Hur kan ni servera något så äckligt?

För någon dag sen åkte jag, tillsammans med en vän, för att köpa glass. Jag valde en mjukglass med vitchokladtopping på, för det lät gott. När jag sen högg in i glassen tyckte jag att vitchokladsåsen smakade konstigt. Min vän höll med och trodde den var gammal, så hon ville att jag skulle gå och klaga. Äh, det värsta som kan hända är att jag blir sjuk sa jag. Hellre det än att gå tillbaka för att klaga. Men hon tyckte ändå jag skulle göra det. Så, efter en stund bestämde jag mig för att traska tillbaka till affären (vi satt 20 meter därifrån).

När jag kom dit stod det en i kön framför mig och blev betjänad. Men i kassan stod det två personer, så den andra tittade ut mot mig och frågade "Hur kan jag hjälpa dig?". Då blev det jobbigt.. skulle jag förklara för henne att jag har svårt för min topping så att fler hör det? Lika bra att köra på tänkte jag, och sa att jag tycker att såsen smakar konstigt. "Aha, vänta lite då" sa kassörskan, och ropade efter en annan inne i butiken. "Hej Eva, kan du komma en stund, killen här tycker att såsen smakar konstigt!". Vid det här laget hade den som stod i kön avlägsnat sig, så när Eva kom stod tre anställda och stirrade på mig och min glass. Eva sa att såsen var nyöppnad, och för att bevisa det kunde hon öppna ännu en ny. Kändes väldigt omständligt. Jag fick smaka lite av den nyöppnade och kunde konstatera att jag fortfarande tyckte den smakade lite konstigt. Nu kom en fjärde anställd (hon jag från början köpt glassen av) fram och frågade vad det var för fel. Så jag fick dra det för henne också. Så nu stod det fyra personer och stirrade på mig medan jag försökte förklara att jag tyckte att en sås, som var nyöppnad, smakade konstigt.

Eva frågade om jag tyckte den smakade syntetiskt, vilket jag höll med om. Hon sa att hon själv tycker om vit choklad i exempelvis toblerone, men har svårt för just den såsen. Jag kunde inte göra annat än att hålla med. Så det slutade med att jag fick en helt annan topping på min glass utan extra kostnad. De var dessutom väldigt trevliga och tackade mig när jag gick. Funderade på att fråga hur de kan tacka när jag bara var till besvär och krånglade, men struntade i det. Det hela slutade i alla fall bra och jag kände mig faktiskt inte alls dum efteråt!

Veckan kan sluta hur som helst

Jag har mycket kvar på examensarbetet och handledaren vill att jag ska vara näst intill färdig idag kl 23:59. Känns inte alls bra. Nu är jag stressad. Första gången jag faktiskt är orolig för att jag ska bli underkänd på ett arbete. Motivationen existerar inte. Har ingen energi att lägga på arbetet.

På onsdag ska jag spela och sjunga på gruppterapin, samtidigt som jag blir filmad. Hoppas verkligen att jag klarar av det. Kommer vara sjukligt nervös, men det är just därför jag måste träna på det. Men när nervositeten kommer sjunker samtidigt prestationen; både gitarrspelandet och sången blir lidande.

På torsdag ska en tjej "supa mig under bordet". Det är samma som vet att jag har känslor för henne, men hon har inte gett klara tydliga tecken på hur hon känner. Eftersom jag är sämst på att läsa av sådana signaler och för feg för att ta steget för att ta reda på hur hon känner kommer jag nog aldrig få reda på det heller. Känns fegt att göra det när jag är full också. Men hon verkar se fram emot vårt festande (ja, det är bara vi två) så hon kanske hoppas att alkoholen ska göra att jag vågar? Känns hel-dumt tycker jag, så jag kommer få extra ångest på grund av det. Ska jag behöva vara fylld av alkohol för att våga ta steget och se hur hon känner? Pinsamt. Patetiskt. Hon har sagt att jag gärna får sova över där efteråt. Är det bevis på vad hon känner, eller gör hon så bara för att hon är snäll - att jag ska slippa cykla/ta taxi hem när det är dags att sova?

Nähe, nu ska jag strax iväg och träffa min f.d. närmsta vän. Får se vad hon har att säga, om vi ens hinner prata om mer personliga saker. Har fortfarande inte hunnit prata om det mail jag skickade till henne för fyra veckor sedan eller vad det nu var.

Tack för idag. Det är samma tid nästa vecka, men kommer ni så besannas er värsta mardröm

Onsdagar betyder för min del gruppterapi. Ser jag alltid fram emot. Har börjat prata rätt mycket med en där och jag har tänkt höra om hon vill träffas någon dag snart. Sen får man se om jag lär känna någon annan bättre. Fler vänner är ju alltid välkommet. Dagens uppgift gick ut på att vi först blev indelade i grupper som inte skulle se likadana ut som grupperna förra veckan. Det kändes ju direkt jobbigt då jag kände mig bekväm med den jag pratat med sist. Men självklart förstår man varför de varierar grupperna. Meningen är inte att vi ska hitta en person i den lilla gruppen som vi alltid pratar med utan vi ska öva på att prata med olika personer hela tiden. Då lär man känna de andra bättre också, och kan lättare känna vilka man vill träffa på fritiden. Uppgiften gick ut på att vi skulle berätta för de andra vad vi skulle göra med 50.000:- om man fick spendera dem hur man ville. Så en  rätt lätt och lugn uppgift. Men nästa vecka blir det värre. Då sätter de igång filmkameran någon minut innan själva mötet börjar, så den får med när vi går in och sätter oss, och sen ska den vara på en stund. Efteråt ska vi se på filmen. Någon sa direkt "nästa vecka är jag sjuk". Att se och höra sig själv måste vara något av det värsta man kan bli utsatt för. Vet inte om jag kommer klara av det ändå..

Tidigare idag var jag och tittade på kläder med min lillasyster. Hon bad mig prova ett par väldigt fula shorts, vilket jag ställde upp på. När hon såg mig började hon nästan gråta av skratt, och resten av dagen skrattade hon nästan konstant för att hon tänkte på hur jag såg ut i dem. Då kom jag med en väldigt smart idé. Det vore kul att se hur mycket uppmärksamhet man får om man klär sig.. mindre snyggt. Så jag föreslog att jag skulle köpa shortsen, en hawaii-skjorta, en sombrero, för att sen gå runt på stan iklädd allt det, utan att ta bort några prislappar. När jag väl har gjort det en stund går jag för att lämna tillbaka det på öppet köp. Det vore ju minst sagt en utmaning!

Stå här, där du kan skämma ut dig

För några veckor sedan spelade jag och en vän i ett sammanhang. Under kvällen var det även två andra som skulle spela, och någon som skulle prata en del. Så efter att vi hade spelat våra låtar kunde vi gå och sätta oss för att lyssna på de andra. Hur skönt som helst. Det jobbiga var att gå fram till scenen när vi skulle spela, för att sedan gå tillbaka, medan allas blickar var riktade mot oss. Men jag intalade mig själv att ta det lugnt, så det gick okej.

När allt skulle avslutas var jag avslappnad och glad att det var över. Men vad händer då? Jo, jag får höra att alla som har spelat under kvällen ska gå fram igen för att ta emot var sin gåva. Men snälla! Jag pallar inte! Kan jag inte bara fly ut och försvinna härifrån direkt? Måste jag verkligen gå fram en gång till där folk kan se mig? Sen kommer de säkert applådera också.. jag vill inte att folk ska applådera åt mig. Jag vill bara försvinna härifrån direkt utan att höra vad andra tycker! När jag står där framme kommer jag vara tvungen att buga för publiken också. Hur gör jag det utan att se ut som en total idiot? Ska jag buga mig en eller två gånger, och vilka ska jag rikta mig mot om jag bara gör det en gång? Sen måste jag le också.. nej detta kommer bli total katastrof!


Snacka om att ångesten steg i takt med att jag stegade fram mot scenen. Höll på att gå under när jag hade tagit emot gåvan och skulle buga för publiken (blev bara en gång!). Ville bara gå utåt direkt, men de andra stannade kvar på scenen för att gotta sig i rampljuset en stund så jag fick snällt stå kvar och försöka le utan att det skulle se tillgjort ut. Blev överlycklig när de andra började gå utåt så jag kunde följa med, för att så snart som möjligt avlägsna mig från platsen.

En affärsdate

Ofta brukar jag föredra att gå till affären för att handla ensam. När jag gör det får det självklart bara bli ett fåtal varor, för om det tar lite tid när jag packar ner varorna i kassar så kommer svetten och pulsen går upp till max, och jag verkligen känner hur alla som är efter mig otåligt väntar, stirrar, och klagar på att jag tar för lång tid på mig.

I höstas efter ett rep skulle både jag och en vän till affären. Jag skulle bara handla något litet, men hon skulle handla desto mer. Men jag bestämde mig ändå för att gå med så vi kunde prata lite under tiden. Eftersom vi precis varit på en repning hade jag gitarren på ryggen, men jag tänkte att det är lugnt så länge jag inte drar till mig extra uppmärksamhet på andra sätt. Men det blev inte lika lugnt som jag hoppats på.

Något av det första som händer är att ena skosnöret går upp - hur lyckas jag? Då ökar pulsen, svetten börjar komma, och jag börjar väga för- och nackdelar. För att knyta det igen måste jag först lägga ner min mössa + mina handskar som jag håller i ena handen. Sedan måste jag sätta ner gitarren, för att till slut böja mig ner och knyta skosnöret. Detta kommer medföra att jag får uppmärksamhet från alla som står runt omkring mig, vilket kommer bidra till att min nervositet ökar, jag kommer bli yr, börja darra på handen, och säkert få blackout för att därför ha svårt att faktiskt knyta snöret. Direkt funderar jag på om jag kan strunta i att knyta snöret, tills vi är vid ett ställe i affären där det är mindre folk. Men.. om jag inte knyter det och min vän lägger märke till det kommer hon säga något i stil med "ditt skosnöre är uppe", eller "ska du inte knyta skosnöret?". Då kommer hon tycka jag är dum som inte lagt märke till det själv, jag kommer tycka det är sjukt pinsamt, andra runt omkring kommer höra vad hon säger och titta åt vårt håll, och sedan måste jag gå igenom hela jobbiga proceduren för att faktiskt knyta snöret, men med extra mycket uppmärksamhet mot mig. Därför är det lättast om jag faktiskt tar tag i det direkt. Så jag lade ner mössa och handskar, satte ner gitarren, böjde mig ner, och kunde bara tänka "ta det lugnt nu", "darra inte på händerna", "andas djupa andetag". Och det gick faktiskt bra!

När jag sedan rest mig upp, tagit upp mössa, handskar och gitarr kände jag hur bältet lossnat en aning och jag borde spänna till det bättre. Men.. nu hade jag precis fått mycket uppmärksamhet på mig så jag fick faktiskt vara snäll och vänta till senare. Vad skulle min vän tycka om jag var tvungen att göra ytterligare en pinsam grej? Nej, jag bestämde mig för att vänta tills min vän faktiskt inte såg. Och det tog inte lång tid innan hon vände ryggen till för att plocka lite frukt. Då passade jag på att spänna åt bältet. Självklart gick pulsen upp och jag kände mig varm, men det var snabbt över.

Sedan flöt det på rätt bra tills vi kom till kassorna. Jag betalade min vara och sedan betalade hon allt sitt, som hon skulle packa ner i två kassar. Då fick jag beslutsångest. Det rätta vore ju helt klart att ta ena kassen och packa ner varor i den - både för att hjälpa till och för att snabba upp processen. Men då börjar tankarna fara. "Tänkt om hon har en speciell ordning hon packar ner sina varor i? Tänkt om jag gör fel? Då kommer hon antingen sucka eller skratta åt mig. Hon kommer klaga på mig. Tycka jag är dum som inte vet hur man "ska" packa ner varorna. Sen kommer hon säga åt mig att gå åt sidan medan hon packar ner allt. Men hjälper jag inte till att packa ner varorna kommer hon tycka jag är dum. Vem som helst annars hade ju hjälp till - för det är ju så man gör. Men vilket alternativ är bäst? Jag låtsas vara upptagen med att läsa en affisch tills hon är klar med den första kassen. Sen när hon påbörjar den andra så går jag fram och säger något. Men vad kan jag säga? Hmm.. vi repade nyss - var det någon låt som gick ovanligt bra? Tjaa, 'Gläns över sjö och strand' lät bra. Det kan jag säger säga och se vart det leder."

Planen genomfördes och jag kände mig ovanligt dum som är tvungen att ta till sådana strategier när jag umgås med min närmsta vän. Sedan gick vi ut till parkeringen och lastade in kassarna i hennes bil. Där stod vi och pratade lite, men jag hade svårt att koncentrera mig. Tankarna flög genom mitt huvud. "Hur står jag? Hur är min hållning? Vart har jag händerna? Vad gör jag med dem? Ser det normalt ut? Borde jag ändra ställning? Har jag ögonkontakt med henne? Ser hon nu hur okoncentrerad jag är?

Efter ett tag körde hon iväg och jag började gå hemåt och kände mig ovanligt dum. I huvudet gick jag som vanligt igenom det som hänt och så kom tankarna igen. "Jag är ju totalt värdelös! Hur kan någon vilja träffa mig? En sån som jag förtjänar inte att ha några vänner. Jag kan ju inte beté mig normalt. Allt jag gör blir fel. Nej, jag kommer nog inte få höra från henne igen. Sjukt synd eftersom jag trivs så bra med henne, men jag förstår att hon inte vill umgås med mig. Finns ju en anledning till att min umgängeskrets är så liten. Nej, det är lika bra att jag isolerar mig och slutar träffa folk".

Dagen efter började jag nästan gråta av lycka när jag fick sms där det stod "Hej kompis! Tack för igår.."