Jo men det gick ju ändå till slut

Bröllopet var fint. Blev nästan tårögd av att se det vackra brudparet - så härligt att se en gammal vän gifta sig. Sen under själva middagen/festen hade jag svårt att koppla av. Jag visste att jag skulle leda alla gäster i en sång med gitarren och hjälpa till att spela på en annan, men jag visste inte riktigt när. Pulsen var hög och jag hade ofta svårt att fokusera på vad folk runt omkring sa. Ett tag var jag tvungen att lägga ner besticken på tallriken för jag darrade så mycket på händerna att jag inte kunde äta. Hur som, det gick helt okej att spela, något enstaka stort fel men jag vet inte om någon mer än de andra musikerna märkte det.

Men självklart var jag tvungen att ställa upp på fler saker. Någon fick för sig att brudparet skulle tävla i vem som snabbast kan blåsa upp en ballong så att den spräcks. De nygifta skulle ha ögonbindel på sig, och sen skulle andra i festen tävla mot dem. Jag försökte undvika ögonkontakt så gott jag kunde, och vände mig halvt om för att visa att jag inte var intresserad, men han som anordnade tävlingen fick ändå för sig att jag skulle vara med. Hmm, hur gärna vill jag stå framför ~50 personer och blåsa upp en ballong? Dessutom har jag i många många år haft svårt för att blåsa upp ballonger mycket då jag är rädd för att de ska sprängas i ansiktet på mig. Och nu ska jag vara med på en tävling som går ut på just detta, samtidigt som en massa människor tittar på mig? Det var lagom skoj. Hur som tog jag i allt jag kunde, men ballongen sprack inte. Kändes inte allt för kul.. men det var snabbt glömt.

Tager du denna påg..?

Bilen är nästan färdigpackad. Nervositeten stiger ju längre tiden går. Imorgon är det dags att gå på bröllop. Första gången på många många år så det ska bli spännande, kul och jobbigt. Kommer nog träffa flera jag känner som jag inte har sett på ett tag. Även där är det blandade känslor. Sen på själva bröllopsfesten är det meningen att jag ska vara med och spela på ett par sånger. Vet inte om det är den biten eller själva festen när man måste vara social och prata med andra som jag är mest nervös inför. Men men, det kommer nog gå bra.

Har dessutom hört att en av de två som är toastmasters tidigare har haft problem med social fobi, så där har vi en förebild. ;-)

Veckan kan sluta hur som helst

Jag har mycket kvar på examensarbetet och handledaren vill att jag ska vara näst intill färdig idag kl 23:59. Känns inte alls bra. Nu är jag stressad. Första gången jag faktiskt är orolig för att jag ska bli underkänd på ett arbete. Motivationen existerar inte. Har ingen energi att lägga på arbetet.

På onsdag ska jag spela och sjunga på gruppterapin, samtidigt som jag blir filmad. Hoppas verkligen att jag klarar av det. Kommer vara sjukligt nervös, men det är just därför jag måste träna på det. Men när nervositeten kommer sjunker samtidigt prestationen; både gitarrspelandet och sången blir lidande.

På torsdag ska en tjej "supa mig under bordet". Det är samma som vet att jag har känslor för henne, men hon har inte gett klara tydliga tecken på hur hon känner. Eftersom jag är sämst på att läsa av sådana signaler och för feg för att ta steget för att ta reda på hur hon känner kommer jag nog aldrig få reda på det heller. Känns fegt att göra det när jag är full också. Men hon verkar se fram emot vårt festande (ja, det är bara vi två) så hon kanske hoppas att alkoholen ska göra att jag vågar? Känns hel-dumt tycker jag, så jag kommer få extra ångest på grund av det. Ska jag behöva vara fylld av alkohol för att våga ta steget och se hur hon känner? Pinsamt. Patetiskt. Hon har sagt att jag gärna får sova över där efteråt. Är det bevis på vad hon känner, eller gör hon så bara för att hon är snäll - att jag ska slippa cykla/ta taxi hem när det är dags att sova?

Nähe, nu ska jag strax iväg och träffa min f.d. närmsta vän. Får se vad hon har att säga, om vi ens hinner prata om mer personliga saker. Har fortfarande inte hunnit prata om det mail jag skickade till henne för fyra veckor sedan eller vad det nu var.

Nu är det dags för storfest!

Valborg närmar sig. Kan vara en rätt trevlig högtid tycker jag. Se på en eld för att sedan umgås hemma hos någon. Det där med att festa har aldrig varit min grej, men har vännerna sagt "följ med nu" så har jag följt med till deras fester. Och har de gett mig ett glas i handen och sagt "drick upp nu" så har jag lytt, trots att det smakat illa på grund av den stora mängd sprit. Verkar man för nykter innehåller drinkarna mindre läsk och mer sprit. Det jobbiga är att min ångest håller mig tillbaka så att jag måste komma långt över gränsen innan jag börjar slappna av. Det håller sedan ett par timmar, sen spenderas resten av tiden i en buske eller med huvudet i toan. Varför säger jag inte emot då? Feghet, helt enkelt. Faller för grupptryck (så länge det inte rör något jag absolut är emot). Dricker man inte så är man "en tråkig bög", "en barnslig hora", eller något liknande. Mår hellre dåligt av för mycket alkohol än att behöva höra all kritik hela tiden.

Tack och lov har jag helt slutat gå på de festerna. Nu hör de inte ens av sig längre - vilket jag bara är tacksam för. Men då är ju frågan; hur ska jag spendera valborg? Idag har jag bara en jag kan fråga. Vill gärna åka för att se på en eld tillsammans med henne, för att sedan laga till ett gott mål mat, göra det mysigt med levande ljus, soft musik i bakgrunden för att bara vara och umgås. Efteråt duka fram lite snacks, ta fram ett roligt sällskapsspel, för att fortsätta ha det trevligt tillsammans.

Men.. jag förväntar mig inte att hon kan. Förmodligen är hon upptagen med annat. I så fall måste jag se till att ha någonting annat för mig. Låna en kamera och gå en längre fotopromenad kanske? Om det nu inte finns någon som vill bjuda över mig? ;-)

Får jag lov, vackra prinsessa?

Tack ska ni ha för kommentarerna, de värmer verkligen!

Kom nyss hem från promenaden, vi var ute i nästan två timmar. Att jag inte har gjort detta tidigare.. men det ska jag inte gräma mig över nu - det mår ingen bättre av. Det var ett bra samtal. Hon var väldigt förstående och har uppenbarligen aldrig tyckt illa om mig för att jag aldrig hör av mig. Sen hade hon uppenbarligen aldrig sett mig som blyg och osocial, vilket jag trodde, utan mer som "lite tillbakadragen - tänker efter innan du (jag) säger något". Det förvånade mig måste jag säga.

Jag berättade att jag ofta inte trivdes speciellt bra på alla fester, men att jag tycker det är skoj när hon och jag dansar, vilket vi ofta har gjort. Så hädanefter ska jag bli bättre på att höra av mig till henne och se om vi kan träffas lite då och då. Kul!

Självuppfyllande profetia

En gammal vän var hemma över helgen och då blev det självklart festande igår. Det gänget verkat inte känna till något annat sätt att umgås. Tack och lov skulle det bara vara en liten sammanställning (8 personer sammanlagt), men jag var inte det minsta sugen på att åka dit. Men eftersom det inte är ofta min vän är hemma fick jag bita ihop och ta mig dit. Valde att ta bilen så var det ingen som kunde tvinga i mig drinkar.

Lagom till jag åkte ringde han som skulle hålla i festen och bad mig handla läsk och snacks på vägen. Så jag tog mig till affären och köpte lite, och när jag packade ner varorna såg jag hur mycket folk det stod bakom mig i kön. Då ville jag bara ta allt i armarna och snabbt gå därifrån, men det skulle se dumt ut så jag fick packa ner allt i kassen. Men sen försvann jag därifrån rätt snabbt.

Själva festen var rätt seg. Jag pratade väl lite med de flesta - har ju ändå känt dem i 6 - 18 år, men som vanligt kändes det inte som om jag passade in. Ofta satt jag själv utanför samtalen medan de andra pratade med varandra för fullt. Jag kände mig mer ensam där än jag brukar göra när jag sitter hemma och glor. Efter strax över en timma fick jag stänga in mig på toan första gången för att andas ut lite.Som vanligt ställde jag mig framför spegeln, tvättade av ansiktet och tänkte för mig själv; Fuck! Nej, det här funkar inte. Vad gör jag här egentligen? Ingen där ute gillar mig. Jag passar inte in. Vi har ingenting gemensamt. Det vore så skönt att bara åka hem. Äh! Ryck upp dig nu! Din vän är nästan aldrig hemma så du får allt stå ut en kväll. Kom igen - nu går du ut där och verkar glad, ler, och försöker vara med i något samtal. Sluta vara en tråkig idiot!


Det höll väl ett tag, men sen kände jag mig sjukligt ensam igen. Jag passar verkligen inte in i det gänget. Ångesten steg och jag ville bara åka därifrån, men bestämde mig för att stå ut tills min vän ville hem. Är glad över att de inte ville gå ut på stan utan stannade hemma hos värden hela kvällen. Nu är det i alla fall över och nu får det allt vänta innan jag träffar någon av dem igen. Eftersom jag vanligtvis mår dåligt i deras närvaro så får det gärna gå en bra stund mellan gångerna. Egentligen borde jag kanske sluta träffa dem helt, men det är svårt med folk man har känt så pass länge. Får väl försöka lägga energi på att träffa nya bra vänner samtidigt som jag arbetar bort de gamla.

Första minuterna är avgörande

Ofta är det de inledande minuterna, när jag kommer till en social tillställning, som avgör hur min inställning och mitt humör är. Ska jag på en fest (händer numera ytterst sällan) så har jag alltid svår ångest innan. Jag vet att jag inte passar in - jag är ju inte som alla andra. Resten av gänget är sociala, utåtriktade, stimmiga, tar för sig, skriker, kallar varandra öknamn och tycker det är väldigt underhållande. Själv blir jag trött bara jag tänker på det. Besökte en gammal vän bara för att hålla uppe bekantskapen för någon månad sedan och kom dit samtidigt som en annan kompis. Han bankade på dörren hårt tills den öppnades. Då skriker han "Hej A din feta jävel!", och får till svar "Tjena B din jävla hora!". Ugh, jag kände direkt hur min energi försvann. Kvällen fortsatte ungefär likadant och jag kan inte påstå att jag har mycket gemensamt med dem längre. Synd för vi var bra vänner förr. Nu står jag knappt ut med dem.

Hur som, när jag förr var med på fester med dem hade jag som sagt (kan jag använda det uttrycket när jag skriver?) alltid svår ångest innan. Det är så mycket som kan bli fel bara i början, och sen får jag ofta svårare ångest under själva festen. Men jag gick dit för att jag har svårt att säga nej. Dessutom hade jag inga andra jag kunde träffa och jag ville inte bli helt ensam.

Det första som kan hända när jag går in är att någon kan kommentera min klädsel. Inte tillräckligt fin, eller samma skjorta jag hade sist. Eller så kan de tycka att jag är väldigt finklädd och då måste alla kommentera det. Det är visserligen inte lika jobbigt som att de nedvärderar min klädsel, men den extra uppmärksamheten är jobbig. Jag vill inte sticka ut alls, mycket skönare att bara vara en i mängden. Utöver det kan de även klaga på min frisyr. Var länge sedan jag orkade hålla på med gelé eller spray - tycker ändå det ser dumt ut hur mycket tid jag än lägger ner. Men då kan de tycka att jag "för en gångs skull borde anstränga mig".

Lagom till att jag har fått av mig skorna och jackan kan kommentarerna om mitt utseende vara överstökat, och jag kan redan känna att jag bara vill åka hem eftersom folk ändå inte verkar vilja ha mig där. Och då kommer inspektionen av min dricka. Har jag valt att ta bilen och därmed vara nykter blir ingen glad. Många gånger ska jag upp tidigt dagen efter och då vill jag ändå inte supa. Men då blir vissa sura och brukar säga "men för fan, skit i att gå upp tidigt en gång och ha kul istället". Har jag för ovanlighetens tänkt dricka måste de självklart påpeka det också; "oh wow, Fobisk ska dricka, vad har hänt?". Känns som om de pikar mig genom att dra upp att jag annars inte brukar dricka på fester. Argh - låt mig vara!

Sen kommer den jobbiga sociala biten. Om jag går in och ser lite nytt folk - vad gör jag? Det rätta vore att ta i hand, presentera sig, höra vilka de är och vem de känner som har tagit med dem hit. Men om de redan sitter och pratar vill jag ju inte gå fram för att störa utan hellre vänta tills de går för att fylla på sitt glas eller något. Samtidigt verkar jag osocial om jag inte hälsar så det känns dumt vilket som.

Nej, idag väljer jag ensamheten framför festandet. Men det tär ju också på en. Skulle vilja träffa någon som tycker om att sjunga som jag kan musicera tillsammans med - för det får mig att må bra!

Nykteristen på krogen

Ofta får jag höra att man inte måste göra saker man inte vill, men ibland känns det inte som om man har mycket till val. Festande har jag undvikit under en längre period nu, och krogen har jag hållit mig borta från ännu längre. Men nu under veckan har en av de vänner jag tycker bäst om varit hemma (har inte sett honom sen juli) och igår var sista dagen han var hemma. Själv var jag borta fram till kl 22, men när jag väl kom hem hörde jag av mig och frågade vart han var - jag ville ju träffa honom en sista gång innan han åkte iväg igen. Självklart var han ute på krogen med några andra.

Så, jag tog bilen in till stan för att få träffa honom. När jag gick mot krogen såg och hörde jag hur mycket folk det var ute, och då kände jag hur paniken började komma. Dessutom var det kö för att komma in. I 10 minuter gick jag runt på stan och funderade på om jag inte skulle åka hem istället. Men jag ville så gärna träffa min vän så jag bestämde mig för att gå in ändå. Väl inne var det ju dags att försöka hitta det lilla gänget bland alla folk. Som tur var hittade jag dem rätt snart och när jag satt mig ner kunde jag börja lugna ner mig.

Det var helt klart värt det för att få träffa honom, och han blev väldigt glad över att jag kom eftersom han vet att jag tycker det är jobbigt. Alla andra blev också förvånade över att jag kom eftersom de inte har sett mig ute på.. evigheter. Jag skulle göra mycket för den killen. Sann vänskap ska man ta tillvara på.

Tacka och ta emot, eller stå emot?

Har aldrig riktigt trivts på fester, men har ofta följt med eftersom vännerna ligger på och vill dra med en. För att jag ska kunna bli avslappnad har jag varit tvungen att dricka stora mängder. Min ribba är egentligen lägre än de flesta av vännernas. Men även om jag druckit lika mycket som dem och de kan släppa loss ordentligt verkar jag fortfarande nykter. Ångesten är så hög att jag fortfarande inte kan koppla av och börja ha roligt, och då blir de andra sura och säger saker som "kom igen nu för fan", "sluta vara så tråkig", m.m. Ofta blir jag serverad flera glas som ska få mig att slappna av mer. Självklart vet jag att om jag dricker med så kommer det inte bli mycket sömn senare, för jag kommer må så dåligt hela natten. Men dricker jag inte kommer vännerna kritisera mig och klaga på att jag är tråkig och stel.

Det jobbigaste är att hur jag än gör så duger det inte. Förra nyår var jag på en större fest och på förfesten fick jag i mig tillräckligt för att börja bli avslappnad. På själva festen hade jag sedan hur kul som helst; jag kunde verkligen släppa loss, dansa, stå längst fram vid scenen och hoppa, sjunga högt när sångaren räckte fram mikrofonen mot mig - jag var nog en av de mest påverkade på festen.

Någon dag efteråt när jag träffade en av vännerna som varit med säger han "kul att du var med på festen, men när du väl är med förstår jag inte varför du inte dricker mycket och blir aspackad". Det sved att höra - jag hade verkligen kunnat släppa loss helt, men ändå får jag höra det.

Vid ett par tillfällen har jag varit med på förfester bara för att träffa och hålla kontakten med vännerna, men ändå hållit mig nykter för att sedan åka hem så fort de andra går ut till krogen. Det är verkligen hur jobbigt som helst att sitta med på förfesterna, så mycket ljud, så mycket skrik och stim, och ofta vill de få en att dricka, och gör man inte det är man en "tråkig bög". Lite då och då får jag fly in på toan, för att tvätta av ansiktet och stå framför spegeln och peppa mig själv genom "bara någon timma kvar, sen kan då gå hem", "så fort någon lämnar festen kan du också gå", "kom igen, stå ut nu, var positiv, försök prata med andra, och var glad trots att de är sura på att du inte dricker". När de sedan går till krogen och jag åker hem är jag helt slut, och självklart blir de besvikna och tycker jag är tråkig som inte vill vara med ute.

I höstas var jag på en mindre fest (vi var väl runt 5 personer sammanlagt). Innan jag åkte dit hade jag berättat att jag inte skulle dricka, för jag skulle upp tidigt dagen efter. Väl där var det ingen som kritiserade mig för att jag var nykter - jätteskönt! Då kunde jag faktiskt släppa loss riktigt bra; jag var med och dansade mycket, var rätt social, och hade roligt. Första festen på evigheter där jag faktiskt trivdes. Dagen efter träffade jag samma person som vid nyår påpekat att jag borde bli "aspackad" när jag väl festade. Han sa att det var synd att jag inte druckit på gårdagens fest. Då svarade jag med "jag hade kul och tyckte att jag kunde släppa loss ändå", varvid han svarar "ja, men det var synd att du inte drack".

Direkt försvann den glädje jag känt efter festen. Personligen var jag glad över att jag kunnat släppa loss trots att jag var nykter, men uppenbarligen var det inte bra nog. Idag går jag aldrig på fester - jag kommer inte kunna trivas och det verkar ändå bli fel hur jag än gör. Då tar jag hellre besvikelsen när jag säger nej än att genomlida en fest för att ofta under festens gång få höra hur tråkig jag är som inte dricker/inte dricker tillräckligt + efteråt får höra samma sak.