Varför är jag så jävla feg?

Satan. Har haft chansen. Många gånger. Tog den aldrig. Är för feg. Nu är det för sent. Det är över. Kommer aldrig igen. Allt är förlorat. "För den här gången" säger de. Men jag orkar inte vänta på en ny. Vill inte. Man ångrar inte det man gjort utan det man inte gjort. Håller med. Våga chansa om tillfälle ges. Jag vågar inte, men hatar mig själv nu efteråt. Så mycket. Nu går det utför. Snabbt. Om jag bara vågade ta steget..

Patetisk och värdelös

Tycker de orden beskriver mig rätt bra. I alla fall hur jag känner mig just nu. Totalt jävla värdelös och jag känner nu samma som farmor "om man bara finge somna in under natten". Och allt var ju så bra fram till igår kväll. Så.. först en uppdatering på hur veckan har varit;

I torsdags var jag på konsert med en vän (samma som jag festade med sen på fredagen). Det var trevligt på vägen både till och från när vi satt och samtalade i bilen. Väl framme valde vi att sätta oss längst fram, och själva konserten var riktigt bra.

Fest på fredagen. Mycket trevligt. Vi blandade egna shots och drinkar, gott gott. Sen pratade vi en massa, och spelade lite spel. En mysig, trevlig kväll helt enkelt.

På lördagen var det spelning. Att utföra arbete när andra kan se på är något av det jag har svårast för, och här tvingades jag bära upp instrument, förstärkare, koppla i dem, se till att det fanns tillräckligt med mikrofoner etc, medan hela publiken tittade på. Det var jobbigt, men jag bestämde mig för att ta det lugnt, och sen lugnade jag ner mig efter en stund. När vi väl skulle spela kändes det rätt lätt - var knappt nervös alls. Därför gick det ovanligt bra för mig.

På eftermiddagen/kvällen träffade jag två vänner. Det var trevligt.. nästan hela tiden. Sen kom ångesten, den steg och steg tills jag flydde in på toaletten. Var genomsvett så jag fick tvätta av mig lite. Sen funderade jag på att helt enkelt åka hem, men jag stannade kvar. Värdelöst. Mådde så sjukt dåligt resten av kvällen och det håller fortfarande i sig. Det är nu jag önskar att jag hade vågat hoppa för länge sen. Men feg som jag är gör jag inte det

Varför så dålig då? Ett ämne kom upp och det sved verkligen. Detta är inte hela sanningen, men för att citera Neil Young berör man delar av det i alla fall;

"But only love
can break your heart
Try to be sure
right from the start
Yes only love
can break your heart
What if your world
should fall apart?"

Lilla jag

"Åh, vi kom inte hit för att överleva.
 Vi kom hit för att leva!"

Ibland känns det som att dagarna bara är en kamp. Ska jag lyckas ta mig igenom en dag till? Har jag energi till det? Kan jag stå emot vissa impulser som kommer till mig? Många gånger känns det bara som att jag försöker uthärda och överleva ännu en dag. Sen får jag mer energi, blir gladare, kan börja tycka saker är roligt igen, men det varar inte allt för länge. Läskigt att se hur små ens marginaler faktiskt är. Minsta motgång så är jag tillbaka på botten igen. All energi, motivation och glädje är som bortblåst. Sitter bara och funderar på vad jag kan göra, men ingenting är kul och jag har inte energi till att göra någonting heller. Så det slutar med att jag försöker hålla mig från att göra något jag senare kommer ångra, och bara väntar på att bli tillräckligt trött så jag kan somna snabbt.

Just nu saknar jag nästan den apati jag kände för några veckor sedan. Då hade tråkiga sms inte fått mig på dåligt humör utan jag hade bara ryckt på axlarna åt det. Förut hade det inte kunnat ta någon energi från mig, för att jag var helt energilös. Tidigare idag var jag fylld av motivation och energi, men nu känner jag mig helt matt.

Ett virrvarr av känslor och tankar

Det har varit en blandad dag hittills. Glad i hågen åkte jag till gymmet på morgonen för att ta mig an ett hårt pass. Strax efter jag kommit dit fick jag ett sms från en vän och genast sjönk mitt humör. Orkar inte med mer drama mellan mina vänner, eller bekanta, eller vad jag nu ska kalla dem. Visst att det kunde vara rätt mycket drama förr när jag faktiskt hade rätt gott om vänner, alla kan ju inte vara sams jämt, men nu när jag i princip bara har två som jag träffar? Kan det inte lugna ner sig nån gång så jag faktiskt ser fram emot att träffa dem båda. Nu är det egentligen bara en som jag verkligen vill umgås med, som i sin tur är rätt upptagen. Dröjde inte länge innan det enorma självskadesuget och min dödslängtan kom igen. Svårt att stå emot ibland, men det gäller väl bara att vänta ut det. Förhoppningsvis försvinner det senare idag eller över natten.

Sen tog jag mig till psykologen och hade det inledande samtalet inför gruppterapin. 5-6 personer blir vi, och främst killar. Vi gick igenom min ångesthierarki och pratade lite om hur mötena kommer vara. Ser fram emot nästa onsdag när vi börjar.

Nu när jag kom hem märkte jag att det faktiskt finns fyra på msn som kan se att jag är online. För nån vecka sen var det bara en. Vissa har undrat varför jag aldrig är online, men jag har alltid sagt att jag inte sitter lika mycket vid datorn längre utan istället läser, spelar gitarr eller ser på serier. Det var förvisso sant förut, men jag nämnde aldrig något om de 139 personer jag har blockerade.

Nu borde jag plugga. Har knappt gjort någonting alls på två veckor, men motivationen och energin är verkligen noll. Ska försöka få lite gjort idag i alla fall!

Isoleringen

Nu börjas det igen. Precis när det börjat kännas bra. Har starka tankar på att sluta ta kontakt med folk, sluta med de aktiviteter jag försöker fylla dagarna med och bara sitta ensam i mitt rum efter att jag har gjort dagens skoluppgifter. Energin finns inte längre. Ingen kraft, ingen ork. Den utmattning jag känner efter att ha varit bland andra är tärande. Fysisk utmattning och sjuklig huvudvärk efter att man försöker passa in, beté sig normalt och vara framåt. Jag har kämpat, försökt vara utåt, försökt träffa nytt folk, och det såg bra ut en tid, men nu kommer motgångarna och då försvinner glöden.

Sist jag kände såhär blev jag beroende av ett datorspel i fyra år. Nu är det snart ett år sedan jag slutade spela. Tiden då jag var beroende av detta datorspel umgicks jag med mina vänner som har hängt med sedan grundskolan. Enstaka kvällar kunde vara trevliga, men ofta ville de festa - och jag klarar inte av fester. Svår ångest innan jag åkte dit, svår ångest under festen, och en enorm lättnad när jag väl kom hem. Andra tillfällen kunde jag ha ångest när jag åkte till dem, svår ångest väl där, och självmordstankar när jag åkte hem, vilket även höll i sig ett antal dagar efteråt.

Från hösten 2010 har jag arbetat på att komma iväg från det gänget. När jag träffar nya vänner vill jag helt kunna glömma barndomsvännerna - de ska inte existera. Idag har jag tre vänner. En av dem har blivit väldigt bra vän med en från mitt gamla gäng. När de började träffas sa min nya vän till mig att de bara skulle träffas ibland, när jag ändå inte hade tid. Så det skulle inte påverka den relation jag och min nya vän hade. Vi skulle träffas lika mycket ändå. Idag träffas de två ofta, och jag träffar inte min nya vän lika mycket som förut. Hon har heller inget emot att följa med min gamla vän på fester, och hon pratar ofta om hur rolig och go han är. Mmm, jättekul att höra. Allt det jag vill komma bort ifrån och glömma när jag träffar mina nya vänner drar hon så mycket närmre. Snart står jag faktiskt inte ut med det längre.

Min nya vän nummer två har jag ofta träffat en gång i veckan. Vi har musicerat tillsammans och haft hur roligt som helst. Men snart ska han flytta och då kommer vi främst ha kontakt över nätet - en stor sorg.

Nummer tre träffar jag en kväll varje/varannan vecka. Vi har trevligt tillsammans så detta hoppas jag vi fortsätter med.

Så snart har jag två vänner i närheten som jag inte träffar alls ofta. En av dessa träffar jag nu mindre och mindre då hon trivs bra med en av mina gamla vänner. Att de umgås (och framför allt festar tillsammans) har jag svårt för då jag vill helt komma iväg från och glömma det livet, men när hon pratar om det så kommer det närmre.

Kan jag inte försöka träffa andra då? Jag har försökt. Under hösten har jag börjat gå på mindre träffar för studenter där jag har fått träffa andra. Direkt har jag gått in med inställningen att ingen vet hur nervös och jobbigt jag tycker det är att träffa nytt folk, så jag har varit framåt. Pratat med alla, lärt mig vad de heter, vad de studerar, vad de gillar, vad de gör på fritiden, m.m.

En av dessa började jag träffa. Efter ett tag märkte jag att hon tog mer energi än hon gav. Hon pratade mycket om sina problem (hon har haft det extremt tufft), men jag har aldrig fått utrymme att prata om det jag tycker är jobbigt. Har jag försökt har hon ofta avbrutit mig och börjat prata om sig själv istället. Nu har jag inte energi att träffa henne, men slutar jag vet jag att hon blir mer deprimerad, så jag vet inte vad jag ska göra.

En annan glad och trevlig tjej som jag pratade med ville gärna träffas. Vi skulle ha träffats innan jul om jag inte lyckades bli sjuk lagom till dess. Under jul och nyår var hon bortrest, och sen har det aldrig kommit upp igen. Och de senaste 5-6 veckorna har jag mått så dåligt och inte haft kraft nog att ta tag i det.

Via Internet kom jag i kontakt med en tjej som har riktigt svåra problem med social fobi (mina är lätta i jämförelse). Hon och jag har träffats tre gånger sen i början av januari, men nu är det 4 veckor sedan vi sågs. Flera gånger har jag försökt höra om hon vill träffas, och hon har sagt att hon vill men tiden verkar inte finnas. Men hon bjuder gärna in andra på fika hos sig. Så nu har jag ledsnat, orkar inte driva den kontakten mer. Synd, för jag trivdes bra tillsammans med henne - hon förstod verkligen vad man pratade om när man delade erfarenheter och känslor inför situationer. Hon var även duktig på att peppa mig inför att våga göra saker jag fruktade.

Nu är jag bara ledsen. Orkar inte ta kontakt med någon. För jag vet att om jag skulle få ett nej när jag frågar om någon vill träffas skulle jag bli så sjukt besviken och ledsen, och all energi skulle försvinna. Den lilla energi jag har just nu behöver jag för att laga mat och äta. Det är knappt jag orkar med skolan. Har börjat fundera på att ta upp mitt datorspelande igen. Men egentligen vill jag inte..

Hjälp mig

Tänkte nämna vad social fobi kan leda till. Möjligt att jag inte tänker på allt - påpeka gärna det i så fall.

Ensamhetskänslor
Ofta tror folk med fobin att de är ensamma om att känna skräck inför olika sociala situationer. Sen känner man sig ofta utanför, man tycker inte att man passar in. Därför börjar man undvika vissa sociala situationer (jag har slutat gå på fester). Att känna sig utanför, ensam och att man inte passar in när man är bland folk, är värre än att vara för sig själv.

Det kan vara svårt att ha kvar sociala kontakter. När man börjar dra sig undan från sociala sammanhang hamnar man mer utanför. Idag har jag näst intill ingen kontakt med alla mina gamla vänner. De har inte hört av sig på någon månad, och inte jag heller. Trots att jag vill ha lite kontakt med dem, och träffa dem någon gång då och då, vågar jag inte ringa. Jag är rädd för vad de ska säga. Är de sura på mig nu när jag inte hört av mig? Vad tycker de om mig egentligen? Flera gånger har jag tänkt ringa, men vågar helt enkelt inte. De är online på msn men jag vågar inte logga in där heller. Har 140 personer blockerade just nu, och har 1-2 personer jag har valt "visa mig som online för den här personen".

Kärleksrelation är också svårt. Vågar jag släppa någon så nära? Kan någon annan älska mig? Skulle jag kunna visa att jag älskar någon? Tror knappast det. Det hör väl även ihop med att man är så rädd för att bli lämnad att man inte ens vågar ta steget.

Dålig självkänsla
Man ser sig själv som;

• oduglig
• värdelös
• man förtjänar att vara ensam
• man förtjänar inte att ha vänner
• man förtjänar att bli sårad

Detta intalar man sig själv dagligen. Händer det något dålig i ens närhet är det ens eget fel. Ingen annans. Gör man någonting bra är det "tur" eller tack vare någon annan. Man nedvärderar sig själv otroligt mycket, och ställer samtidigt extrema krav på att allt man gör måste vara perfekt.

Dåligt självförtroende

Ofta går man in med inställningen att man kommer göra fel, göra bort sig helt, och inte klara av ens den enklaste uppgift. Finns det någon annan i närheten försöker man ofta få den personen att genomföra uppgiften istället, eftersom det då kommer bli bra. Gör man det själv kommer den andra att granska en, sucka och påpeka varje fel man gör, och sedan tycka sämre om en.

Schizofrenikänslor

Uppenbarligen kan detta uppstå när ångesten blir för hög. Detta lider jag inte av längre, tack och lov, men för kanske 5-6 somrar sedan gjorde jag det. Då kunde jag inte gå utanför huset utan att känna ångest. Skulle jag gå till brevlådan för att hämta tidningen kändes det som att alla grannar stod vid sina fönster och stirrade, pekade, skrattade och pratade illa om mig. Jag kunde inte gå på stan, eller till affären, för jag fick sådan extrem ångest, kunde inte andas, det kändes som om hjärtat skulle brista så hårt och snabbt det slog, jag blev yr, huvudet bultade, benen bar knappt, och jag började nästan gråta av alla panikkänslor. Sedan fick jag för mig att det fanns övervakningskameror i ventilationssystem och var ständigt livrädd. Enda gångerna jag kunde vara dugligt lugnt var när jag satt i mitt rum, med fördragna gardiner. Ibland kändes det som att någon gick förbi ett fönster, och då blev jag stel av skräck och stirrade åt det håller i ett antal minuter innan jag vågade gå fram för att kolla. Skulle jag laga mat var jag tvungen att dra för alla persienner och stänga dörrarna till rummet. Det var nog under den tiden jag blev beroende av datorspel och började isolera mig mer och mer (kunde sitta vid datorn 16 timmar/dag utan större problem). Dessa extrema känslor av att vara förföljd gick över och idag är jag även fri från allt datorspelande.

Depression

Mycket vanligt att folk med social fobi kommer in i en svår depression, mycket på grund av de extrema ensamhetskänslorna. Men även annat som känslan av att aldrig räcka till, att allt man gör blir fel, och att man aldrig duger. Här är jag idag, men det beror inte endast på den sociala fobin utan även mycket annat som händer runt omkring mig. Men visst är fobin en stor faktor i det hela.

Depression kan i sin tur leda till

• Energilöshet
• Man uppskattar inte och blir inte glad av saker man annars älskar att göra
• Koncentrationssvårigheter
• Självskadebeteende
• Självmordstankar
• Självmordsförsök
• Självmord

Är inte säker på vad jag hade gjort i helgen om inte psykiatriska akutmottagningen hade funnits. Helgen har varit fylld av svår panikångest och gråtattacker. Så natten mellan lördagen och söndagen åkte jag dit (ett under att jag lyckades köra in - lyckligtvis var det inga poliser ute). Där fick jag prata av mig, och lugna ner mig. Jag hade väldigt svårt att bestämma mig för hur jag skulle göra. Egentligen ville jag be dem binda fast mig vid en säng för att sedan stänga in mig i ljudisolerat rum. De ville att jag skulle bli inlagd och påbörja behandling, men jag valde till slut att åka hem - det finns så mycket jag "måste" göra. Efter att jag lovat att inte göra något dumt skickade de hem mig med ångesthämmande tabletter.

Igår hade jag lugnat ner mig och kände då ett konstant tryck på hjärtat. Kändes nästan som om någon klämde på den, och varje gång jag andades gjorde det lite ont. Tog jag djupa andetag kändes det som att hjärtat skulle spricka. Det beror nog på hur mycket den har fått arbeta under helgen då jag nästan ständigt haft panikångestattacker och kippat efter luft.

Om mindre än en vecka ska jag träffa en psykolog inom psykiatrin. Då kommer jag börja få hjälp i form av samtal och förmodligen även anti-depressivt för att komma upp på banan igen. Det kan jag lova att jag ser fram emot.

Kommentera gärna om det är något jag har fått fel, eller missat att ta upp. Upplever du delar av detta på ett annat sätt? Dela gärna med dig i så fall.