Svettas och kan inte koncentrera mig

För ett par dagar sen tackade jag ja till en spelning. Själva spelningen kommer vara utomhus på ett torg en lokal högtidsdag så det kommer vara mycket folk i rörelse där. Just då kändes det som en bra idé men nu börjar jag bli orolig. Hur kommer det gå? Vill ju gärna få till det perfekt. Men det blir sällan felfritt när det väl gäller, vilket är frustrerande. Har lust att hålla mig i bakgrunden så jag inte syns speciellt mycket, men sen vore det bra för mig att stå långt fram på scenen och ta för mig lite. Får väl se hur jag mår just den dagen. Det är ändå tre veckor kvar..

När jag väl vågar spär de på ångesten

Det här känns inte bra. Alls. Tog mig till högskolebiblioteket idag, gick upp på övervåningen där alla studenter sitter med sina datorer, stod och gottade mig i allas fokus ett tag tills jag bestämde mig för vart jag skulle sätta mig. Valde ett hörn där ingen kan sitta bakom mig och se när jag skriver på datorn. Det tog en stund innan ångesten började lägga sig, men sen kändes det okej. Vad händer då? Jo, två arbetare bestämmer sig för att borra och sätta upp en kabel precis bakom mig. Så nu står de bakom mig, och jag har svårt att fokusera. Vill inte vända mig om för att se om de ser när jag skriver, så jag försöker se deras reflektioner i datorskärmen. Så fort jag ser att de vänder sig bort kan jag skriva. Var de tvungna att arbeta precis vid min plats precis nu? Känns så typiskt..

Tack för idag. Det är samma tid nästa vecka, men kommer ni så besannas er värsta mardröm

Onsdagar betyder för min del gruppterapi. Ser jag alltid fram emot. Har börjat prata rätt mycket med en där och jag har tänkt höra om hon vill träffas någon dag snart. Sen får man se om jag lär känna någon annan bättre. Fler vänner är ju alltid välkommet. Dagens uppgift gick ut på att vi först blev indelade i grupper som inte skulle se likadana ut som grupperna förra veckan. Det kändes ju direkt jobbigt då jag kände mig bekväm med den jag pratat med sist. Men självklart förstår man varför de varierar grupperna. Meningen är inte att vi ska hitta en person i den lilla gruppen som vi alltid pratar med utan vi ska öva på att prata med olika personer hela tiden. Då lär man känna de andra bättre också, och kan lättare känna vilka man vill träffa på fritiden. Uppgiften gick ut på att vi skulle berätta för de andra vad vi skulle göra med 50.000:- om man fick spendera dem hur man ville. Så en  rätt lätt och lugn uppgift. Men nästa vecka blir det värre. Då sätter de igång filmkameran någon minut innan själva mötet börjar, så den får med när vi går in och sätter oss, och sen ska den vara på en stund. Efteråt ska vi se på filmen. Någon sa direkt "nästa vecka är jag sjuk". Att se och höra sig själv måste vara något av det värsta man kan bli utsatt för. Vet inte om jag kommer klara av det ändå..

Tidigare idag var jag och tittade på kläder med min lillasyster. Hon bad mig prova ett par väldigt fula shorts, vilket jag ställde upp på. När hon såg mig började hon nästan gråta av skratt, och resten av dagen skrattade hon nästan konstant för att hon tänkte på hur jag såg ut i dem. Då kom jag med en väldigt smart idé. Det vore kul att se hur mycket uppmärksamhet man får om man klär sig.. mindre snyggt. Så jag föreslog att jag skulle köpa shortsen, en hawaii-skjorta, en sombrero, för att sen gå runt på stan iklädd allt det, utan att ta bort några prislappar. När jag väl har gjort det en stund går jag för att lämna tillbaka det på öppet köp. Det vore ju minst sagt en utmaning!

Jag slits mellan den jag är och vad dom har mig till

Hur kommer man ifrån sin roll? Hur bryter man sig ur det fängelse som begränsar en i vissa situationer? Går det att bygga upp sig själv så pass mycket att man är redo att ta klivet ur? Eller behöver man yttre hjälp - någon annan som öppnar dörren och ger en hjälpande hand? Eller är det bäst att helt lämna det gamla livet bakom sig, gå vidare och inte blicka tillbaka? Bör man göra allt för att inte få återfall och falla tillbaka i gamla vanor?

Tillsammans med mina gamla vänner har jag rollen som den tysta, tillbakadragna. Har svårt att prata. Inga åsikter. Bara följer med. De andra är självsäkra, utåtriktade, sociala, skämtar gärna om mycket och gärna på bekostnad av mig - kanske inte alltid med vilje men det svider alltid lika mycket.

Med de nya jag träffar är jag mer social, kan skämta lite, vara pratsam, m.m. Jag har verkligen satsat för att vara så utåt som möjligt och jag trivs bra med det. Känns ovanligt att faktiskt ta för sig lite och prata men det är också en härlig känsla. Tänk att jag kan säga något utan att bli kritiserad, skrattad åt, dömd, förlöjligad, skämtad om.. det är jag inte van vid.

Så.. vad händer då om jag umgås med en ny vän och vi stöter ihop med någon av mina gamla vänner? Jo, direkt backar jag och går in i rollen som den tysta, tillbakadragna igen. Vad händer då? Jo, min nya vän blir intresserad av min gamla vän som är utåtriktad och rolig och vill börja umgås mer med denna. Det slutar med att jag har svårt att träffa även min nya vän, och till slut är jag tillbaka på ruta ett - utan nära vänner. Önskar så att jag kunde vara självsäker i närheten av mina gamla vänner, men det går inte. Något håller mig tillbaka. Hur undviker man återfall? Hur kommer man ifrån sin roll?

Vem vill få stämpeln som oärlig?

Förra veckan köpte jag ett par solglasögon. När jag kom hem märkte jag att de satt snett. Typiskt!, tänkte jag. Men jag bestämde mig för att gå till en optiker nån dag för att få dem justerade. Igår var jag och en vän i samma butik där jag köpt mina solglasögon och hon bad mig testa ett annat par för att se om de satt bättre, vilket de gjorde. Då undrade hon om jag hade kvittot kvar så jag kunde byta, men det låg hemma i papperskorgen. Hon tyckte att jag skulle gå till kassörskan och höra om jag kunde byta ändå, trots att jag inte hade kvitto med mig. Inte en chans sa jag. Utan kvitto kommer det inte gå, då går jag hellre till en optiker och betalar dem för att få dem fixade. Min vän tyckte ändå att jag kunde höra med dem - det skulle dessutom vara bra övning för mig. Det höll jag med om men sa att jag kunde våga fråga om vi hämtade kvittot först (2 mil hem, sen 2 mil tillbaka). Då sa hon "kom med här", sen gick hon fram till kassörskan och sa "du, vi undrar en grej", sen tittade hon mot mig. Kan ju avslöja att jag blev sjukligt nervös, men förklarade hur det låg till - att jag köpte ett par förra veckan som uppenbarligen var snea, och att det finns ett par här inne som är okej. Min vän fyllde i att vi inte hade kvittot med oss. "Inga problem - det fixar vi!" svarade kassörskan direkt, och några minuter senare stod jag med nya paret i näven. Vilken lättnadskänsla - kändes riktigt bra efteråt!

Jag försöker starkt möta din blick, men när du vänder dig om kommer tårarna

Ett av de värsta samtal jag haft. När ska dramat ta slut? Kan jag inte bara få koppla av? Bygga upp en trygg bekantskap med härliga, genuint goa & ärliga vänner?

För två inlägg sen berättade jag en historia som involverade mig och några nära till mig som jag kallade för flicka, pojke och tvillingbror. Idag lägger jag till make som då är gift med flicka. Flicka hade berättat för mig att hon varit otrogen (kysst) tvillingbror och att de två pratat om att faktiskt inleda ett riktigt förhållande, och att hon kunde tänka sig att lämna sin make för honom. Det hade slutat med att de inte skulle göra detta utan försöka vara nära vänner trots sina känslor. Flicka ska även ha pratat med make om att de borde separera. I alla fall flytta isär.

Idag åkte jag hem till make när flicka var borta. Make är för övrigt min närmsta killkompis. Han hade varit ovanligt nere två dagar, så jag antog att flicka hade berättat att hon varit otrogen med tvillingbror. Vi pratade en del, och kom självklart in på samtalsämnet "tvillingbror och flicka" och deras relation. Både jag och make har svårt för att de träffas. Make verkade delvis vara glad för att flicka och tvillingbror träffades, då tvillingbror hade hjälpt henne komma över pojke. Men det var främst i början. Sen hade deras kontakt blivit mer intensiv. Sen en massa bråk mellan dem (skrev också om det två inlägg neråt).

För två helger sen festade flicka och tvillingbror ihop. Make tyckte inte om det. När vi pratade berättade make att han dagen efter fick ett sms. Han såg direkt att det var från flicka och då började tankarna snurra; "hon skriver kanske att det hänt något under kvällen.. tänk om tvillingbror försökte kyssa henne..". Men något sånt stod det inte, så han blev lugnare. Han sa att han var orolig för att något sånt skulle hända, men hoppades att det inte skulle det. Samtidigt som han berättar där, tittar jag in i hans ögon, lyssnar, och vet att kvällen faktiskt blev värre än han trodde. Jag hade fått ett "det hände något den där kvällen"-sms av flicka, där hon förklarade att de två både myst och kysst varandra.

Så här sitter min bästa killkompis, delvis glad för att tvillingbror och flicka lärt känna varandra, men inte så glad att de umgås så intensivt, och hoppas att deras äktenskap på något sätt ska kunna fixas i framtiden, genom att de först separerar nu för att sen se vad som händer. Samtidigt vet jag att flicka är beredd att lämna honom för att vara med tvillingbror. Jag har lovat att inte berätta något. Dessutom är det hennes sak att göra det. Men det svider kan jag lova. Känns knappt som om jag är ärlig mot make, som jag nu ser som en bättre vän än flicka, som har varit min närmsta vän sen i somras. Förmodligen kommer flicka och jag få en ytlig kontakt framöver. Men hon tror väl fortfarande att jag kommer stötta henne i ur och skur. Säger jag till make du vet, flicka och tvillingbror kysste faktiskt varandra den där kvällen. Det du fruktade hände faktiskt, och mer därtill så kommer han bli helt förstörd. Vet inte om han någonsin kommer bli återställd. Men hur länge kan jag se honom i ögonen utan att börja gråta och kasta mig i hans armar? Time will tell..