Aningens missvisande titel då jag faktiskt har åkt buss vid något enstaka tillfälle efteråt, när jag inte har haft något annat alternativ. Hur som, en av de senaste gångerna jag åkte buss var för runt 9 år sedan när jag var 15 år. Redan då tyckte jag att det kunde vara jobbigt att åka buss om det var mycket folk på, men det brukade ändå gå bra. Innan jag gick mot busshållplatsen kontrollerade jag så att jag hade jämna pengar på mig, så jag skulle slippa stå i ramljuset medan chauffören tog fram växelpengar. Eftersom jag bara var 15 år skulle det räcka med "halv" biljett, men ett par gånger när jag har sagt "en halv till stan" har busschaufförerna frågat efter legitimation. Och det är hemskt jobbigt att stå där med allas blickar på en medan chauffören ska kontrollera legitimationen. Därför bestämde jag mig för att ha exakt antal pengar för en halv biljett i vänster jackficka, och det extra som krävdes för hel biljett i min högra ficka. När jag sedan går på bussen säger jag bara "till stan". Om busschauffören då frågar om jag ska åka på halv eller hel biljett kan jag svara "halv". Får jag frågan så brukar jag inte behöva visa legitimation, vilket är en enorm lättnad. Ett annat plus med denna strategi är att jag inte behöver säga lika mycket.
Så med en del mynt i vardera jackficka begav jag mig mot bussstationen och satte mig på hållplatsen för att vänta på bussen. Som vanligt var jag där i god tid, det är ju pinsamt att behöva springa för att hinna med - det väcker mycket onödig uppmärksamhet. Efter kanske 10 minuter kom bussen och jag tänkte resa mig upp för att gå på. Men vad ser jag? Bussen är full! Som bäst finns det någon enstaka sittplats kvar. Inom mig känner jag hur paniken börjar sprida sig. Hjärtat bultar snabbt och hårt, svetten börjar rinna, jag blir helt stel i hela kroppen och helt vettskrämd. Kan knappt andas. Folk går ut ur bussen men jag hör knappt vad de säger - det enda jag hör och känner är hur hårt och snabbt hjärtat bultar. Helt paralyserad av skräck sitter jag och försöker se upptagen ut med mobilen medan bussen åker iväg.
Eftersom bussarna går var 20 minut bestämmer jag mig för att sitta kvar, hoppas på att det är färre folk och åka med den istället. När den väl kommer tar jag mig en snabb titt och kan snabbt konstatera att det inte är speciellt mycket folk på. Så, jag går in, säger lite tyst "till stan" och får betala vuxenpriset. Men det gör jag gärna - då slipper jag prata mer med chauffören och kan direkt gå och sätta mig. Men vilken chock jag fick när jag vända mig om för att gå mot ett ledigt säte. Det såg ut som om alla säten långt bak i bussen var upptagna! Helst vill jag sitta långt bak så att inte så många kan titta på mig under resan. Men nu gick ju inte det..
Återigen fick jag svårt att andas och jag kände hur pulsen ökade och svetten började komma. Benen höll på att vika sig under mig så första bästa säte fick duga. Där sjönk jag ner, tittade ut genom fönstret och kände svår ångest under hela resan. Jag kunde verkligen känna allas dömande, granskande blickar på mig. Vilken lättnad det var att komma fram till stan och stiga av bussen.
Idag cyklar jag i alla väder. Visst kan det vara jobbigt under vintern och ibland får jag gå ett par kilometer när cykelvägarna är igensnöade. Man får helt enkelt lära sig att vara ute i god tid. :)
