Tala klarspråk, tack!

Varför känns det som om jag är sämst i världen på att avläsa signaler? Hon vet vad jag känner, men jag har inte en aning om hur hon känner. Självklart är jag för feg för att ta reda på det också. Men känner hon något får hon väl visa det.. tydligt! Finns det egentligen någon, med bra självinsikt, som kan påstå sig vara bra på att läsa av signaler? Tveksamt. Man kan väl aldrig vara helt säker.

Fick även sms av min f.d. närmsta vän, som jag kallar flicka i vissa inlägg. Uppenbarligen har hon helt tröttnat på tvillingbror och pojke och är nu väldigt sugen på att spela tillsammans med mig igen. Det kanske hon är.. i någon vecka. Sen kommer hon säkert börja umgås med dem båda intensivt igen. Nu verkar hon tro att hon och jag ska träffas ofta och spela tillsammans och kanske börja umgås igen. Mmm, det kommer ju verkligen hände den närmsta tiden. Visst, jag spelar gärna tillsammans med henne, för det är något av det roligaste jag vet, men där får det nog stanna de närmsta månaderna tills jag vet säkert om hon fortfarande tänker umgås med mina gamla vänner igen eller inte. Kan ju inte påstå att det är prioritering ett att bli jättegulligullvän med henne igen. Nej, det finns andra jag hellre umgås med - som faktiskt verkar vara helt ärliga. Dessutom har jag kommit dem väldigt nära nu och vi kan verkligen prata om.. allt. Det känns bra kan jag tala om.

Imorgon är det dags att åka buss igen, tillsammans med en vän. Förhoppningsvis går det okej. Gäller ju att träna regelbundet nu så det blir lättare och lättare.

En ungdom till stan, tack

Ett stort steg för mig, men ingen annan som märker av det. Gruppterapi igår. Vi skulle träffas inne i stan och göra uppgifter där. Jag och två andra från gruppen valde att åka buss(!!) dit. Första gången på några år för min del. Det gick okej att gå till busshållplatsen - tack och lov var det ingen annan där. Förrän kort innan bussen skulle komma, då kom det tre personer till. Då viskade jag till min vän från gruppen att vi skiter i detta, vi går hem till dig istället. Vi bestämde oss till slut för att faktiskt stanna kvar och ta bussen in. Jag kände för att utmana mig rejält så jag valde att gå in först. Snacka om att jag mådde dåligt. Höll på att få panik. Betalningen gick okej, sen gick jag bak i bussen och satte mig. När bussen började åka sa jag återigen nej, det här funkar inte, vi hoppar av vid nästa station och struntar i gruppen. Men men, vi stannade kvar, och det kändes inte alls bra. Folk gick på, vissa gick förbi oss för att sätta sig längst bak. Kunde de inte sitta längre fram?

Väl inne i stan fick vi lite olika uppgifter av ledarna. Vi skulle lämna tillbaka ett plagg, sen skulle vi fråga olika folk på stan om vägen till olika platser, samt vad klockan var. Att fråga om klockan kändes väldigt dumt - vem har inte en mobiltelefon på sig idag? Hur som, det gick okej. Jag gick till och med fram till tre killar som stod och pratade, och senare två tjejer i min egen ålder som fick rota i sina handväskor efter deras mobiltelefoner. Sen skulle vi avsluta det hela med att fika - på en uteservering! Jag och en vän sa bestämt att nej, vi fikar inne, men till slut följde vi med ut. Kändes ju inte alls bra. Min aptit försvann och jag kunde knappt alls äta. Hur som, efter ett tag gick även det lättare, och vi satt och pratade lite.

När gruppen var färdig var det dags att åka buss tillbaka också. Självklart var det en mängd ungdomar vid busstationen så jag tyckte vi skulle gå någon annanstans. Hon tyckte vi skulle stanna, så jag stod kvar. Som tur var hoppade alla ungdomar på en annan buss så det var bara jag och min vän kvar vid stationen när bussen kom.  Resan tillbaka kändes faktiskt okej.. efter ett tag. Så nu borde jag väl ta tag och åka buss igen snart.. frågan är om det bli av. Cykla är ju skönare!

Nej, jag orkar inte, nu säger jag upp kontakten med alla

Just nu är jag inne i en period när jag tänker precis så. Kroniskt utmattad. Ingen energi till att göra någonting. Nu riskerar jag att bli underkänd på examensarbetet också. Men kommer jag orka göra någonting åt det? Återstår att se. Mormor är sämre. Mer drama mellan de få vänner jag har. Känns stelt vem jag än träffar just nu.

Imorgon är det gruppterapi. Vi ska träffas inne i stan. Jag har bestämt att jag ska åka buss tillsammans med några andra från gruppen. Blir första gången jag sätter mig i en buss på.. flera år. På min tid fanns endast kontantbetalning, alternativt om man hade busskort. Nu ska det finnas fler alternativ som SMS och betalkort. Skrämmande det där. Men jag är gammalmodig så jag kör med kontanter.

Den sista bussresan

Aningens missvisande titel då jag faktiskt har åkt buss vid något enstaka tillfälle efteråt, när jag inte har haft något annat alternativ. Hur som, en av de senaste gångerna jag åkte buss var för runt 9 år sedan när jag var 15 år. Redan då tyckte jag att det kunde vara jobbigt att åka buss om det var mycket folk på, men det brukade ändå gå bra. Innan jag gick mot busshållplatsen kontrollerade jag så att jag hade jämna pengar på mig, så jag skulle slippa stå i ramljuset medan chauffören tog fram växelpengar. Eftersom jag bara var 15 år skulle det räcka med "halv" biljett, men ett par gånger när jag har sagt "en halv till stan" har busschaufförerna frågat efter legitimation. Och det är hemskt jobbigt att stå där med allas blickar på en medan chauffören ska kontrollera legitimationen. Därför bestämde jag mig för att ha exakt antal pengar för en halv biljett i vänster jackficka, och det extra som krävdes för hel biljett i min högra ficka. När jag sedan går på bussen säger jag bara "till stan". Om busschauffören då frågar om jag ska åka på halv eller hel biljett kan jag svara "halv". Får jag frågan så brukar jag inte behöva visa legitimation, vilket är en enorm lättnad. Ett annat plus med denna strategi är att jag inte behöver säga lika mycket.

Så med en del mynt i vardera jackficka begav jag mig mot bussstationen och satte mig på hållplatsen för att vänta på bussen. Som vanligt var jag där i god tid, det är ju pinsamt att behöva springa för att hinna med - det väcker mycket onödig uppmärksamhet. Efter kanske 10 minuter kom bussen och jag tänkte resa mig upp för att gå på. Men vad ser jag? Bussen är full! Som bäst finns det någon enstaka sittplats kvar. Inom mig känner jag hur paniken börjar sprida sig. Hjärtat bultar snabbt och hårt, svetten börjar rinna, jag blir helt stel i hela kroppen och helt vettskrämd. Kan knappt andas. Folk går ut ur bussen men jag hör knappt vad de säger - det enda jag hör och känner är hur hårt och snabbt hjärtat bultar. Helt paralyserad av skräck sitter jag och försöker se upptagen ut med mobilen medan bussen åker iväg.

Eftersom bussarna går var 20 minut bestämmer jag mig för att sitta kvar, hoppas på att det är färre folk och åka med den istället. När den väl kommer tar jag mig en snabb titt och kan snabbt konstatera att det inte är speciellt mycket folk på. Så, jag går in, säger lite tyst "till stan" och får betala vuxenpriset. Men det gör jag gärna - då slipper jag prata mer med chauffören och kan direkt gå och sätta mig. Men vilken chock jag fick när jag vända mig om för att gå mot ett ledigt säte. Det såg ut som om alla säten långt bak i bussen var upptagna! Helst vill jag sitta långt bak så att inte så många kan titta på mig under resan. Men nu gick ju inte det..

Återigen fick jag svårt att andas och jag kände hur pulsen ökade och svetten började komma. Benen höll på att vika sig under mig så första bästa säte fick duga. Där sjönk jag ner, tittade ut genom fönstret och kände svår ångest under hela resan. Jag kunde verkligen känna allas dömande, granskande blickar på mig. Vilken lättnad det var att komma fram till stan och stiga av bussen.

Idag cyklar jag i alla väder. Visst kan det vara jobbigt under vintern och ibland får jag gå ett par kilometer när cykelvägarna är igensnöade. Man får helt enkelt lära sig att vara ute i god tid. :)