Men jag är mjuk som snö

Lite läskigt hur snabbt humöret kan pendla. Är gladare än när jag sist skrev, men visst går det upp och ner nästan varje dag. Det är kanske inte för sent ändå. Hennes känslor har kanske inte svalnat som jag trodde.. men det känns som om hon är osäker på vad hon vill. Tråkigt nog dröjer det några dagar innan vi ses igen. Typiskt - för då blir det bara svårare för mig att våga visa vad jag faktiskt känner.

Imorgon är det gruppterapi igen, och vi ska se på det vi filmade sist - vilket i mitt fall betyder när jag spelade och sjöng en sång. Den person som jag brukar sitta bredvid och prata med är inte med imorgon. Hon brukar vanligtvis lugna mig när jag blir uppstressad. Så det känns inte alls bra. =/  Får väl se hur det går!

Varför är jag så jävla feg?

Satan. Har haft chansen. Många gånger. Tog den aldrig. Är för feg. Nu är det för sent. Det är över. Kommer aldrig igen. Allt är förlorat. "För den här gången" säger de. Men jag orkar inte vänta på en ny. Vill inte. Man ångrar inte det man gjort utan det man inte gjort. Håller med. Våga chansa om tillfälle ges. Jag vågar inte, men hatar mig själv nu efteråt. Så mycket. Nu går det utför. Snabbt. Om jag bara vågade ta steget..

Nej, jag orkar inte, nu säger jag upp kontakten med alla

Just nu är jag inne i en period när jag tänker precis så. Kroniskt utmattad. Ingen energi till att göra någonting. Nu riskerar jag att bli underkänd på examensarbetet också. Men kommer jag orka göra någonting åt det? Återstår att se. Mormor är sämre. Mer drama mellan de få vänner jag har. Känns stelt vem jag än träffar just nu.

Imorgon är det gruppterapi. Vi ska träffas inne i stan. Jag har bestämt att jag ska åka buss tillsammans med några andra från gruppen. Blir första gången jag sätter mig i en buss på.. flera år. På min tid fanns endast kontantbetalning, alternativt om man hade busskort. Nu ska det finnas fler alternativ som SMS och betalkort. Skrämmande det där. Men jag är gammalmodig så jag kör med kontanter.

Jag hissar mitt segel och väntar på glädjens vind

Igår var det meningen att jag skulle träffa min f.d. närmsta vän, även kallad flicka i vissa inlägg, för att prata om det mail jag skickade till henne för några veckor sedan. Men jag sa att jag mådde för dåligt för att orka träffas. Var nog bäst så för jag skulle inte ha ork nog att stå på mig när vi pratade om varför jag inte litar på henne längre.

I fredags försökte jag göra de restuppgifter jag har bakom mig. En heldag skulle räcka, sen skulle jag vara klar med allt. Men självklart kom jag ingen vart. Man var tvungen att ladda ner ett program från en produkthemsida, men de hade ändrat så man får inte göra det längre. Så efter ~4 timmars försök gav jag upp och nu har jag inte en aning om hur jag ska lösa problemet. Kanske får höra med handledaren, men det tar emot kan jag tala om.

Veckans uppgift är att få tillbaka den positiva känslan jag hade förra veckan och gärna hålla i den. Det blir svårt.. men inte omöjligt!

Patetisk och värdelös

Tycker de orden beskriver mig rätt bra. I alla fall hur jag känner mig just nu. Totalt jävla värdelös och jag känner nu samma som farmor "om man bara finge somna in under natten". Och allt var ju så bra fram till igår kväll. Så.. först en uppdatering på hur veckan har varit;

I torsdags var jag på konsert med en vän (samma som jag festade med sen på fredagen). Det var trevligt på vägen både till och från när vi satt och samtalade i bilen. Väl framme valde vi att sätta oss längst fram, och själva konserten var riktigt bra.

Fest på fredagen. Mycket trevligt. Vi blandade egna shots och drinkar, gott gott. Sen pratade vi en massa, och spelade lite spel. En mysig, trevlig kväll helt enkelt.

På lördagen var det spelning. Att utföra arbete när andra kan se på är något av det jag har svårast för, och här tvingades jag bära upp instrument, förstärkare, koppla i dem, se till att det fanns tillräckligt med mikrofoner etc, medan hela publiken tittade på. Det var jobbigt, men jag bestämde mig för att ta det lugnt, och sen lugnade jag ner mig efter en stund. När vi väl skulle spela kändes det rätt lätt - var knappt nervös alls. Därför gick det ovanligt bra för mig.

På eftermiddagen/kvällen träffade jag två vänner. Det var trevligt.. nästan hela tiden. Sen kom ångesten, den steg och steg tills jag flydde in på toaletten. Var genomsvett så jag fick tvätta av mig lite. Sen funderade jag på att helt enkelt åka hem, men jag stannade kvar. Värdelöst. Mådde så sjukt dåligt resten av kvällen och det håller fortfarande i sig. Det är nu jag önskar att jag hade vågat hoppa för länge sen. Men feg som jag är gör jag inte det

Varför så dålig då? Ett ämne kom upp och det sved verkligen. Detta är inte hela sanningen, men för att citera Neil Young berör man delar av det i alla fall;

"But only love
can break your heart
Try to be sure
right from the start
Yes only love
can break your heart
What if your world
should fall apart?"

Oron är överväldigande

Imorgon har jag en stor redovisning. Har knappt övat alls, vilket inte är likt mig. Blir kanske till att läsa innantill och göra världens sämsta intryck på alla som är där för att lyssna. Hade det varit en vanlig redovisning bara för klassen + en lärare hade det inte bekymrat mig allt för mycket. Men nu kommer det vara flera lärare där som har som uppgift att granska, döma, och komma med kritik. Känns betryggande.

Sen skickade jag precis iväg ett rätt tungt, men viktigt mail. Skrev om att jag och min f.d. närmsta vän pratat lite igår, och att jag berättat för henne att jag inte litar på henne längre. Just då hann vi inte prata speciellt länge, så jag skrev ett rätt långt brev som jag nu har skickat iväg till henne. Där beskrev jag saker jag var besviken på, saker jag tycker hon har skött dåligt, och varför jag inte riktigt litar på hennes ord. Nu är jag orolig för hur det kommer påverka vår fortsatta relation. Vi har en spelning om tre veckor. En annan till hösten. Och vi träffas regelbundet och musicerar tillsammans. Kommer det gå utan att stämningen är spänd? Vill ju verkligen inte förlora allt det där - eftersom det är just musiken (och främst musicerandet tillsammans med henne) som jag mår bra av och som gör mig glad. Får se när och hur hon svarar.

Längtar så efter en varm famn.. någon som kan torka mina tårar

Varför är min mur borta? Om jag bara kunde stänga av alla känslor. Åh vad skönt det vore. Bara sluta bry sig om allt.

Träffade precis min f.d. närmsta vän och vi pratade en del. Hon sa att det kändes som om hon hade förlorat mig lite, vilket hon inte alls ville. Jag berättade att jag har svårt för att lita på henne längre. Hon blev ledsen och försökte intala mig att jag visst kan det. Men jag kände fortfarande att jag inte riktigt vågar tro på henne. Så det var rätt tråkig stämning mellan oss när jag åkte hemåt. Nu efteråt inser jag hur hårt detta faktiskt har tagit på mig. Hon var ju verkligen min närmsta vän. Hon känner mig utan och innan. Vi har haft så otroligt många fina stunder ihop. Och nu detta. Tårarna rinner och jag mår verkligen skit just nu. Kände mig dessutom taskig mot henne och nu har jag gjort henne ledsen. Om jag bara kunde vara känslolös. Vilken lättnad det hade varit.

Ledsen, men jag kan inte stötta dig mer

Nej, nu har jag gjort det jag kan. Jag har gjort mitt. Nu är det faktiskt nog. Du får vända dig till någon annan av dina hundra goa, härliga, stöttande vänner. Förmodligen har du redan märkt av det genom mina korta sms och upphörd Facebook-aktivitet. Ser jag fram emot att träffa dig imorgon? Inte det minsta. Vi som träffas regelbundet i olika musiksammanhang. Måste jag sluta där nu trots att det är det jag älskar mest? Frågan är om jag ens kommer kunna njuta av det så länge du är där.

Tidigare har jag aldrig kunnat skriva ett sådant här inlägg på grund av att jag vill skydda personen i fråga. Nu bryr jag mig inte längre. Kommer nog bli ett längre inlägg, men jag ska försöka hålla mig så kortfattat som möjligt.

Pojke träffar flicka. Flicka är 10 år äldre, gift, barn. Pojke blir intresserad direkt. Vän till pojke påpekar att "hon är faktiskt gift". Pojke svarar med det gör mig ingenting. Pojke flirtar. Flickas äktenskap är inte 100% stabilt så hon är mottaglig. Flicka säger att hon är beredd att lämna sin man för honom. Pojke lovar himmel och rosa moln. Flicka är otrogen. Dagen efter backar pojke och säger att han inte vill längre. Flicka blir bestört, sårad, ledsen.

Flicka och jag träffar varandra och ska börja spela tillsammans. Första gången vi ses berättar hon om allt som hänt. Varför? Jo, för jag har varit vän med pojke i ~16 år, så hon vill att jag ska känna till allt om jag nu vill ta hans sida och inte träffa henne. Snällt gjort. Det hon inte vet är att jag har haft svårt för pojke under många år. Han är en av dem som gjort att min självkänsla & självförtroende är noll, och att jag lider av social fobi. Med tanke på hur han har betett sig tycker jag det blir lättare att ta avstånd från honom, vilket jag har velat göra under lång tid. Jag tröstar flicka. Spenderar mycket tid tillsammans med henne. Stöttar henne dagligen. Jag börjar sedan berätta om mig själv, mina problem, att jag inte alls trivs med mina gamla vänner, att jag vill komma ifrån dem. Att båda pojke och hans tvillingbror betett sig illa mot mig. Hon stöttar mig, peppar mig att sluta umgås med dem. Pojke och jag har ett samtal om det som hänt här; http://fobisk.blogspot.com/2011/04/ar-du-sa-mycket-battre-da.html

Flicka träffar tvillingbror (som jag också känt i ~16 år men haft svårt för länge. Han har påverkat mig ännu mer negativt än pojke). De blir vänner. Hon frågar mig vad jag tycker om det. Självklart säger jag att jag har svårt för det. Skrev lite om det här (och har dessutom uppdaterat inlägget en aning under "För tre månader sen"):
http://fobisk.blogspot.com/2011/04/nej-man-kan-faktiskt-inte-lita-pa-nagon.html

Det går en stund. Tvillingbror och flicka bråkar. Flicka skickar sms till mig "tvillingbror är ett svin, vi kommer nog inte ses mer!". Jag blir glad. Får hopp om att de ska sluta träffas. Då blir det även lättare för mig att sluta träffa tvillingbror, eftersom han inte umgås med min närmsta vän. Det går någon dag och jag får ett nytt sms från flicka: "tvillingbror och jag träffades igår, och nu är vi ännu närmre vänner än tidigare, åh vad go han är!". Jag blir ledsen men skriver okej, vad skönt att det löste sig för er. Det går en stund och jag får ett sms "tvillingbror har betett sig illa, så nu ligger han risigt till! Jag borde ta bort honom från Facebook för nu är jag riktigt förbannad på honom!". Jag försöker peppa henne att inte ta kontakt med honom igen. Hon peppar mig att jag inte ska behöva träffa honom mer, eftersom jag ändå har svårt för honom. Jag blir glad, får hopp igen. Det går någon dag så kommer ett nytt sms; "tvillingbror och jag hade ett jättebra samtal igår och sen en jättetrevlig kväll. Nu är vi riktigt nära vänner igen - åh så härlig han kan vara!". Jag skriver återigen åh, skönt att det inte strular för er längre!, sen går jag hem och skär mig.

De här sms:en upprepas ungefär 1-2 gånger i månaden under ett halvår. De bråkar, blir samt, blir närmre vänner än innan etc. Flicka återupptar kontakten med pojke. De sms:ar mycket. Hon vill att de ska bli bra vänner igen och träffa honom. Nu när jag nästan helt har jobbat bort honom, efter att hon har peppat mig mycket så vill hon dra in honom i våra musikprojekt. Uhm, nej tack. Efter ett tag inser flicka att hon fortfarande har känslor för honom och därför måste sluta ha den kontakten, då hon vill fixa sitt äktenskap. Flicka säger upp kontakten med pojke. Det går någon vecka, sen återupptar de kontakten, mer intensiv än innan. Det går nån vecka, sen slutar de prata igen. Sen dess har de haft kontakt då och då.

För två månader sen var flicka riktigt sur på tvillingbror. Det slutade med att båda var trötta på varandra. Flicka försökte ändå ha någon slags kontakt och skickade sms till honom för att höra om han ville träffas. Tvillingbror svarade inte. Hon blev sur, pratade med mig, klagade över hur omogen och dum han var. Att han inte var värd all energi hon lade ner på honom. Jag och tvillingbror träffades. Han klagar över hur jobbig flicka är, att hon bara tar energi och att han inte kommer svara på några av hennes meddelanden utan bara låta det rinna ut i sanden. Han säger även "när hon och jag träffades sa du att du inte tyckte om det, va?". Jag nekade inte, trots att jag aldrig sagt det till honom utan att det var flicka som berättat det för honom. Det var jag inte allt för tacksam för. Men tvillingbror sa "två flugor i en smäll då, jag slipper henne, och du blir glad för att vi inte träffas mer". Jag sa inte emot. Fyra veckor går och mitt humör går bara uppåt. Är det äntligen över?

Men nej. Flicka och tvillingbror träffas i ett sammanhang. De pratar. Dagar senare får jag sms från flicka; "tvillingbror och jag träffades igår. Vi trivs så bra ihop och han har verkligen goa, härliga sidor!" Jag svarar hoppas det inte blir mer strul mellan er nu då. Du har för mycket snurr i ditt liv ändå, och sen börjar jag deppa. Hon svarar "nu har vi varit nere i botten men repat oss, värre än det var förut kan det inte bli, så nu kommer det flyta på stadigt". Senare samma vecka ska de två festa tillsammans. Det är efter den festen jag får ett "vi måste prata"-sms, skrev kort om det här; http://fobisk.blogspot.com/2011/04/samlad-angest.html

Vad får man höra? Jo, tvillingbror var hårdhänt och gillar att slåss. Hon har blåmärken över hela kroppen. Efter det har de myst och även kysst varandra. Hms, otrogen med båda tvillingarna på mindre än ett år? Hon vet att hon måste sluta med den kontakten för att hon fortfarande vill satsa på sitt äktenskap. Hon ber mig peppa henne för att sluta träffa honom, och vill att jag fortfarande ska vara hennes vän, eftersom jag har betytt så mycket för henne under hennes svåraste tid etc. Jag svarar att jag kommer inte kunna vara en pelare och peppa dig denna gången, mycket på grund av själviska skäl. Jag kommer inte kunna lägga energi på att få dig att sluta träffa honom, för att sen få ett sms där du berättat hur go, härlig och underbar han är. Hon svarar med "tvillingbror är inte genuint go. Han tänker bara på sig själv och betér sig inte som en sann vän gör. Men du behöver inte peppa mig för det är jag som ska ta beslutat att sluta träffa honom".

Så, vad händer ett par dagar senare? Det vanliga sms:et "åh, tvillingbror och jag umgicks hela dagen igår. Han har verkligen så fantastiskt fina sidor. Tvillingbror hade skrivit att 'det som hänt mellan oss (kyssen och myset i soffan) var trevligt' och jag hade ju inte direkt sagt emot. Hur löser jag detta att jag vill vara med tvillingbror men fortfarande fixa till mitt äktenskap? Just nu tänker jag bara vara och hoppas på att det löser sig". Hur hade du tänkt att det ska lösa sig per automatik egentligen? Svaret fick jag idag "Tvillingbror och jag har talat ut. Även om han var lockad av idén att satsa på mig och barnen backar han. Främst på grund av att jag har varit med pojke (hans tvillingbror). Så vi är väldigt nära vänner nu istället, som vi hoppas ska gå bra trots känslorna vi har för varandra".

Tack flicka, för att du stöttar och peppar mig så att jag ska komma iväg från min gamla vänner för att själv sedan vara otrogen med halva gänget och nu vill gifta dig med två av dem. Tummen upp från mig! Sen vill du även att jag ska stötta dig nu när du är 'olyckligt kär' i tvillingbror? Hah, skulle inte tro det!

Kan man vara både realist och pessimist?

Tänk om man kunde få slippa vakna mer

Hade hoppats på att jag kunde låna föräldrarnas bil hela dagen så jag kunde ha kommit iväg för att faktiskt göra någonting kul idag. Som bäst får det bli en kort sväng någonstans ikväll, men det kommer jag inte ha lust till. Föräldrarna ska få gäster så där vill jag verkligen inte vara med. Så.. jag får väl ta min tillflykt till skolan. Känns ju lite lagom skoj att sitta där på valborg.

Sen gjorde jag det dummaste jag faktiskt kan göra. På Facebook har jag blockerat allt som min f.d. bästa vän + mina gamla vänner skriver för att slippa se alla deras gulliga, mysiga meddelanden till varandra. Dum som jag är gick jag in på deras profiler för att se om de faktiskt har skrivit något till varandra på sistone. Resultatet blev att jag nu är på sämre humör än tidigare och känner för att helt isolera mig.

Är det ens någon mening med att försöka hitta nya vänner? Känner som att det antingen tar alldeles för mycket energi utan att man kommer nånstans. Eller om man hittar en bra som man verkligen gör allt för så får man fingret 8 månader senare. "Vi två har aldrig bråkat, du har alltid ställt upp, lyssnat, stöttat mig i min värsta period och verkligen varit en klippa i ur och skur. Men den här killen, som du avskyr och fått dig att må dåligt under flera år, som jag har bråkat med många många gånger, som dessutom har slagit mig, behandlat mig som skit och hört av sig till mig när det passar honom bäst - han är en verklig vän som jag vill spendera mer tid med". Vet du vad? Då kommer du få slippa se mig igen också! Förr umgicks vi regelbundet, jag kunde komma över och vi pratade & hade kul ihop. Nu var det många månader sen. Men din nye vän, som är min gamle vän, han är hos dig någon gång i veckan. När vill du att jag ska komma över till dig? Jo, när du behöver en barnvakt några timmar. Tack så jävla mycket!


Bra start på dagen känner jag - detta har goda chanser att bli en riktigt bra dag! Ta det nu lugnt folk, och drick inte allt för mycket denna valborg - man vill ju kunna minnas det man gjort!

Låt poesin flöda

Det där med dikter är bevisligen inte min grej. Men det är inget fel med att uttrycka sig på olika sätt. Lika bra att prova på för att se vilket som passar en bäst. En kombination av olika, kanske? För bearbetning av känslor brukar låtskrivande vara mest effektivt för mig. Synd bara att min inspiration har varit noll de senaste ~7 månaderna. Jag har ett flertal gånger försökt skriva något, men har aldrig blivit nöjd. Är det de perfektionistiska dragen som sätter stopp för mig? Blir resultet "okej" får det inte vara ett enda fel (måste vara perfekt), annars är det totalt värdelöst. Däremellan finns ingenting. Men där kan jag tänka mig att fler känner igen sig.

Snart dags för vad som förmodligen blir mitt sista samtal med skolkuratorn. Eftersom gruppterapin har börjat behöver jag inte den kontakten längre. Sen återstår det att se om jag kan få till en psykologkontakt då det finns mer än social fobi jag behöver arbeta på och prata om. Men det får bli ett senare problem. Vad var det nu jag lärde mig för några dagar sen.. att man gärna ska skjuta upp saker till morgondagen?

Oooh, Fobisk svär, DÅ är han sur!

Precis så brukar (brukade) mina (f.d) vänner säga. För jag svär rätt sällan. Men man får ju försöka se någonting gott med den här händelsen. Ska inte bara fokusera på allt det dåliga - det gör ju ingen gladare! ;-)

Vad för gott kan man då får ut från mina senaste inlägg? Jo, att jag alls reagerade. Jag hade energi att bli arg, ledsen, besviken, m.m. Sen att jag kunde reagera känslomässigt är också positivt - istället för "okej, jag kan inte lita på henne mer, så kan det gå" så reagerade jag starkt. Det betyder att de antidepressiva jag tar ger effekt. Jag är inte den apatiska, energilösa person jag var för någon månad sedan. Kalas ju, då borde jag vara lycklig och glad! Eller..?

Ett rop av desperation

När jag för första gången på 7 år vågar lita på någon så mycket att jag kan erkänna att jag inte alltid är lycklig, och första gången någonsin i mitt patetiska liv känner tillit nog till någon så jag kan öppna mig helt och verkligen berätta allt om hur jag tänker och fungerar svider det när det känns som om hon nu inte bryr sig ett skit om mig och mina känslor. Hon säger att hon lyssnar men verkar inte ta något till sig. Bryr sig inte. Jag känner mig helt värdelös. "Oh, den där killen där kan vi lasta av våra bekymmer på, för att sen när vi känner oss färdiga utnyttja hans känslor för att på bästa sätt trycka ner honom i smutsen. Spelar ju ingen roll om en socialt oanpassad idiot som han mår dåligt - han är ju ändå inget värd". SATAN vad jag är på dåligt humör.

När du lyckats ta ner mig så att bara taxarna ser mig

Du leker med mina känslor som om jag har kraft nog att stå på egna ben. 
Men jag är också skör, det trodde jag att du visste. 
Du ger mig hopp och skrattar av glädje när du dragit ner mig i botten.
Men jag kan inget säga, visar jag mig svag kanske du brister.


Jag vill bara skrika, åt dig, åt allt, åt världen.
Alla känslor byggs upp, jag samlar kraft och skriker
åt mig - varför måste jag vara som jag är?

Nu orkat jag inte mer med drama och snurr inom min väldigt begränsade vänskapskrets. Det lilla förtroende jag hade för min (f.d.) närmsta vän är nu borta. Kommer jag någonsin kunna prata om personliga saker med henne igen? Mycket tveksamt. Förmodligen kommer jag bli mer introvert även när jag träffar andra nu också. Här har vi också en anledning till att jag inte dejtar. Det finns inte en jävel man kan lita på. Det är så lätt att göra som man vill med mig och mina känslor. Jag säger aldrig emot. Jag vågar inte. Är för feg. Tar emot allt, bara det finns en chans att någon tycker om mig. Men man tröttar snabbt på en sån som mig. Varför har jag ens några vänner idag? Förstår inte det. Däremot kan jag förstå att jag inte har så många vänner. Jag är inte intressant. Bara en nolla som gärna ställer upp för andra, lyssnar, bjuder på saker, en man kan lita på och prata med om personligt. Men har man inte behov av det utan vill ha roligt, då vänder man sig till andra. Förståeligt, jag har inget kul att komma med. Hatar att jag är jag.

Nu är det dags för storfest!

Valborg närmar sig. Kan vara en rätt trevlig högtid tycker jag. Se på en eld för att sedan umgås hemma hos någon. Det där med att festa har aldrig varit min grej, men har vännerna sagt "följ med nu" så har jag följt med till deras fester. Och har de gett mig ett glas i handen och sagt "drick upp nu" så har jag lytt, trots att det smakat illa på grund av den stora mängd sprit. Verkar man för nykter innehåller drinkarna mindre läsk och mer sprit. Det jobbiga är att min ångest håller mig tillbaka så att jag måste komma långt över gränsen innan jag börjar slappna av. Det håller sedan ett par timmar, sen spenderas resten av tiden i en buske eller med huvudet i toan. Varför säger jag inte emot då? Feghet, helt enkelt. Faller för grupptryck (så länge det inte rör något jag absolut är emot). Dricker man inte så är man "en tråkig bög", "en barnslig hora", eller något liknande. Mår hellre dåligt av för mycket alkohol än att behöva höra all kritik hela tiden.

Tack och lov har jag helt slutat gå på de festerna. Nu hör de inte ens av sig längre - vilket jag bara är tacksam för. Men då är ju frågan; hur ska jag spendera valborg? Idag har jag bara en jag kan fråga. Vill gärna åka för att se på en eld tillsammans med henne, för att sedan laga till ett gott mål mat, göra det mysigt med levande ljus, soft musik i bakgrunden för att bara vara och umgås. Efteråt duka fram lite snacks, ta fram ett roligt sällskapsspel, för att fortsätta ha det trevligt tillsammans.

Men.. jag förväntar mig inte att hon kan. Förmodligen är hon upptagen med annat. I så fall måste jag se till att ha någonting annat för mig. Låna en kamera och gå en längre fotopromenad kanske? Om det nu inte finns någon som vill bjuda över mig? ;-)

Vem försöker jag övertala egentligen - dig eller mig?

Det händer att jag får frågan varför jag inte dejtar, varför jag inte aktivt försöker hitta "den rätta". För en sån som mig är det inte allt för lätt att lära känna nya människor och jag träffar väldigt sällan nytt folk, men det går faktiskt att nätdejta, och det är dessutom vanligt idag. När jag får frågan brukar jag bortförklara det med att jag inte är intresserad av det just nu. Jag känner helt enkelt inget behov av det. Har gott om tid på mig att träffa min stora kärlek. När jag är klar med studierna och har skaffat jobb kan jag även lägga mer fokus på att hitta min brud.

Stämmer det helt då? Nej, självklart inte. Om det är något jag kan gråta mig till sängs för så är det just detta. Vill ju ingenting hellre än att ha någon jag kan dela allt med. Dela närhet och kärlek med en annan människa, att ha någon vid min sida. Att få höra orden jag älskar dig för att även besvara dem genom en kärleksfull handling. Varför registrerar jag mig inte på dejtingsidor på nätet då? Jo, det är ingen idé. Hittar jag någon som jag sedan träffar kan det inte gå annat än fel. På ett eller annat sätt kommer det sluta i katastrof och tårar från min sida. Lika bra att slippa den besvikelse och det lidandet. Men säg att jag skulle träffa någon, vad är det då som kan gå fel?

Första intrycket
Vi träffas någonstans. Jag vandrar fram till henne, sträcker fram handen för att hälsa, tittar henne i ögonen och ska precis presentera mig. Där kommer första bedömningen. Hon kommer betrakta min hållning, mitt sätt att gå, mina rörelser och mitt utseende. Förmodligen kommer det märkas att jag inte är speciellt självsäker, vilket brukar ses som en viktig egenskap. Sen är jag inte den skönaste att se på, så där har hon nog redan bestämt sig för att vi inte kommer ses igen.

Bedömning två kommer när vi faktiskt hälsar. Jag måste ha bestämt mig för att ta ett fast grepp runt hennes hand för att inte verka för osäker, men sen får jag inte trycka för hårt heller. Därför kommer jag nog verka extra nervös. När jag sedan presenterar mig själv får hon höra min tråkiga röst och därefter endast längta tills vår dejt är slut så hon slipper höra den igen. När vi sedan pratar kommer jag säkerligen darra på rösten, verka ovanligt osäker, inte få fram mycket vettigt utan vara så tråkig, trög och ointelligent att hon knappt står ut.

Skulle vi lyckas komma förbi den delen okej och faktiskt börja fatta tycke för varandra kommer nästa motgång. Vad händer när jag tar av mig tröjan? Jo, man ser att jag inte är så smal som andra verkar tro. Jag har faktiskt mer överflödigt fett än jag vill och det är inte allt för snyggt. Både på magen och kring midjan. Dödsstöten kommer när man får se mina massiva, motbjudande lår. Skulle någon se dem skulle personen i fråga, med största sannolikhet, först kräkas för att sedan fly därifrån. Jag kan själv vara nära att både kräkas och börja gråta när jag ser dem. Borde egentligen satsa hårdare på träningen för att få bort allt överflödigt fett, men energin finns inte till.

Så därför är det bättre att jag aldrig försöker mig på dejting. Besvikelsen som skulle komma efteråt skulle vara så nedbrytande att jag inte är säker på att jag någonsin skulle återhämta mig.

Jag vill ut och njuta av naturens skönhet, vill du följa med?

Varje dag det är fint och härligt väder känner jag för att ta en tur till en vacker plats tillsammans med någon, där vi kan andas in den härliga vårdoften, njuta av den fina omgivningen samtidigt som vi fikar och har det trevligt tillsammans. Problemet är att jag inte har speciellt många jag kan fråga. Mer specifikt är det bara en person jag kan fråga, och hon är ofta upptagen med annat. Därför slutar det ofta med att jag inte tar mig ut alls, för jag kan ha svårt att trivas ensam. Vill så oerhört gärna träffa nya vänner, men hur gör man? Det finns olika sidor på Internet för just det ändamålet, men jag är dålig att ta den initiala kontakten. Kanske är dags att satsa lite hårdare på det.

Sen har jag blivit mer och mer sugen på en roadtrip. Är bara inte säker på vart jag ska åka. Har funderat på att i så fall ta mig uppåt landet en bit.. Norrköping kanske. Vad sägs om det? ;-)

Kära du, stanna hos mig, lämna mig aldrig

Den konstanta rädslan för att bli lämnad gör mig galen. Ständigt får jag för mig att andra avskyr mig och aldrig vill träffa mig igen. Det gäller alla förutom min närmsta familj. Även mina närmsta vänner. Nästan varje gång jag har träffat någon och är på väg hemåt är jag övertygad om att denna aldrig mer vill se mig. Det kan bero på  att jag fick tänka efter ovanligt länge innan jag kunde besvara en fråga, eller att jag var tvungen att fråga vad sa du? för att jag inte riktigt hörde eller förstod vad de menade. I de fallen känner jag mig ovanligt trög, dum, efter, ointelligent  och rakt igenom värdelös som människa som inte förtjänar annat än att ständigt vara ensam. Har det inte hänt något ovanligt dumt när vi har umgåtts gör jag istället bort mig när vi ska säga hejdå. "Tack för idag, det var trevligt". Tack själv du, det var verkligen trevligt. Svarar jag så går min ångest i taket. Min vän sa ju precis att det var trevligt, och jag upprepar bara samma sak. Kan jag inte använda ett annat ord istället? Känner mig som en riktig idiot som bara kopierar andra och aldrig kan komma med något eget. Ofta brukar jag säga det med stel röst och tråkigt tonläge också för att jag är helt uppe i tankarna om vad jag ska säga. Min vän kanske tolkar det som att jag inte alls menar det jag säger så hon/han inte vill träffas mer efteråt på grund av det.

Sen är det inte bara när vi har träffats som jag är övertygad om att jag och min vän aldrig mer kommer ses. Efter näst intill varje sms jag skickar blir jag orolig att något kan tolkas på ett sätt som gör att personen i fråga tycker illa om mig. Får jag kortfattade, stela sms tror jag att personen är sur på mig. Ofta har det visat sig att hon/han har haft fullt upp med annat och varit stressad, men fram till dess är jag nere för att jag är helt säker på att vår vänskapsrelation är slut.

Utöver det kan jag få för mig att vissa vill sluta umgås med mig för att jag är så mycket fulare medan de är rakt igenom vackra. Måste ju kännas pinsamt för dem att gå med mig bredvid sig på stan, eller sitta mitt emot mig på ett fik. Är överlycklig för de vänner jag har, men jag tycker samtidigt synd om dem som får dras med en som mig.

Glad påsk!

Härlig högtid det här, eller hur? Godis, påskmiddag, socialisera med familjen - kan det bli bättre? I vanliga fall brukar jag tycka om påsken. Men i år händer det inte mycket för mig. Familjen är utspridd och samlas inte ens för att äta middag tillsammans. Godis kan jag alltid köpa själv men det är roligare att få dela det med någon. Istället spenderar jag dagen ensam framför datorn. Känns som vilken dag som helst hittills. Vädret är underbart ute och jag känner en stor längtan efter att åka på en utflykt någonstans. Men den enda vän jag kan fråga verkar vara upptagen. Får väl se om jag orkar ta mig ut på något äventyr själv. Dags att rycka upp mig - här kan jag ju inte sitta och deppa ihop!

Jag önskar er alla en glad påsk, hoppas ni kan njuta av helgen!

Samlad ångest

Idag startade gruppterapin och det känns verkligen bra. Presenterade mig rätt snabbt för alla. Kan ju säga att det var väldigt tyst när ledarna inte pratade. Alla satt helspända och nervösa. Någon trodde att h*n skulle svimma för att ångesten blev för hög. Men det känns skönt att vi kan prata om det öppet och att alla förstår. Efter några gånger kommer vi nog känna oss mer avslappnade och bekväma med varandra. I början är det mest teori, ångestkurvan, säkerhetsbeteenden m.m. Sedan går vi över till att gemensamt utsätta oss för tuffa situationer.

Nu ska jag strax iväg för att träffa en vän. Har tidigare skrivit om min närmsta vän som träffar en av mina gamla vänner, vilket jag har svårt för. Nyss fick jag ett sms där hon skrev att vi var tvungna att prata, att det delvis handlade om min gamla vän, att det hade hänt någonting, och att jag inte skulle gilla det. Precis när jag börjat komma upp på banan igen. Behöver min energi till mina studier, men det får gå som det går. Just nu känner jag mig helt matt.

Nej, man kan faktiskt inte lita på någon annan än sig själv

Så, i höstas hade det gått 7 år sedan jag vågade lita på någon så mycket att jag kunde prata om hur jag mår och känner. Fanns inte en chans att jag skulle prata med någon av mina "gamla" vänner som jag umgåtts med nästan hela mitt liv. Har inget förtroende för någon av dem. Sen i höstas finns det en jag har kunnat prata med (ja, samma som skrev meddelandet några inlägg ner - hon som nu trivs bra med en av mina gamla vänner som jag bara vill komma ifrån och slippa höra talas om).

6 månader sen
 - Din och min relation kommer inte på något sätt påverkas av att jag träffar honom. Han och jag kommer bara träffas när du är upptagen med annat. Vi två kommer inte träffas mindre för att jag är vän med honom.
 - Jag är inte det minsta intresserad av att gå på någon av hans äckliga fester! Usch nej, det skulle jag aldrig få mig för, jag mår dåligt av bara tanken!


3 månader sen
 - Du, jag måste ställa in vårt rep, jag ska nämligen iväg till honom ikväll.


En vecka kom följande sms-konversation:

Jag – Hej! Hur ser det ut för dig till helgen?

Hon – På fredag ska jag på middag till min väninna och på lördag ska jag ta barnen på en tur

>> Någon dag senare <<

Hon – Hej! Du, jag har en jättetjänst att fråga dig! Det är så att på fredag är jag bjuden på en middag/date som jag verkligen skulle vilja gå på! Finns det en chans att du kan passa mina barn den kvällen? Jag har frågat alla andra och ingen kan!

Jag – Ohh.. jag ska egentligen iväg och repa då. Men, om du inte hittar någon annan så kan jag ställa in repet – jag tycker absolut du ska iväg och ha kul!

Hon – Nej men du ska inte behöva ställa in repet. Ska försöka övertyga min make att ta barnen, men vi har det jobbigt just nu så jag tror inte han vill

Jag – Jag har ingenting emot att ställa in repet för att du ska komma iväg och ha kul. Det behöver du!

Hon – Åh du är ju för go! Ska höra lite mer med min make men jag återkommer

>> Dagen efter <<

Hon – Hej igen! Jag lyckades övertala min make till att ta barnen – så nu kommer jag iväg ikväll. Ska bli kul att gå på en fest med honom(ja.. min gamle vän..)!

10 minuter sen
 - Nu vet jag äntligen vad jag ska göra imorgon! Har inte kunnat ge svar på det sms du skickade tidigare i veckan. Ville hålla kvällen öppen för han (ja, min gamla vän) sa att han kanske skulle ut, och det vore kul att följa med honom. Nu har han sagt att det blir av, så jag går ut med honom imorgon kväll!


Borde kanske inte ta allt för hårt på det, men kan inte låta bli. Svider ändå att få sådana sms från min närmsta vän. Hade jag haft ett större socialt nätverk hade jag nog inte tagit lika hårt på det, men nu finns det bara en till jag träffar. Men men, får sluta låta de negativa tankarna ta över och istället fokusera på att vara glad, utåt, social och rolig när jag träffar nytt folk, så jag får lite nya bekantskaper. Men lycka till!