En ungdom till stan, tack

Ett stort steg för mig, men ingen annan som märker av det. Gruppterapi igår. Vi skulle träffas inne i stan och göra uppgifter där. Jag och två andra från gruppen valde att åka buss(!!) dit. Första gången på några år för min del. Det gick okej att gå till busshållplatsen - tack och lov var det ingen annan där. Förrän kort innan bussen skulle komma, då kom det tre personer till. Då viskade jag till min vän från gruppen att vi skiter i detta, vi går hem till dig istället. Vi bestämde oss till slut för att faktiskt stanna kvar och ta bussen in. Jag kände för att utmana mig rejält så jag valde att gå in först. Snacka om att jag mådde dåligt. Höll på att få panik. Betalningen gick okej, sen gick jag bak i bussen och satte mig. När bussen började åka sa jag återigen nej, det här funkar inte, vi hoppar av vid nästa station och struntar i gruppen. Men men, vi stannade kvar, och det kändes inte alls bra. Folk gick på, vissa gick förbi oss för att sätta sig längst bak. Kunde de inte sitta längre fram?

Väl inne i stan fick vi lite olika uppgifter av ledarna. Vi skulle lämna tillbaka ett plagg, sen skulle vi fråga olika folk på stan om vägen till olika platser, samt vad klockan var. Att fråga om klockan kändes väldigt dumt - vem har inte en mobiltelefon på sig idag? Hur som, det gick okej. Jag gick till och med fram till tre killar som stod och pratade, och senare två tjejer i min egen ålder som fick rota i sina handväskor efter deras mobiltelefoner. Sen skulle vi avsluta det hela med att fika - på en uteservering! Jag och en vän sa bestämt att nej, vi fikar inne, men till slut följde vi med ut. Kändes ju inte alls bra. Min aptit försvann och jag kunde knappt alls äta. Hur som, efter ett tag gick även det lättare, och vi satt och pratade lite.

När gruppen var färdig var det dags att åka buss tillbaka också. Självklart var det en mängd ungdomar vid busstationen så jag tyckte vi skulle gå någon annanstans. Hon tyckte vi skulle stanna, så jag stod kvar. Som tur var hoppade alla ungdomar på en annan buss så det var bara jag och min vän kvar vid stationen när bussen kom.  Resan tillbaka kändes faktiskt okej.. efter ett tag. Så nu borde jag väl ta tag och åka buss igen snart.. frågan är om det bli av. Cykla är ju skönare!

När du faller tar jag emot dig

En av mina närmsta vänner har också problem med sociala situationer. Det är verkligen skönt att kunna prata öppet om sina bekymmer utan att låta som en total idiot. Att kunna prata med någon som verkligen förstår en, som har varit med om samma saker, och har liknande problem, är väldigt skönt. Då känner man sig inte lika ensam längre.

Vi har tillsammans börjat göra saker vi har svårt för. Min vän har vissa affärer hon vill besöka och jag har vissa caféer i stan jag vill fika på. Idag träffades vi för att ta en fika på ett café jag aldrig har varit inne i, och har svårt för att gå förbi då det finns stora fönster som vetter ut mot gångvägen. Så min tanke var att vi skulle fika där och då sitta vid ett av de stora fönsterna för att stirra ut på alla människor som går förbi. Dags att ge igen på alla som har stirrat på mig!

Vi kom in och började fundera på vad vi ville ha. Sen kom någon och ställde sig bakom oss, och då blev vi båda stressade och valde lite snabbt var sin bakelse. Jag stod först så jag fick börja ta vad jag skulle ha. Och jag avskyr verkligen att ta när andra tittar på. Sen vad min vän mig att lägga upp hennes bakelse åt henne. Jag höll andan och var helt fokuserad på att inte darra med handen eller tappa något. När väl den jobbiga känslan lagt sig gick resten okej. Kändes bra att sitta nära fönstren.

Efteråt fick vi för oss att ströva omkring lite på stan, och jag stannade till vid apoteket för att hämta ut fler ångesthämmande. När det var min tur satte sig min vän bakom mig och rätt nära. Jag har jättesvårt för att prata med folk om andra kan sitta i närheten och lyssna. Receptionisten började prata lite med mig, min ångest steg och jag ville bara fly därifrån. Jag höll stenhårt i min plånbok och försökte hålla mig lugn. Det kändes som att jag stod där i en evighet och när vi äntligen kom ut var jag kokhet och svetten bara rann. Då sa jag att nej, nu drar vi oss härifrån. Hon förstod så det var inga problem.

När vi har lärt känna varandra bättre kommer vi nog inte behöva berätta när vi tycker något är jobbigt, utan man lär sig nog se hur den andra känner. Och det kan vara väldigt skönt!

Artighetsgester

Idag blir det en kort dag i skolan. Sen ska jag gå på stan med en vän och vi ska träna på att gå i affärer tillsammans. Har även erbjudit mig att göra bort mig helt i någon affär medan hon tittar på, om hon skulle vilja det. Skulle vara intressant att se hur mycket jag vågar bjuda på mig själv.

När vi känner oss klara är det meningen att vi ska träffa en av hennes vänner för att fika. Har aldrig träffat hennes vän innan så det känns jobbigt. Hade svårt att sova på grund av att jag tänkte på det. Vill ju göra ett bra första intryck men det är inte direkt min starka sida. Vill även bjuda båda när vi fikar men de kanske inte vill ta emot det. Eller så tycker de att jag försöker "köpa" ett första bra intryck och tycker därmed sämre om mig. Men om jag inte bjuder så kanske de får ett sämre intryck av mig, eftersom en gentleman bör vara givmild. Hur som helst kommer jag med största säkerhet göra ett osäkert intryck. Nu har jag knappt lust att gå på stan alls, men det är bara att få upp humöret och göra det bästa av situationen.

Middagsbjudningar

Usch, det kan verkligen vara jobbigt. För ett par månader sedan var jag på en större bjudning, skulle tro att vi var mellan 60-80 personer. Först var jag osäker på om jag ville följa med, men en vän till mig skulle dit och ville att jag skulle vara med, så jag tackade ja. Hon fick för sig att vi skulle sätta oss på kanten av ett av borden och självklart sidan närmst själva buffébordet där all mat var framdukad. Detta betyder att när alla som satt vid vårt bord skulle ta mat, så skulle jag stå längst fram i kön och ta först. Men det går ju inte. Jag vet ju att jag kommer darra på handen och få anstränga mig för att inte tappa något. Sen får jag inte ta för lång tid på mig, för då kommer någon kommentera att jag är långsam. Jag vill heller inte ta för mycket, för då kommer någon påpeka det. Tar jag för lite är det säkert någon som ska säga åt mig att ta mer. Då får jag mer uppmärksamhet och känner mig dum. Samtidigt som man är helt fokuserad på att lägga upp maten måste man kunna småprata med andra runt omkring en. Står man dessutom längst fram är det många längre bak i kön som otåligt väntar på deras tur, ser hur det går för en och tycker att man tar för långsamt.

Så.. när det var mitt bords tur att ta väntade jag ett ögonblick innan jag, rätt långsamt men ändå inte för långsamt, ställde mig upp. Samtidigt var andra snabbare och hann gå förbi mig. När jag sedan gick mot buffébordet kunde jag gå i lagom långsam fart så att fler kunde gå förbi, så att jag tillslut hamnade mer i mitten. Då hade jag gott om tid att se hur de andra gjorde och hur mycket de tog, för att sen avgöra hur jag kunde göra utan att få höra att jag gjorde något fel.

Känner jag mig dum efteråt? Visst gör jag det. Hur man än gör blir det fel och man känner sig misslyckad. Därför börjar man till slut dra sig undan, undvika situationer och isolera sig.

Julafton

Det är roligt när hela familjen är samlad. Men det är också lite jobbigt vid middagarna då jag mest brukar sitta tyst, titta ner på min tallrik och låta de andra sköta samtalandet. Sist vi hade en större familjemiddag var i julas. Vanligtvis brukar jag hjälpa till med att duka fram, för att sedan snabbt sätta mig på en stol på kanten av bordet, enligt följande bild:

Då slipper jag sitta mitt emot någon, och kan enklare hålla mig utanför diskussioner. Bara hålla mig till mitt utan att känna att någon granskar mig. Men nu i julas kom jag till bordet när alla andra hade satt sig, så jag var tvungen att sitta mitt emellan mina syskon, och mitt emot en av föräldrarna (enligt bilden nedan).










Direkt kände jag hur stel jag blev, och kände att "nej, det här funkar inte, går går härifrån istället!". Sen fick jag för mig att de hade gaddat ihop sig mot mig och gjorde så med mening för att jag skulle få det jobbigt under måltiden. Efter en stund lugnade jag ner mig och satte mig ner, men hade svårt att äta. En person på vardera sida och en mitt emot - jag kände mig väldigt utsatt.

Efter måltiden var det dags för julklappsutdelning. Enligt tradition hade alla skrivit julrim (en rolig tradition enligt mig), och de som har skrivit rimmen ska även läsa upp dem högt. Varje gång det var min tur kände jag den jobbiga ångestkänslan i magen, hur svetten började rinna, hur hjärtat slog hårt och snabbt, jag fick svårt att svälja, svårt att fokusera, och kunde bara tänka på att jag inte fick staka mig, komma av mig, eller på något sätt göra bort mig. Det är inte kul att känna så även när jag pratar inför min närmsta familj, men det är svårt att kontrollera hur man reagerar. Men med tanke på de framsteg jag hittills har gjort med hjälp av KBT kommer detta förhoppningsvis vara mindre ångestfyllt nästa jul!