåten, stel och dålig på det mesta. Men de har alltid fått mig på gott humör. Jag ser dem online på msn, bland mina 146 blockerade vänner, men vågar inte ta bort blockeringen för att ta kontakt med dem. Självklart vill jag inget hellre men det finns en spärr, en röst inom mig som säger åt mig att inte göra det. De kommer ändå inte vilja träffa mig. De kommer bara vara sura för att jag aldrig hör av mig.

Igår bestämde jag mig ändå för att kontakta den som jag tycker bäst om av mitt gamla gäng med vänner. Har funderat på att göra det under drygt tre månader nu men det har aldrig blivit av. Men nu tänkte jag ah, screw it, lika bra att chansa!, så jag skrev ett sms och frågade om hon ville gå en promenad/ta en fika nån dag snart. Skrev även att jag då skulle ge en förklaring till varför jag aldrig är med eller hör av mig. Hon blev jätteglad, så imorgon ska vi ta en promenad och då ska hon få höra om min fobi och depression. Tänker inte belasta henne med anledningarna bakom mina diagnoser, men det kan vara skönt för henne att få höra varför jag inte är med. Det är hon värd.

Är rysligt nervös inför detta, men det kommer kännas skönt efteråt.

Vad glor du på?

Små gester kan betyda mycket. Någon man går förbi som hälsar eller bara ler mot en. Personligen kan jag bli bättre på att slösa med sådana gester. Men jag har väldigt svårt för att bara säga hej till andra som inte har hälsat på mig först. Trots att jag vill finns det någon slags spärr som gör det omöjligt för mig. Men det händer ändå att jag ger det ett försök.

För en tid sedan cyklade som vanligt mot skolan tidigt på morgonen. Jag var på ovanligt gott humör och kände att det skulle bli en riktigt bra dag! När jag trampade på mot skolan cyklade jag förbi en lite äldre herre. Då bestämde jag mig för att för en gångs skull våga vara trevlig mot en medmänniska. Så när jag cyklade förbi log jag mot honom och sa glatt god morgon! Då stirrade han surt på mig en bra stund, innan han vände bort blicken. Och där var min dag förstörd. När man väl samlar kraft och mod för att försöka sprida lite glädje får man en bitter och sur blick tillbaka. Det gäller att inte låta sådana situationer bryta ner en, för han kan ha haft världens sämsta morgon, dagar, veckor, månad, vad vet jag? Men visst tar det emot ännu mer nästa gång man ska försöka sig på något liknande.

Gruppterapin skjuts upp

I onsdags ringde psykologen jag tidigare talat med angående gruppterapi. Hon berättade att några av de som förut var intresserade nu hade hoppat av. Därför måste hon försökte hitta andra sociala fobiker som har lust att börja gå i gruppterapi. Hon skulle höra av sig om några veckor för att berätta hur det blir. Blir det inte av kan jag erkänna att jag kommer bli aningens besviken. Skulle verkligen behöva det där. Vi som egentligen skulle börja med gruppterapin i onsdags. Synd. =/

En kraft hindrar mig

Min vän och jag satte oss på fiket en timma innan hennes vän skulle dyka upp. Det var rätt tomt med folk vilket var trevligt. När det sen bara var en halvtimma kvar tills hennes vän skulle dyka upp bultade mitt hjärta hårt, yrseln började komma och jag hade svårt att fokusera på vårt samtal. När vännen väl dök upp kände jag mig som ett nervvrak. Som tur var är hon pratsam av sig och hon hade mycket att berätta. När hon frågade mig något är jag inte ens säker på vad jag mumlade fram för svar. Det fanns så mycket jag ville säga, men jag kunde helt enkelt inte. Fick inte fram ett ord så länge jag inte blev direkt tilltalad.

Kände mig ovanligt dum och hällde i mig kaffe för att få något annat att tänka på. Efter ett tag fick jag stappla bort till toan, delvis för att lugna ner mig en aning. Allting bara snurrade. Måste ha gjort ett ovanligt dåligt och osäkert intryck. Vågar inte ens fråga min vän för att höra vad den andra tyckte. Är för rädd för svaret.

Spetsande blickar

Var kanske inte en allt för bra idé att gå ut när jag mådde dåligt ändå. Brukar inte ha problem med att gå utomhus men nu kändes det verkligen som om alla stirrade på mig och som att folk stod i sina fönster och blängde när jag gick förbi. Jag kunde inte möta någons blick när jag mötte andra. Dum som jag var gick jag till ett övergångsställe så två bilar fick sakta in. Då ville jag verkligen bara därifrån på direkten. Jag försökte skynda över utan att titta mot bilisterna och det höll nästan på att bli för mycket för mig. Kändes som om jag skulle börja gråta och jag ville verkligen bara försvinna helt. Var nära att vända när jag senare såg att jag skulle möte två personer som var ute med sina hundar. Men det skulle se dumt ut så jag fick gå förbi dem. Mötte en av personernas blick men tittade snabbt bort. Usch, kände mig verkligen dum och såg säkert dum ut. Men förmodligen har de glömt bort mig så nu gör det inte allt för mycket.

Nu ser jag fram emot att bli trött så den här dagen bara kan vara över!

Att bjuda till

För någon månad sedan var jag på en större bjudning. Det skulle vara en trevlig kväll med mat, musik och underhållning. Efter en stund fick jag höra att en som skulle vara med i ett spex hade blivit sjuk och behövde ersättas. Min vän som satt bredvid mig vände sig mot mig och sa, med glimten i ögat, "du ska inte ta och ställa upp?". När jag hade slutat skratta åt det uppenbara skämtet svarade jag "oj oj, det vore något.. nej du, så roligt ska vi inte ha". Men jag kände hur svetten började komma, pulsen gick upp och det blev tungt att andas. Tänk om de faktiskt skulle fråga mig - då måste jag på ett bra sätt säga nej utan att göra dem allt för besvikna. Vill ju egentligen ställa upp men att stå framför 80 personer och göra något spex klarar jag inte av. Och vad händer? Självklart kommer en av arrangörerna fram till mig och ber mig följa med dem till ett annat rum. Jag försöker få dem att ta någon annan men de insisterar på att jag ska följa med, och min vän tycker det är jättekul och säger "kom igen nu, klart du ska följa med!". Motvilligt ställer jag mig upp och följer efter dem.

Precis när jag ställer mig upp känner jag hur yrseln kommer. När jag kommer in i rummet där de andra väntar säger jag direkt "Känner ni mig? Jag gillar inte att stå i centrum". De svarade att jag inte skulle vara i centrum - det skulle vara fler framme samtidigt. Sen visade ett par rörelser och meningar jag skulle memorera för att sedan framföra för alla gäster. På allvar, jag trodde nästan jag skulle svimma. Det började svartna för ögonen, jag fick svårt att andas, hjärtat slog så hårt och snabbt så jag knappt stod ut och de kan ha sett hur jag började darra. Helt paralyserad stirrade jag på dem, men försökte se någorlunda lugn ut. De frågade sen om jag kunde tänka mig att göra det de hade visat, eller om jag helst inte var med på spexet. Jag log och sa att jag helst stod över och skulle bli glad om de kunde hitta en annan. Då sa de att det var lugnt - att de skulle fråga någon annan istället.

Åh vilket lättnad det var! Kände mig visserligen bra dum då jag inte ställt upp, men det hade varit värre att stå framför alla människor. Där hade jag gjort bort mig helt. Hade nog aldrig kunnat memorera meningarna och rörelserna så jag hade bara stått där som ett fån. Då är det bättre att göra vissa få besvikna. Men ofta önskar jag att jag vågade ställa upp på sånt, för spexet var väldigt kul.