Hur väl märktes det att jag bytte shorts?

Kom på en sak som hände första gången jag träffade delar av tjejens familj. Tack och lov var vi hemma hos henne, annars hade det blivit värre. Vi satt och drack kaffe, och för att jag ville ha något i händerna hela tiden höll jag i kaffemuggen med båda händerna, och lät muggen vila mot mitt ben. Då slapp jag fundera över vad jag skulle göra av händerna. Men.. efter ett tag märkte jag att det var en fin ring av kaffe på shortsbenet. Det var ju typiskt. Pinsamt om hennes familj skulle märka det. Jag försökte under dölja det så gott jag kunde genom att hålla händerna över, eller lägga andra benet över. Men sen tänkte jag på att när de går kommer jag resa mig upp för att säga hejdå, och då kommer de märka fläcken. Därför valde jag att helt plötsligt smita iväg en stund för att byta om till ett nytt par shorts samtidigt som jag pudrade näsan, som feminina killar som jag kan skylla på.

Jag var helt säker på att de skulle märka att jag bytt shorts eftersom jag innan haft ljusa och nu hade på mig svarta. Men ingen sa något så jag vet inte, och om jag inte minns fel så hade inte ens tjejen tänkt på det. Jag kände mig ovanligt dum och larvig, men så fick det vara!

Första, andra och tredje intrycket..

Nu har jag träffat de flesta av tjejens familj några gånger. Det är inte nådigt vad nervös jag var första gången. Men det är väl bara naturligt? Vad ska man prata om? Hur mycket plats ska jag ta? Det gäller verkligen att ha bra hållning, ett fast (men inte för hårt) grepp när man tar i hand. Det svåra är när familjen börjar prata om sin skolgång, lärare, och andra händelser som jag inte alls är insatt i. Då känner jag mig ovanligt osocial och tråkig som inte har något att komma med. Men jag kan inte känna till lärarna som alla haft så det är väl inte så konstigt egentligen.

Tack och lov träffade jag föräldrar och syskon första gången hemma hos tjejen. Det hade varit värre att åka hem till dem. Träffa nytt folk på en ny plats är inte det roligaste jag vet. Det jobbigaste var fortfarande när de skulle gå igen. Ska jag resa mig upp och ta i hand? Vad ska jag säga till dem? Känns alltid som om det blir fel. Hur som så verkar jag ändå ha gjort ett okej första intryck på dem. Det är jag glad för!

Varför är jag så jävla feg?

Satan. Har haft chansen. Många gånger. Tog den aldrig. Är för feg. Nu är det för sent. Det är över. Kommer aldrig igen. Allt är förlorat. "För den här gången" säger de. Men jag orkar inte vänta på en ny. Vill inte. Man ångrar inte det man gjort utan det man inte gjort. Håller med. Våga chansa om tillfälle ges. Jag vågar inte, men hatar mig själv nu efteråt. Så mycket. Nu går det utför. Snabbt. Om jag bara vågade ta steget..

Veckan kan sluta hur som helst

Jag har mycket kvar på examensarbetet och handledaren vill att jag ska vara näst intill färdig idag kl 23:59. Känns inte alls bra. Nu är jag stressad. Första gången jag faktiskt är orolig för att jag ska bli underkänd på ett arbete. Motivationen existerar inte. Har ingen energi att lägga på arbetet.

På onsdag ska jag spela och sjunga på gruppterapin, samtidigt som jag blir filmad. Hoppas verkligen att jag klarar av det. Kommer vara sjukligt nervös, men det är just därför jag måste träna på det. Men när nervositeten kommer sjunker samtidigt prestationen; både gitarrspelandet och sången blir lidande.

På torsdag ska en tjej "supa mig under bordet". Det är samma som vet att jag har känslor för henne, men hon har inte gett klara tydliga tecken på hur hon känner. Eftersom jag är sämst på att läsa av sådana signaler och för feg för att ta steget för att ta reda på hur hon känner kommer jag nog aldrig få reda på det heller. Känns fegt att göra det när jag är full också. Men hon verkar se fram emot vårt festande (ja, det är bara vi två) så hon kanske hoppas att alkoholen ska göra att jag vågar? Känns hel-dumt tycker jag, så jag kommer få extra ångest på grund av det. Ska jag behöva vara fylld av alkohol för att våga ta steget och se hur hon känner? Pinsamt. Patetiskt. Hon har sagt att jag gärna får sova över där efteråt. Är det bevis på vad hon känner, eller gör hon så bara för att hon är snäll - att jag ska slippa cykla/ta taxi hem när det är dags att sova?

Nähe, nu ska jag strax iväg och träffa min f.d. närmsta vän. Får se vad hon har att säga, om vi ens hinner prata om mer personliga saker. Har fortfarande inte hunnit prata om det mail jag skickade till henne för fyra veckor sedan eller vad det nu var.

Jag slits mellan den jag är och vad dom har mig till

Hur kommer man ifrån sin roll? Hur bryter man sig ur det fängelse som begränsar en i vissa situationer? Går det att bygga upp sig själv så pass mycket att man är redo att ta klivet ur? Eller behöver man yttre hjälp - någon annan som öppnar dörren och ger en hjälpande hand? Eller är det bäst att helt lämna det gamla livet bakom sig, gå vidare och inte blicka tillbaka? Bör man göra allt för att inte få återfall och falla tillbaka i gamla vanor?

Tillsammans med mina gamla vänner har jag rollen som den tysta, tillbakadragna. Har svårt att prata. Inga åsikter. Bara följer med. De andra är självsäkra, utåtriktade, sociala, skämtar gärna om mycket och gärna på bekostnad av mig - kanske inte alltid med vilje men det svider alltid lika mycket.

Med de nya jag träffar är jag mer social, kan skämta lite, vara pratsam, m.m. Jag har verkligen satsat för att vara så utåt som möjligt och jag trivs bra med det. Känns ovanligt att faktiskt ta för sig lite och prata men det är också en härlig känsla. Tänk att jag kan säga något utan att bli kritiserad, skrattad åt, dömd, förlöjligad, skämtad om.. det är jag inte van vid.

Så.. vad händer då om jag umgås med en ny vän och vi stöter ihop med någon av mina gamla vänner? Jo, direkt backar jag och går in i rollen som den tysta, tillbakadragna igen. Vad händer då? Jo, min nya vän blir intresserad av min gamla vän som är utåtriktad och rolig och vill börja umgås mer med denna. Det slutar med att jag har svårt att träffa även min nya vän, och till slut är jag tillbaka på ruta ett - utan nära vänner. Önskar så att jag kunde vara självsäker i närheten av mina gamla vänner, men det går inte. Något håller mig tillbaka. Hur undviker man återfall? Hur kommer man ifrån sin roll?

Jag vill ut och njuta av naturens skönhet, vill du följa med?

Varje dag det är fint och härligt väder känner jag för att ta en tur till en vacker plats tillsammans med någon, där vi kan andas in den härliga vårdoften, njuta av den fina omgivningen samtidigt som vi fikar och har det trevligt tillsammans. Problemet är att jag inte har speciellt många jag kan fråga. Mer specifikt är det bara en person jag kan fråga, och hon är ofta upptagen med annat. Därför slutar det ofta med att jag inte tar mig ut alls, för jag kan ha svårt att trivas ensam. Vill så oerhört gärna träffa nya vänner, men hur gör man? Det finns olika sidor på Internet för just det ändamålet, men jag är dålig att ta den initiala kontakten. Kanske är dags att satsa lite hårdare på det.

Sen har jag blivit mer och mer sugen på en roadtrip. Är bara inte säker på vart jag ska åka. Har funderat på att i så fall ta mig uppåt landet en bit.. Norrköping kanske. Vad sägs om det? ;-)

Första intryck

Är första intrycket alltid av stor vikt och avgörande för hur den framtida relationen kommer se ut mellan de som träffas? Många gånger kan det nog vara så. Är jag tillbakadragen och tystlåten första gången jag träffar en utåtriktad och social person kommer denna nog inte vara speciellt intresserad av mig nästa gång vi ses. Förmodligen riktar personen i fråga sin uppmärksamhet till andra i närheten.

Men imorgon gäller nog inte samma sak. Då är det nämligen dags för gruppterapins första träff! Alla är där av samma anledning - vi lider av social fobi. Är någon extra tillbakadragen förstår vi andra det. Visst vill jag vara utåt och öppen när jag vandrar in i rummet och träffar dem, men jag kan inte veta på förhand hur det kommer bli. Minsta lilla kan få mig att helt tappa tilltron till mig själv, bli osäker, och sen inte våga hälsa på någon som inte först hälsar på mig, eller prata om jag inte blir direkt tilltalad. Men jag hoppas verkligen att jag klarar av att vara självsäker när jag vandrar dit - i annat fall får jag fler chanser att göra bra intryck och lära känna dem så det är inte hela världen om det inte blir som jag hoppas!

Snälla, släpp aldrig taget

Ibland kan det vara skönt med en varm, stärkande kram av en kär vän. Nu känner jag hur mycket jag saknar det. Har tre som jag känner genuint bryr sig. En bor inte längre nära så honom träffar jag ytterst sällan. De andra två har blivit mer upptagna på sista tiden så det är inga jag känner att jag kan ta kontakt med längre när jag behöver det som bäst. Vill inte vara till belastning eller att de ska känna sig tvingade att ställa upp när de själva har mycket att tänka på och göra. Kan delvis vara därför mitt sug av att skada mig själv har blivit större på sista tiden. Har inget annat sätt att få ur mig känslorna. Frågade på vuxenpsyk för ett tag sen om jag kunde få samtala med en psykolog om saker jag tycker är jobbigt, då skolkuratorn och jag främst talar om min sociala rädsla. Efter fyra veckor fick jag till svar att de ville vänta och se hur det blir med gruppterapin. Om gruppterapin nu blir av och jag får börja där så tycker de att det räcker. Blir det däremot inte av får jag höra av mig, och då ska de se till så jag får prata med en psykolog. Men om gruppterapin startar kommer jag sluta gå hos min skolkurator (hon föreslog det eftersom jag annars kommer arbeta efter KBT-arbetssättet på båda ställena). Så om nu gruppterapin blir av kommer jag fortfarande bara prata och arbeta på min sociala fobi. Det finns annat som kan vara skönt att få prata om, men vi får väl se hur det blir med det.

Från ett ämne till ett annat.. nu är det bara 2,5 timmar kvar tills jag ska ta en promenad med min vän. Det är äntligen dags för mig att berätta om varför jag aldrig är med på det "gamla gängets" fester eller andra tillställningar längre. Både att jag inte trivs med dem, och att jag har psykiska åkommor som gör att jag har svårt för att känna mig bekväm kring andra. Tycker det är synd att jag är totalt värdelös på att ta kontakt med andra. Har velat berätta detta för henne under en längre period nu, men inte vågat sms:a/skriva på msn (ringa är inte ett alternativ). Har alltid trivts med henne, så det är synd att vår vänskap har blivit lidande på grund av att jag inte står ut med de andra. Men nu är det i alla fall dags att berätta hur det ligger till. Är sjukligt nervös och självklart har jag spenderat mängder med timmar på att planera vårt samtal. Men jag vet att när det väl gäller så kommer jag komma av mig, tappa ord, börja mumla, darra på rösten, och vara helt oförmögen att göra mig förstådd. Sen kommer svetten, pulsen och allt annat som beställt. Antar att det bara är att stå ut, försöka göra det bästa av det, och hoppas på att hon förstår.

En kraft hindrar mig

Min vän och jag satte oss på fiket en timma innan hennes vän skulle dyka upp. Det var rätt tomt med folk vilket var trevligt. När det sen bara var en halvtimma kvar tills hennes vän skulle dyka upp bultade mitt hjärta hårt, yrseln började komma och jag hade svårt att fokusera på vårt samtal. När vännen väl dök upp kände jag mig som ett nervvrak. Som tur var är hon pratsam av sig och hon hade mycket att berätta. När hon frågade mig något är jag inte ens säker på vad jag mumlade fram för svar. Det fanns så mycket jag ville säga, men jag kunde helt enkelt inte. Fick inte fram ett ord så länge jag inte blev direkt tilltalad.

Kände mig ovanligt dum och hällde i mig kaffe för att få något annat att tänka på. Efter ett tag fick jag stappla bort till toan, delvis för att lugna ner mig en aning. Allting bara snurrade. Måste ha gjort ett ovanligt dåligt och osäkert intryck. Vågar inte ens fråga min vän för att höra vad den andra tyckte. Är för rädd för svaret.

Artighetsgester

Idag blir det en kort dag i skolan. Sen ska jag gå på stan med en vän och vi ska träna på att gå i affärer tillsammans. Har även erbjudit mig att göra bort mig helt i någon affär medan hon tittar på, om hon skulle vilja det. Skulle vara intressant att se hur mycket jag vågar bjuda på mig själv.

När vi känner oss klara är det meningen att vi ska träffa en av hennes vänner för att fika. Har aldrig träffat hennes vän innan så det känns jobbigt. Hade svårt att sova på grund av att jag tänkte på det. Vill ju göra ett bra första intryck men det är inte direkt min starka sida. Vill även bjuda båda när vi fikar men de kanske inte vill ta emot det. Eller så tycker de att jag försöker "köpa" ett första bra intryck och tycker därmed sämre om mig. Men om jag inte bjuder så kanske de får ett sämre intryck av mig, eftersom en gentleman bör vara givmild. Hur som helst kommer jag med största säkerhet göra ett osäkert intryck. Nu har jag knappt lust att gå på stan alls, men det är bara att få upp humöret och göra det bästa av situationen.

Att bjuda till

För någon månad sedan var jag på en större bjudning. Det skulle vara en trevlig kväll med mat, musik och underhållning. Efter en stund fick jag höra att en som skulle vara med i ett spex hade blivit sjuk och behövde ersättas. Min vän som satt bredvid mig vände sig mot mig och sa, med glimten i ögat, "du ska inte ta och ställa upp?". När jag hade slutat skratta åt det uppenbara skämtet svarade jag "oj oj, det vore något.. nej du, så roligt ska vi inte ha". Men jag kände hur svetten började komma, pulsen gick upp och det blev tungt att andas. Tänk om de faktiskt skulle fråga mig - då måste jag på ett bra sätt säga nej utan att göra dem allt för besvikna. Vill ju egentligen ställa upp men att stå framför 80 personer och göra något spex klarar jag inte av. Och vad händer? Självklart kommer en av arrangörerna fram till mig och ber mig följa med dem till ett annat rum. Jag försöker få dem att ta någon annan men de insisterar på att jag ska följa med, och min vän tycker det är jättekul och säger "kom igen nu, klart du ska följa med!". Motvilligt ställer jag mig upp och följer efter dem.

Precis när jag ställer mig upp känner jag hur yrseln kommer. När jag kommer in i rummet där de andra väntar säger jag direkt "Känner ni mig? Jag gillar inte att stå i centrum". De svarade att jag inte skulle vara i centrum - det skulle vara fler framme samtidigt. Sen visade ett par rörelser och meningar jag skulle memorera för att sedan framföra för alla gäster. På allvar, jag trodde nästan jag skulle svimma. Det började svartna för ögonen, jag fick svårt att andas, hjärtat slog så hårt och snabbt så jag knappt stod ut och de kan ha sett hur jag började darra. Helt paralyserad stirrade jag på dem, men försökte se någorlunda lugn ut. De frågade sen om jag kunde tänka mig att göra det de hade visat, eller om jag helst inte var med på spexet. Jag log och sa att jag helst stod över och skulle bli glad om de kunde hitta en annan. Då sa de att det var lugnt - att de skulle fråga någon annan istället.

Åh vilket lättnad det var! Kände mig visserligen bra dum då jag inte ställt upp, men det hade varit värre att stå framför alla människor. Där hade jag gjort bort mig helt. Hade nog aldrig kunnat memorera meningarna och rörelserna så jag hade bara stått där som ett fån. Då är det bättre att göra vissa få besvikna. Men ofta önskar jag att jag vågade ställa upp på sånt, för spexet var väldigt kul.

Att komma till insikt

Under flera år har jag sett mig själv som asocial och extremt blyg. Det är jag ju också. Har svårt för att prata med folk. Vad ska jag säga? Hur ska jag föra mig för att inte göra bort mig eller bli kritiserad av andra? Läraren lägger fram en öppen fråga som jag kan svaret på, men då börjar tankarna flyga runt. Är jag verkligen 100% säker på att svaret är rätt? Tycker de övriga i klassen att frågan är så enkel så jag verkar dum om jag vill svara? Kan jag säga det jag vill utan att darra på rösten eller komma av mig? Hur mycket jag än vill får jag inte fram ett ord - skräcken gör mig paralyserad.

En och en fungerar jag rätt bra med andra, så länge jag har känt personen en tid. Men i början uppfattas jag vanligen som tystlåten, blyg, tillbakadragen, och kanske osocial. Innan jag ska träffa någon brukar jag planera i någon timma vad jag kan säga, så att jag inte verkar helt socialt inkompetent. Detta är extra viktigt om jag ska träffa 2-3 personer. Träffar jag fler än så är det knappt någon idé, för då kommer jag ändå inte våga prata.

I mitten av December 2010 sökte jag information på Internet för att ta reda på vad det är för "fel" på mig. Tycker att det är så frustrerande att jag knappt kan socialisera med andra och att jag ska få hjärtklappning, huvudvärk och börja svettas så fort jag ska säga något. Så.. efter en del sökning kom jag in på en sida om social fobi, och då var det många bitar som föll på plats.

Saker jag knappt aldrig funderat på började kopplas ihop. Saker jag länge undvikit eller lärt mig hantera på olika sätt som är svåra, eller omöjliga, att göra. Buss har jag knappt åkt på 6 år. Ska jag laga mat måste jag köra ut alla ur köket. Går någon förbi mig när jag skriver slutar jag direkt och får svåra ångestkänslor. När jag handlar i affären blir det inte många varor. På jobb och i skola äter jag alltid själv. Vänner har slutat höra av sig när det är fester, eftersom jag alltid tackar nej. Att beställa mat på restauranger är en mardröm. Vid middagar eller bufféer låter jag andra ta mat först. Har svårt för att prata i telefon om det inte är med någon från närmsta familjen, vilket betyder att min vänskapskrets börjar tunnas ut.

Det var en lättnad att läsa om social fobi, och förstå att det går att få hjälp. Har precis börjat tala med en psykolog, och ska nu påbörja KBT-behandling. Hoppas verkligen att det kommer hjälpa mig så att jag börja göra mer vardagliga saker utan att känna ångest. Det gäller att gå in för det, och det har jag tänkt göra också!

Så, detta kan man väl kalla en introduktion. Blev visst lite längre än jag förväntade mig. Har i fortsättningen tänkt skriva om olika situationer som har varit jobbiga - även fast de kanske inte borde vara det. Lite så att andra kanske får mer förståelse för hur folk med social fobi fungerar.