Stå emot frestelsen

Ska iväg på en rätt stor social tillställning om ett par timmar. Känner hur huvudvärken har börjat komma, hjärtat slår hårt och snabbt och jag har svårt att koncentrera mig. Känns ibland som om jag måste kräkas och magen krampar. Är väldigt sugen på att ta en starkt ångesthämmande tablett för att lugna ner mig en aning. Men om jag klarar av eftermiddagen och kvällen utan lugnande kommer det kännas betydligt bättre och dessutom gå lättare nästa gång då jag vet att jag kan klara det utan medicinsk hjälp. Gäller bara att jag inte går under helt när jag väl är där.

Får jag lov, vackra prinsessa?

Tack ska ni ha för kommentarerna, de värmer verkligen!

Kom nyss hem från promenaden, vi var ute i nästan två timmar. Att jag inte har gjort detta tidigare.. men det ska jag inte gräma mig över nu - det mår ingen bättre av. Det var ett bra samtal. Hon var väldigt förstående och har uppenbarligen aldrig tyckt illa om mig för att jag aldrig hör av mig. Sen hade hon uppenbarligen aldrig sett mig som blyg och osocial, vilket jag trodde, utan mer som "lite tillbakadragen - tänker efter innan du (jag) säger något". Det förvånade mig måste jag säga.

Jag berättade att jag ofta inte trivdes speciellt bra på alla fester, men att jag tycker det är skoj när hon och jag dansar, vilket vi ofta har gjort. Så hädanefter ska jag bli bättre på att höra av mig till henne och se om vi kan träffas lite då och då. Kul!

Snälla, släpp aldrig taget

Ibland kan det vara skönt med en varm, stärkande kram av en kär vän. Nu känner jag hur mycket jag saknar det. Har tre som jag känner genuint bryr sig. En bor inte längre nära så honom träffar jag ytterst sällan. De andra två har blivit mer upptagna på sista tiden så det är inga jag känner att jag kan ta kontakt med längre när jag behöver det som bäst. Vill inte vara till belastning eller att de ska känna sig tvingade att ställa upp när de själva har mycket att tänka på och göra. Kan delvis vara därför mitt sug av att skada mig själv har blivit större på sista tiden. Har inget annat sätt att få ur mig känslorna. Frågade på vuxenpsyk för ett tag sen om jag kunde få samtala med en psykolog om saker jag tycker är jobbigt, då skolkuratorn och jag främst talar om min sociala rädsla. Efter fyra veckor fick jag till svar att de ville vänta och se hur det blir med gruppterapin. Om gruppterapin nu blir av och jag får börja där så tycker de att det räcker. Blir det däremot inte av får jag höra av mig, och då ska de se till så jag får prata med en psykolog. Men om gruppterapin startar kommer jag sluta gå hos min skolkurator (hon föreslog det eftersom jag annars kommer arbeta efter KBT-arbetssättet på båda ställena). Så om nu gruppterapin blir av kommer jag fortfarande bara prata och arbeta på min sociala fobi. Det finns annat som kan vara skönt att få prata om, men vi får väl se hur det blir med det.

Från ett ämne till ett annat.. nu är det bara 2,5 timmar kvar tills jag ska ta en promenad med min vän. Det är äntligen dags för mig att berätta om varför jag aldrig är med på det "gamla gängets" fester eller andra tillställningar längre. Både att jag inte trivs med dem, och att jag har psykiska åkommor som gör att jag har svårt för att känna mig bekväm kring andra. Tycker det är synd att jag är totalt värdelös på att ta kontakt med andra. Har velat berätta detta för henne under en längre period nu, men inte vågat sms:a/skriva på msn (ringa är inte ett alternativ). Har alltid trivts med henne, så det är synd att vår vänskap har blivit lidande på grund av att jag inte står ut med de andra. Men nu är det i alla fall dags att berätta hur det ligger till. Är sjukligt nervös och självklart har jag spenderat mängder med timmar på att planera vårt samtal. Men jag vet att när det väl gäller så kommer jag komma av mig, tappa ord, börja mumla, darra på rösten, och vara helt oförmögen att göra mig förstådd. Sen kommer svetten, pulsen och allt annat som beställt. Antar att det bara är att stå ut, försöka göra det bästa av det, och hoppas på att hon förstår.

Hatar, hatar inte.. ... ..hatar

Har fortfarande inte berättat för speciellt många om mina problem. Tror inte alla mina syskon känner till att jag lider av social fobi. Av mina "gamla" vänner är det bara en jag har berättat det för. Genom honom har jag hört att de andra undrar varför jag aldrig är med längre. De har teorier som att jag inte trivs med dem längre, och det stämmer ju faktiskt rätt bra. Frågan är bara hur man berättar det för folk man har känt många år. Nu har flera börjat bli sura på att jag aldrig hör av mig - vilket jag mycket väl förstår. När jag fyllde år för några dagar sen var det inte alla som skickade sms för att säga grattis, vilket de alltid har gjort tidigare. Så nu har de nog tröttnat på riktigt. Men.. jag orkar inte bry mig.

Det tråkiga är att det finns någon enstaka person jag fortfarande vill träffa. Men jag är världssämst på att ta initiativ och höra av mig, så jag har inte pratat med dem på nästan ett halvår. Är så sur på mig själv. Jag vill gärna träffa dessa få personer, för de är hur goa som helst och har alltid sagt att de tycker om mig och att jag är "awesome". Själv kan jag inte förstå dem eftersom jag ser mig som tråkig, asocial, extremt blyg, tillbakadragen, tystlåten, stel och dålig på det mesta. Men de har alltid fått mig på gott humör. Jag ser dem online på msn, bland mina 146 blockerade vänner, men vågar inte ta bort blockeringen för att ta kontakt med dem. Självklart vill jag inget hellre men det finns en spärr, en röst inom mig som säger åt mig att inte göra det. De kommer ändå inte vilja träffa mig. De kommer bara vara sura för att jag aldrig hör av mig.

Igår bestämde jag mig ändå för att kontakta den som jag tycker bäst om av mitt gamla gäng med vänner. Har funderat på att göra det under drygt tre månader nu men det har aldrig blivit av. Men nu tänkte jag ah, screw it, lika bra att chansa!, så jag skrev ett sms och frågade om hon ville gå en promenad/ta en fika nån dag snart. Skrev även att jag då skulle ge en förklaring till varför jag aldrig är med eller hör av mig. Hon blev jätteglad, så imorgon ska vi ta en promenad och då ska hon få höra om min fobi och depression. Tänker inte belasta henne med anledningarna bakom mina diagnoser, men det kan vara skönt för henne att få höra varför jag inte är med. Det är hon värd.

Är rysligt nervös inför detta, men det kommer kännas skönt efteråt.

Främjar vi provision?

Gick på stan en sväng idag och vad ser jag? Jo, en jobbig försäljare som försöker gripa tag i en när man går förbi. Avskyr att stöta på sådana för jag har så svårt att säga nej. I somras band jag mig till mobilabonnemang i två år framåt, trots att jag inte ville. Så länge de ligger på kan de få mig att skriva under det mesta. Éfteråt hatar jag mig själv och vågar mig inte ut på stan en bra tid framöver.

Hur som, när jag såg försäljaren idag bestämde jag mig för att absolut inte skriva under någonting. Sa även till mig själv att om han skulle stanna mig skulle jag bara säga att jag hade bråttom och därför inte hade tid att stanna för att lyssna. Men jag hoppades på att han skulle strunta i att stoppa mig. Med solglasögon på, rak blick och raskt tempo brukar jag inte bli stannad av försäljare. Men denna killen fick självklart blicken på mig och började sakta gå mot mig. Fuck, fuck fuck!, tänkte jag. Åh nej, jag orkar verkligen inte! Han stannade mig och frågade om jag hade tid en stund. Jag mumlade något i stil med njaa, jag har rätt bråttom.. men..  - och där när jag tvekade avbröt han mig och började prata. Och jag sa inte emot, så där rök en av mina planer. Nu var det ingen vanlig försäljare utan han ville att jag skulle börja skänka pengar till en välgörenhetsorganisation varje månad. Visst, det är ett bra ändamål, men jag kände ändå inte att jag ville göra det.

Efter att han pratat klart frågade han direkt efter mitt namn, personnummer, o.s.v. så att han kunde skicka in papper. Då fick han höra att jag tyckte idén var god, men att jag inte tyckte mig ha möjlighet att dra på mig extra månadsutgifter. Han envisades och tyckte jag kunde skriva på ändå, "de ringer upp om fem dagar för att fråga om kontonummer och sista andra sista uppgifter, är du inte intresserad då kan du bryta avtalet". Då sa jag till honom att jag skulle kolla in deras hemsida istället, och blir jag intresserad av att bidra med pengar beställer jag papper därigenom. Självklart blev han intresserad och sa "en sån bortförklaring använder bara de som vill slippa ifrån och inte behöva fylla i något här. De går aldrig in på hemsidan senare". Jag började bli trött på hans attityd men var väldigt nära att skriva på. Men jag hade lovat mig själv att inte skriva under någonting så jag fick argumentera emot; Ja visst, det är mycket därför. Men om jag inte är intresserad och skriver på här så kommer jag bara bryta avtalet om fem dagar innan första inbetalningen. Då har ni ju slösat på papper (skulle lagt till arbetstid, men tänkte inte på det då) helt i onödan. Är jag intresserad så kommer jag ju kolla upp det på nätet senare. Så nej, jag kommer inte skriva på nu. Han sa "okej, du får väl kolla på vår hemsida då". Sen skakade han hand, tackade för min tid, och gick därifrån.

Kändes faktiskt bra att för en gångs skull kunna stå emot sådana påtryckningar. Men nästa gång ska jag verkligen se till att gå därifrån snabbare!

Vad glor du på?

Små gester kan betyda mycket. Någon man går förbi som hälsar eller bara ler mot en. Personligen kan jag bli bättre på att slösa med sådana gester. Men jag har väldigt svårt för att bara säga hej till andra som inte har hälsat på mig först. Trots att jag vill finns det någon slags spärr som gör det omöjligt för mig. Men det händer ändå att jag ger det ett försök.

För en tid sedan cyklade som vanligt mot skolan tidigt på morgonen. Jag var på ovanligt gott humör och kände att det skulle bli en riktigt bra dag! När jag trampade på mot skolan cyklade jag förbi en lite äldre herre. Då bestämde jag mig för att för en gångs skull våga vara trevlig mot en medmänniska. Så när jag cyklade förbi log jag mot honom och sa glatt god morgon! Då stirrade han surt på mig en bra stund, innan han vände bort blicken. Och där var min dag förstörd. När man väl samlar kraft och mod för att försöka sprida lite glädje får man en bitter och sur blick tillbaka. Det gäller att inte låta sådana situationer bryta ner en, för han kan ha haft världens sämsta morgon, dagar, veckor, månad, vad vet jag? Men visst tar det emot ännu mer nästa gång man ska försöka sig på något liknande.

Gruppterapin skjuts upp

I onsdags ringde psykologen jag tidigare talat med angående gruppterapi. Hon berättade att några av de som förut var intresserade nu hade hoppat av. Därför måste hon försökte hitta andra sociala fobiker som har lust att börja gå i gruppterapi. Hon skulle höra av sig om några veckor för att berätta hur det blir. Blir det inte av kan jag erkänna att jag kommer bli aningens besviken. Skulle verkligen behöva det där. Vi som egentligen skulle börja med gruppterapin i onsdags. Synd. =/