Hur väl märktes det att jag bytte shorts?

Kom på en sak som hände första gången jag träffade delar av tjejens familj. Tack och lov var vi hemma hos henne, annars hade det blivit värre. Vi satt och drack kaffe, och för att jag ville ha något i händerna hela tiden höll jag i kaffemuggen med båda händerna, och lät muggen vila mot mitt ben. Då slapp jag fundera över vad jag skulle göra av händerna. Men.. efter ett tag märkte jag att det var en fin ring av kaffe på shortsbenet. Det var ju typiskt. Pinsamt om hennes familj skulle märka det. Jag försökte under dölja det så gott jag kunde genom att hålla händerna över, eller lägga andra benet över. Men sen tänkte jag på att när de går kommer jag resa mig upp för att säga hejdå, och då kommer de märka fläcken. Därför valde jag att helt plötsligt smita iväg en stund för att byta om till ett nytt par shorts samtidigt som jag pudrade näsan, som feminina killar som jag kan skylla på.

Jag var helt säker på att de skulle märka att jag bytt shorts eftersom jag innan haft ljusa och nu hade på mig svarta. Men ingen sa något så jag vet inte, och om jag inte minns fel så hade inte ens tjejen tänkt på det. Jag kände mig ovanligt dum och larvig, men så fick det vara!

Första, andra och tredje intrycket..

Nu har jag träffat de flesta av tjejens familj några gånger. Det är inte nådigt vad nervös jag var första gången. Men det är väl bara naturligt? Vad ska man prata om? Hur mycket plats ska jag ta? Det gäller verkligen att ha bra hållning, ett fast (men inte för hårt) grepp när man tar i hand. Det svåra är när familjen börjar prata om sin skolgång, lärare, och andra händelser som jag inte alls är insatt i. Då känner jag mig ovanligt osocial och tråkig som inte har något att komma med. Men jag kan inte känna till lärarna som alla haft så det är väl inte så konstigt egentligen.

Tack och lov träffade jag föräldrar och syskon första gången hemma hos tjejen. Det hade varit värre att åka hem till dem. Träffa nytt folk på en ny plats är inte det roligaste jag vet. Det jobbigaste var fortfarande när de skulle gå igen. Ska jag resa mig upp och ta i hand? Vad ska jag säga till dem? Känns alltid som om det blir fel. Hur som så verkar jag ändå ha gjort ett okej första intryck på dem. Det är jag glad för!

Dramat börjar närma sig sitt slut

Nu har jag varit extremt dålig på att uppdatera. Det beror främst på att jag vill spendera så mycket tid som möjligt med tjejen. Men visst skulle jag kunna skriva ett inlägg lite oftare än jag har gjort senaste tiden.

Senaste inlägget var rätt långt, men nu har jag i alla fall tagit tag i det hela. Flicka pratade lite med mig efter en spelning vi hade för ett tag sedan, och sa att det kändes som om jag hade en fasad uppe när jag pratade med henne. Att jag distanserade mig. Jag sa att jag själv kände så, och att jag hade den fasaden uppe precis då, och varje gång jag pratade med henne. Hon blev ledsen, undrade vad hon kunde göra, att hon skulle ta ner månen för mig osv. Jag sa då att en anledning var att hon inte hade berättat allt som hänt mellan henne och tvillingbror för sin (nu f.d.) man. Eftersom att han och jag är vänner (min närmsta killkompis) så känns det som om jag ljuger för honom genom att inte berätta det jag vet. Då sa hon att om det skulle fixa hennes och min vänskap skulle hon  berätta, men annars ville hon inte göra det. Jag sa att det nog inte skulle göra det för det finns annat också.

Hur som, dagen efter berättade hon faktiskt för sin f.d. man. Inte helt utförligt och det var hennes version (som jag nog skulle säga är aningens förfinad och ska få henne att framstå som offer i ett drama där hon varit otrogen med 10 år yngre killar). Jag tyckte hur som helst det var skönt att han fick reda på det som hänt mellan dem. Men skulle det lösa allt mellan mig och henne? Nej, inte direkt.

Så, jag började komponera ett mail till henne. Kortfattat skrev jag att det inte någonsin kan bli likadant mellan henne och mig som det en gång varit. Att jag inte kan vara vän med henne, eller ha spelningar med endast henne längre. Däremot hoppas jag att vi båda kan fortsätta spela tillsammans i band, men det beror på hur stämningen är mellan oss. Varför kan jag inte vara vän med henne längre? Jo, för att hon faktiskt har svikit förtroenden. Saker jag berättat för henne i förtroende (och dessutom sagt att hon inte får berätta vidare till någon, speciellt inte till tvillingbror) har tvillingbror känt till. Jag tycker att hon behandlat mig och sin f.d. man dåligt. Varit oärlig. Inte menat saker hon sagt. Så jag kommer inte kunna lita på henne.

Det dröjde någon timma efter att jag skickat mailet till att jag började få sms. Och från vem? Från hennes f.d. man som nu var besviken på mig. Han tyckte jag kunde ge henne en chans att förklara sig, men med tanke på att hon har ljugit för mig och betett sig illa så skulle jag bara se hennes förklaringar som bortförklaringar. Tror vi skickade mellan 50-100 sms till varandra under loppet av 4 timmar. Det sved kan jag tala om. Sen dess har vi inte hörts av så jag vet inte alls hur han mår eller känner. Riktigt surt, med tanke på att det är min bästa killkompis. Det är väl något jag måste ta tag i snart, men det tar emot, för jag är så rädd att han är förbannad på mig. Svaret jag fick från flicka var väldigt kort och vi har heller inte hörts sen dess.

Det som hennes f.d. man (som jag tidigare kallat make) också sagt är att det både är bra och dåligt att prata med mig om det hela. Det är bra eftersom jag är insatt i allt, man behöver inte uppdatera mig på vad som har hänt. Det som är synd är att jag sitter mitt i smeten, eller vad man ska säga. Jag är vän med alla inblandade (fast inte längre med flicka). Jag har hört makes version av allt som hänt, och jag har också hört pojkes, tvillingbrors och flickas version. Som för övrigt skiljer sig en del från varandra. Livet är bra intressant ibland. ;-)

Det var senaste nytt från detta dramat. Jag får vara bättre på att uppdatera framöver så jag även hinner skriva om "jobbiga situationer" med tanke på fobin.

Kan hon förvänta sig att jag ska stötta henne nu?

Okej. För att sammanfatta tidigare inlägg. Flicka har varit otrogen med pojke och tvillingbror mot make. Make vet sedan tidigare om att flicka och pojke haft sex. Men han vet ingenting om att hon har kysst tvillingbror. Flicka var min närmsta vän under hösten och vintern. Make är min närmsta killkompis. Idag litar jag inte på flicka då hon har svikit mig och ljugit ett par gånger.

Jag träffade tvillingbror för ett tag sedan. Han berättade då att flicka har berättat flera saker för honom som jag har berättat för henne i förtroende, och specifikt sagt "du får verkligen inte berätta någonting för tvillingbror!", och hon har lovat att de två aldrig pratar om mig.

Här kommer en sms-konversation mellan mig och flicka. Jag skriver hennes i kursiv stil och mina svar inom "citationstecken".

Hej min vän! Har haft lite svårt för att prata med dig om en sak som tyngt mig. Och nästan dödat mig till slut. Iallafall själsligt. Ibland vill inte jag heller leva längre. Och idag kom droppen! Vill bara berätta att precis nyss för några minuter sedan tog allt slut med tvillingbror. Han har kränkt mig längs med fotknölarna. Har kallat mig stalker och desperat bara för att jag hört av mig ibland och brytt mig om honom. På riktigt brytt mig. X har pratat med honom nu. Allt är över. Jag vill aldrig mer ha kontakt med honom. Ikväll ska jag ta bort honom från Facebook och överallt. Han har gett mig dubbla budskap i ett år. Nu orkar jag aldrig mer vara ledsen för hans eller pojkes skull. Men just idag har brutit ihop. Kan inte äta. Är helt apatisk. Det jag vill be dig om är att fortsätta vara min vän. Fortsätta stå ut med mina brister. Jag behöver dig så mycket. Vet inte ens hur jag ska överleva dagen! Bara så du vet: tvillingbror är inte nåt bättre än pojke när han fått vad han vill ha (han har också velat ha sex med mig när det passat honom, men bromsat). Han har hjärntvättat mig fullständigt, han har utnyttjat mig och är det värsta svinet jag någonsing mött. Och de två ihop förstörde mitt äktenskap, fast ingen av dem har nånsin gjort nåt fel... Ska aldrig ALDRIG mer nånsin har något med dem att göra! Vill ALDRIG mer se honom. Snälla, kan du finnas kvar för mig trots allt som hänt! Många ledsna kramar. 


"Hej! Oj du.. snacka om tungt - det är alldeles för mycket runt dig just nu =/ Försök fokusera på saker i livet som faktiskt är bra istället för att lägga energi på saker och personer som får dig att må dåligt. 'När du inte får frid fast du borde ha tid, att vila och vårda ett sår..' Ta hand om dig du så ses vi imorgon! Kram på dig"

Tack älskade vän. Du är min ängel. Vet inte vad jag ska ta mig till. Går under nästan. Men jag måste vidare nu...  tvillingbror ska inte få förstöra mer.

Nu är han borta ur mitt liv och på Facebook.gå gärna in och stötta mig där. Det här är det svåraste jag gjort så långt jag kan minnas.


"Det var verkligen starkt gjort i så fall måste jag säga - hoppas du mår bättre snart!"

Tack. Det är jobbigt! Han är helt borta överallt nu. Ovant. Skitjobbigt eftersom han förmodligen är skitarg på mig nu och jag är så van att reda ut hela tiden, alltid ta tillbaka honom. Varje gång!


"Det måste ha hänrt något stort eftersom du faktiskt har tagit bort honom från fb. Nu är det viktigt att du fokuserar på roliga upplyftande saker. Ta han om dig!


Hoppas du också kan bryta med pojke och tvillingbror nu. De har gjort oss alla så illa så länge!


Jag har inte kunnat fokusera. Är hemskt ledsen men den här dagen har varit gräslig. Tvillingbror har kränkt mig fruktansvärt och använt så nedvärderande ordalag om mig som ingen människa någonsin ska behöva höra. Vi ska aldrig mer ses. Han har varit precis lika elak som pojke förra året. Utnyttjat mig och sedan slängt mig. Sagt att han vill vara med mig och sedan kastat bort mig som sopor. Sagt ja sen nej sen ja sen nej. Otroligt många gånger. Jag ber dig. Snälla ta inte tillbaka honom du heller som vän om du inte väldigt gärna vill och känner dig stark att vara vän med honom. Han säger inte fina saker om dig heller, men kommer nog försöka återuppta er vänskapskontakt nu när han och jag brutit. Kommer säkert vilja träffa dig och "ta poäng". Men du gör som du vill. Tycker så mycket om dig. Kan berätta mer när vi ses! Kramar


X kom hit ikväll igen. Hon har en gåva som hon inte tycker om, men hon känner när folk är onda. Hon kände det första gången hon hälsade på tvillingbror. Utan att veta nåt. Sen har hon försökt hjälpa mig bort från honom i tre månader. Hon har kunnat känna hur mkt han kommer såra mig, att han är elak mot mig. Till slut lyckades hon locka fram den sidan hos honom fast hon så gärna ville att det inte skulle vara så eftersom hon vet hur mycket jag har känt för honom. Ska berätta allt som sagt. Men X är som en ängel. Det fanns en mening att jag lärde känna henne precis då tvillingbror "misshandlat" mig och hade hånglat första gången i april. Glöm aldrig mina exempel älskade vän. Jag vill inte att han gör dig mer illa nu också. Han är inte ärlig och god som jag så innerligt önsat. Jag trodde att jag skulle kunna älska tvillingbror.. till slut fanns det ingen flicka kvar, bara en skugga av mig. Sakta sakta ska jag ta mig upp till ytan nu och se om jag kan kippa efter luft och andas! Vi hörs imorgon igen. Tack för att du aldrig övergivit mig! 


---------------

Under den tid hon och tvillingbror var vänner sa hon alltid att tvillingbror talade gott om mig, tyckte om mig, brydde sig om mig, ville träffas osv. Nu säger hon att han har snackat skit om mig och förmodligen kommer försöka "sno" mig från henne. När ljög hon? Dessutom tycker jag att hon skjuter mig ifrån sig själv rätt bra. Hon verkar vilja sno mig från honom. Jag har känt henne i ett år, jag har känt honom i 17 år.

Dagen efter alla sms frågade jag henne hur mycket hon faktiskt har berättat för make - sin (nu f.d.) man. Hon har berättat att tvillingbror "misshandlat" henne så hon fått blåmärken, att han betett sig som ett svin osv. Men inte att de kysst varandra, hånglat, varit nära att haft sex, att hon älskar tvillingbror. Varför? Jo, nu när det sket sig med tvillingbror vill hon säkert bygga upp sin relation till sin f.d. man igen för att kanske få det att funka mellan dem igen. Nu är det ju så att han är min närmsta killkompis. Och där säger mitt samvete stopp. Han måste veta sanningen. Han litar ju på hennes version men hon är inte ärlig mot honom utan förfinar allt för att sätta sig själv i ljus dager. Men hon är ingen ängel. Så jag måste, tyvärr, berätta för honom vad som har hänt mellan tvillingbror och flicka. Alternativt tvinga flicka att själv berätta det. Får se hur jag gör. Det kan dröja upp till en månad innan det är gjort. Det jobbiga är de spelningar flicka och jag har framför oss. Kommer kanske få ställa in en hel del om det blir känslig stämning mellan oss två efter att jag har berättat hur hon betett sig.

Vad är rätt och vad är fel? Kan hon förvänta sig att jag ska stötta henne nu?

Snart en månad

Det går väldigt lång tid mellan mina uppdateringar nu. Men det har sin självklara förklaring. Snart firar jag och tjejen en månad. Vad snabbt tiden går!

Utöver det händer det gamla vanliga; drama, drama och drama. Skillnaden är nu att jag inte bryr mig lika mycket utan kan skratta åt det. Har fått ett flertal sms från min f.d närmsta vän jag skrivit om flera gånger tidigare, som jag kallar för flicka. Ska fundera på om jag ska dela de sms jag fick för några dagar sedan. Oj oj vad jag garvade. Det är lite skrattretande allt hon håller på med tycker jag. Men sinnersjukt.

Drömmer jag eller är det sanning?

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Kommer med stor sannolikhet gå ett tag mellan mina inlägg en stund framöver. Förra helgen gick jag ner mig totalt på grund av det jag skrev i förra inlägget. Några dagar senare fick jag höra att hon visst hade känslor för mig och var beredd att satsa på ett förhållande. Det var en mycket glad överraskning för min del, så hela veckan jag har spenderat tillsammans med henne. Första natten var jag alldeles tårögd. Hur kan någon känna så för mig? Känns overkligt. Och folk omkring mig verkar vara glada för min skull - det är också något som känns konstigt. Visst att jag kanske har ställt upp mycket för dem och brytt mig, men jag har aldrig förväntat mig att de ska bli glada för att jag har det bra. Har svårt att veta hur jag ska ta det. Det känns i alla fall bra just nu kan jag tala om. :-)

Tummen ner

Härmed är det bekräftat att jag är totalt värdelös på att läsa av signaler. Nu kom ämnet upp, och hon delar inte mina känslor. För tillfället känns det faktiskt okej, men frågan är hur jag kommer må lite senare när det börjar lägga sig? Time will tell..

Men jag är mjuk som snö

Lite läskigt hur snabbt humöret kan pendla. Är gladare än när jag sist skrev, men visst går det upp och ner nästan varje dag. Det är kanske inte för sent ändå. Hennes känslor har kanske inte svalnat som jag trodde.. men det känns som om hon är osäker på vad hon vill. Tråkigt nog dröjer det några dagar innan vi ses igen. Typiskt - för då blir det bara svårare för mig att våga visa vad jag faktiskt känner.

Imorgon är det gruppterapi igen, och vi ska se på det vi filmade sist - vilket i mitt fall betyder när jag spelade och sjöng en sång. Den person som jag brukar sitta bredvid och prata med är inte med imorgon. Hon brukar vanligtvis lugna mig när jag blir uppstressad. Så det känns inte alls bra. =/  Får väl se hur det går!

Veckan kan sluta hur som helst

Jag har mycket kvar på examensarbetet och handledaren vill att jag ska vara näst intill färdig idag kl 23:59. Känns inte alls bra. Nu är jag stressad. Första gången jag faktiskt är orolig för att jag ska bli underkänd på ett arbete. Motivationen existerar inte. Har ingen energi att lägga på arbetet.

På onsdag ska jag spela och sjunga på gruppterapin, samtidigt som jag blir filmad. Hoppas verkligen att jag klarar av det. Kommer vara sjukligt nervös, men det är just därför jag måste träna på det. Men när nervositeten kommer sjunker samtidigt prestationen; både gitarrspelandet och sången blir lidande.

På torsdag ska en tjej "supa mig under bordet". Det är samma som vet att jag har känslor för henne, men hon har inte gett klara tydliga tecken på hur hon känner. Eftersom jag är sämst på att läsa av sådana signaler och för feg för att ta steget för att ta reda på hur hon känner kommer jag nog aldrig få reda på det heller. Känns fegt att göra det när jag är full också. Men hon verkar se fram emot vårt festande (ja, det är bara vi två) så hon kanske hoppas att alkoholen ska göra att jag vågar? Känns hel-dumt tycker jag, så jag kommer få extra ångest på grund av det. Ska jag behöva vara fylld av alkohol för att våga ta steget och se hur hon känner? Pinsamt. Patetiskt. Hon har sagt att jag gärna får sova över där efteråt. Är det bevis på vad hon känner, eller gör hon så bara för att hon är snäll - att jag ska slippa cykla/ta taxi hem när det är dags att sova?

Nähe, nu ska jag strax iväg och träffa min f.d. närmsta vän. Får se vad hon har att säga, om vi ens hinner prata om mer personliga saker. Har fortfarande inte hunnit prata om det mail jag skickade till henne för fyra veckor sedan eller vad det nu var.

Tala klarspråk, tack!

Varför känns det som om jag är sämst i världen på att avläsa signaler? Hon vet vad jag känner, men jag har inte en aning om hur hon känner. Självklart är jag för feg för att ta reda på det också. Men känner hon något får hon väl visa det.. tydligt! Finns det egentligen någon, med bra självinsikt, som kan påstå sig vara bra på att läsa av signaler? Tveksamt. Man kan väl aldrig vara helt säker.

Fick även sms av min f.d. närmsta vän, som jag kallar flicka i vissa inlägg. Uppenbarligen har hon helt tröttnat på tvillingbror och pojke och är nu väldigt sugen på att spela tillsammans med mig igen. Det kanske hon är.. i någon vecka. Sen kommer hon säkert börja umgås med dem båda intensivt igen. Nu verkar hon tro att hon och jag ska träffas ofta och spela tillsammans och kanske börja umgås igen. Mmm, det kommer ju verkligen hände den närmsta tiden. Visst, jag spelar gärna tillsammans med henne, för det är något av det roligaste jag vet, men där får det nog stanna de närmsta månaderna tills jag vet säkert om hon fortfarande tänker umgås med mina gamla vänner igen eller inte. Kan ju inte påstå att det är prioritering ett att bli jättegulligullvän med henne igen. Nej, det finns andra jag hellre umgås med - som faktiskt verkar vara helt ärliga. Dessutom har jag kommit dem väldigt nära nu och vi kan verkligen prata om.. allt. Det känns bra kan jag tala om.

Imorgon är det dags att åka buss igen, tillsammans med en vän. Förhoppningsvis går det okej. Gäller ju att träna regelbundet nu så det blir lättare och lättare.

Längtar så efter en varm famn.. någon som kan torka mina tårar

Varför är min mur borta? Om jag bara kunde stänga av alla känslor. Åh vad skönt det vore. Bara sluta bry sig om allt.

Träffade precis min f.d. närmsta vän och vi pratade en del. Hon sa att det kändes som om hon hade förlorat mig lite, vilket hon inte alls ville. Jag berättade att jag har svårt för att lita på henne längre. Hon blev ledsen och försökte intala mig att jag visst kan det. Men jag kände fortfarande att jag inte riktigt vågar tro på henne. Så det var rätt tråkig stämning mellan oss när jag åkte hemåt. Nu efteråt inser jag hur hårt detta faktiskt har tagit på mig. Hon var ju verkligen min närmsta vän. Hon känner mig utan och innan. Vi har haft så otroligt många fina stunder ihop. Och nu detta. Tårarna rinner och jag mår verkligen skit just nu. Kände mig dessutom taskig mot henne och nu har jag gjort henne ledsen. Om jag bara kunde vara känslolös. Vilken lättnad det hade varit.

Jag försöker starkt möta din blick, men när du vänder dig om kommer tårarna

Ett av de värsta samtal jag haft. När ska dramat ta slut? Kan jag inte bara få koppla av? Bygga upp en trygg bekantskap med härliga, genuint goa & ärliga vänner?

För två inlägg sen berättade jag en historia som involverade mig och några nära till mig som jag kallade för flicka, pojke och tvillingbror. Idag lägger jag till make som då är gift med flicka. Flicka hade berättat för mig att hon varit otrogen (kysst) tvillingbror och att de två pratat om att faktiskt inleda ett riktigt förhållande, och att hon kunde tänka sig att lämna sin make för honom. Det hade slutat med att de inte skulle göra detta utan försöka vara nära vänner trots sina känslor. Flicka ska även ha pratat med make om att de borde separera. I alla fall flytta isär.

Idag åkte jag hem till make när flicka var borta. Make är för övrigt min närmsta killkompis. Han hade varit ovanligt nere två dagar, så jag antog att flicka hade berättat att hon varit otrogen med tvillingbror. Vi pratade en del, och kom självklart in på samtalsämnet "tvillingbror och flicka" och deras relation. Både jag och make har svårt för att de träffas. Make verkade delvis vara glad för att flicka och tvillingbror träffades, då tvillingbror hade hjälpt henne komma över pojke. Men det var främst i början. Sen hade deras kontakt blivit mer intensiv. Sen en massa bråk mellan dem (skrev också om det två inlägg neråt).

För två helger sen festade flicka och tvillingbror ihop. Make tyckte inte om det. När vi pratade berättade make att han dagen efter fick ett sms. Han såg direkt att det var från flicka och då började tankarna snurra; "hon skriver kanske att det hänt något under kvällen.. tänk om tvillingbror försökte kyssa henne..". Men något sånt stod det inte, så han blev lugnare. Han sa att han var orolig för att något sånt skulle hända, men hoppades att det inte skulle det. Samtidigt som han berättar där, tittar jag in i hans ögon, lyssnar, och vet att kvällen faktiskt blev värre än han trodde. Jag hade fått ett "det hände något den där kvällen"-sms av flicka, där hon förklarade att de två både myst och kysst varandra.

Så här sitter min bästa killkompis, delvis glad för att tvillingbror och flicka lärt känna varandra, men inte så glad att de umgås så intensivt, och hoppas att deras äktenskap på något sätt ska kunna fixas i framtiden, genom att de först separerar nu för att sen se vad som händer. Samtidigt vet jag att flicka är beredd att lämna honom för att vara med tvillingbror. Jag har lovat att inte berätta något. Dessutom är det hennes sak att göra det. Men det svider kan jag lova. Känns knappt som om jag är ärlig mot make, som jag nu ser som en bättre vän än flicka, som har varit min närmsta vän sen i somras. Förmodligen kommer flicka och jag få en ytlig kontakt framöver. Men hon tror väl fortfarande att jag kommer stötta henne i ur och skur. Säger jag till make du vet, flicka och tvillingbror kysste faktiskt varandra den där kvällen. Det du fruktade hände faktiskt, och mer därtill så kommer han bli helt förstörd. Vet inte om han någonsin kommer bli återställd. Men hur länge kan jag se honom i ögonen utan att börja gråta och kasta mig i hans armar? Time will tell..

Ledsen, men jag kan inte stötta dig mer

Nej, nu har jag gjort det jag kan. Jag har gjort mitt. Nu är det faktiskt nog. Du får vända dig till någon annan av dina hundra goa, härliga, stöttande vänner. Förmodligen har du redan märkt av det genom mina korta sms och upphörd Facebook-aktivitet. Ser jag fram emot att träffa dig imorgon? Inte det minsta. Vi som träffas regelbundet i olika musiksammanhang. Måste jag sluta där nu trots att det är det jag älskar mest? Frågan är om jag ens kommer kunna njuta av det så länge du är där.

Tidigare har jag aldrig kunnat skriva ett sådant här inlägg på grund av att jag vill skydda personen i fråga. Nu bryr jag mig inte längre. Kommer nog bli ett längre inlägg, men jag ska försöka hålla mig så kortfattat som möjligt.

Pojke träffar flicka. Flicka är 10 år äldre, gift, barn. Pojke blir intresserad direkt. Vän till pojke påpekar att "hon är faktiskt gift". Pojke svarar med det gör mig ingenting. Pojke flirtar. Flickas äktenskap är inte 100% stabilt så hon är mottaglig. Flicka säger att hon är beredd att lämna sin man för honom. Pojke lovar himmel och rosa moln. Flicka är otrogen. Dagen efter backar pojke och säger att han inte vill längre. Flicka blir bestört, sårad, ledsen.

Flicka och jag träffar varandra och ska börja spela tillsammans. Första gången vi ses berättar hon om allt som hänt. Varför? Jo, för jag har varit vän med pojke i ~16 år, så hon vill att jag ska känna till allt om jag nu vill ta hans sida och inte träffa henne. Snällt gjort. Det hon inte vet är att jag har haft svårt för pojke under många år. Han är en av dem som gjort att min självkänsla & självförtroende är noll, och att jag lider av social fobi. Med tanke på hur han har betett sig tycker jag det blir lättare att ta avstånd från honom, vilket jag har velat göra under lång tid. Jag tröstar flicka. Spenderar mycket tid tillsammans med henne. Stöttar henne dagligen. Jag börjar sedan berätta om mig själv, mina problem, att jag inte alls trivs med mina gamla vänner, att jag vill komma ifrån dem. Att båda pojke och hans tvillingbror betett sig illa mot mig. Hon stöttar mig, peppar mig att sluta umgås med dem. Pojke och jag har ett samtal om det som hänt här; http://fobisk.blogspot.com/2011/04/ar-du-sa-mycket-battre-da.html

Flicka träffar tvillingbror (som jag också känt i ~16 år men haft svårt för länge. Han har påverkat mig ännu mer negativt än pojke). De blir vänner. Hon frågar mig vad jag tycker om det. Självklart säger jag att jag har svårt för det. Skrev lite om det här (och har dessutom uppdaterat inlägget en aning under "För tre månader sen"):
http://fobisk.blogspot.com/2011/04/nej-man-kan-faktiskt-inte-lita-pa-nagon.html

Det går en stund. Tvillingbror och flicka bråkar. Flicka skickar sms till mig "tvillingbror är ett svin, vi kommer nog inte ses mer!". Jag blir glad. Får hopp om att de ska sluta träffas. Då blir det även lättare för mig att sluta träffa tvillingbror, eftersom han inte umgås med min närmsta vän. Det går någon dag och jag får ett nytt sms från flicka: "tvillingbror och jag träffades igår, och nu är vi ännu närmre vänner än tidigare, åh vad go han är!". Jag blir ledsen men skriver okej, vad skönt att det löste sig för er. Det går en stund och jag får ett sms "tvillingbror har betett sig illa, så nu ligger han risigt till! Jag borde ta bort honom från Facebook för nu är jag riktigt förbannad på honom!". Jag försöker peppa henne att inte ta kontakt med honom igen. Hon peppar mig att jag inte ska behöva träffa honom mer, eftersom jag ändå har svårt för honom. Jag blir glad, får hopp igen. Det går någon dag så kommer ett nytt sms; "tvillingbror och jag hade ett jättebra samtal igår och sen en jättetrevlig kväll. Nu är vi riktigt nära vänner igen - åh så härlig han kan vara!". Jag skriver återigen åh, skönt att det inte strular för er längre!, sen går jag hem och skär mig.

De här sms:en upprepas ungefär 1-2 gånger i månaden under ett halvår. De bråkar, blir samt, blir närmre vänner än innan etc. Flicka återupptar kontakten med pojke. De sms:ar mycket. Hon vill att de ska bli bra vänner igen och träffa honom. Nu när jag nästan helt har jobbat bort honom, efter att hon har peppat mig mycket så vill hon dra in honom i våra musikprojekt. Uhm, nej tack. Efter ett tag inser flicka att hon fortfarande har känslor för honom och därför måste sluta ha den kontakten, då hon vill fixa sitt äktenskap. Flicka säger upp kontakten med pojke. Det går någon vecka, sen återupptar de kontakten, mer intensiv än innan. Det går nån vecka, sen slutar de prata igen. Sen dess har de haft kontakt då och då.

För två månader sen var flicka riktigt sur på tvillingbror. Det slutade med att båda var trötta på varandra. Flicka försökte ändå ha någon slags kontakt och skickade sms till honom för att höra om han ville träffas. Tvillingbror svarade inte. Hon blev sur, pratade med mig, klagade över hur omogen och dum han var. Att han inte var värd all energi hon lade ner på honom. Jag och tvillingbror träffades. Han klagar över hur jobbig flicka är, att hon bara tar energi och att han inte kommer svara på några av hennes meddelanden utan bara låta det rinna ut i sanden. Han säger även "när hon och jag träffades sa du att du inte tyckte om det, va?". Jag nekade inte, trots att jag aldrig sagt det till honom utan att det var flicka som berättat det för honom. Det var jag inte allt för tacksam för. Men tvillingbror sa "två flugor i en smäll då, jag slipper henne, och du blir glad för att vi inte träffas mer". Jag sa inte emot. Fyra veckor går och mitt humör går bara uppåt. Är det äntligen över?

Men nej. Flicka och tvillingbror träffas i ett sammanhang. De pratar. Dagar senare får jag sms från flicka; "tvillingbror och jag träffades igår. Vi trivs så bra ihop och han har verkligen goa, härliga sidor!" Jag svarar hoppas det inte blir mer strul mellan er nu då. Du har för mycket snurr i ditt liv ändå, och sen börjar jag deppa. Hon svarar "nu har vi varit nere i botten men repat oss, värre än det var förut kan det inte bli, så nu kommer det flyta på stadigt". Senare samma vecka ska de två festa tillsammans. Det är efter den festen jag får ett "vi måste prata"-sms, skrev kort om det här; http://fobisk.blogspot.com/2011/04/samlad-angest.html

Vad får man höra? Jo, tvillingbror var hårdhänt och gillar att slåss. Hon har blåmärken över hela kroppen. Efter det har de myst och även kysst varandra. Hms, otrogen med båda tvillingarna på mindre än ett år? Hon vet att hon måste sluta med den kontakten för att hon fortfarande vill satsa på sitt äktenskap. Hon ber mig peppa henne för att sluta träffa honom, och vill att jag fortfarande ska vara hennes vän, eftersom jag har betytt så mycket för henne under hennes svåraste tid etc. Jag svarar att jag kommer inte kunna vara en pelare och peppa dig denna gången, mycket på grund av själviska skäl. Jag kommer inte kunna lägga energi på att få dig att sluta träffa honom, för att sen få ett sms där du berättat hur go, härlig och underbar han är. Hon svarar med "tvillingbror är inte genuint go. Han tänker bara på sig själv och betér sig inte som en sann vän gör. Men du behöver inte peppa mig för det är jag som ska ta beslutat att sluta träffa honom".

Så, vad händer ett par dagar senare? Det vanliga sms:et "åh, tvillingbror och jag umgicks hela dagen igår. Han har verkligen så fantastiskt fina sidor. Tvillingbror hade skrivit att 'det som hänt mellan oss (kyssen och myset i soffan) var trevligt' och jag hade ju inte direkt sagt emot. Hur löser jag detta att jag vill vara med tvillingbror men fortfarande fixa till mitt äktenskap? Just nu tänker jag bara vara och hoppas på att det löser sig". Hur hade du tänkt att det ska lösa sig per automatik egentligen? Svaret fick jag idag "Tvillingbror och jag har talat ut. Även om han var lockad av idén att satsa på mig och barnen backar han. Främst på grund av att jag har varit med pojke (hans tvillingbror). Så vi är väldigt nära vänner nu istället, som vi hoppas ska gå bra trots känslorna vi har för varandra".

Tack flicka, för att du stöttar och peppar mig så att jag ska komma iväg från min gamla vänner för att själv sedan vara otrogen med halva gänget och nu vill gifta dig med två av dem. Tummen upp från mig! Sen vill du även att jag ska stötta dig nu när du är 'olyckligt kär' i tvillingbror? Hah, skulle inte tro det!

Kan man vara både realist och pessimist?

Otrohetens börda

Du ber mig vara tyst, jag får ingenting förtälja
om det du precis gjort, för då får du det svårt.
Du lovar själv förbättring, att du nu ska välja
bort dina dåliga vanor, för att satsa hårt
på det som är bra, och inte gå tillbaks
till det gamla, vara nån annan till lags.


Jag får inte berätta för en nära vän
och det går bra då du lovar att det är stopp.
Kommer jag nu kunna se honom i ögonen
och säga att det fortfarande finns hopp,
att det finns en chans för er att fungera igen?
Är det så man gör mot en sann vän?


Men vad är det jag hör?
Vad är det du gör?
Här kommer samma visa
historien upprepar sig.
Ska jag blunda eller smått börja kisa
och berätta vad jag tycker om dig?


Ska jag fortsätta tiga eller bör
jag berätta om allt som jag hör?
Du kan väl själv inte påstå
att allting ska lösa sig ändå
utan ansträngning från din sida?
Jag vill berätta, men då får många lida.


Det är verkligen inte lätt, att veta vad som är rätt..

Vem försöker jag övertala egentligen - dig eller mig?

Det händer att jag får frågan varför jag inte dejtar, varför jag inte aktivt försöker hitta "den rätta". För en sån som mig är det inte allt för lätt att lära känna nya människor och jag träffar väldigt sällan nytt folk, men det går faktiskt att nätdejta, och det är dessutom vanligt idag. När jag får frågan brukar jag bortförklara det med att jag inte är intresserad av det just nu. Jag känner helt enkelt inget behov av det. Har gott om tid på mig att träffa min stora kärlek. När jag är klar med studierna och har skaffat jobb kan jag även lägga mer fokus på att hitta min brud.

Stämmer det helt då? Nej, självklart inte. Om det är något jag kan gråta mig till sängs för så är det just detta. Vill ju ingenting hellre än att ha någon jag kan dela allt med. Dela närhet och kärlek med en annan människa, att ha någon vid min sida. Att få höra orden jag älskar dig för att även besvara dem genom en kärleksfull handling. Varför registrerar jag mig inte på dejtingsidor på nätet då? Jo, det är ingen idé. Hittar jag någon som jag sedan träffar kan det inte gå annat än fel. På ett eller annat sätt kommer det sluta i katastrof och tårar från min sida. Lika bra att slippa den besvikelse och det lidandet. Men säg att jag skulle träffa någon, vad är det då som kan gå fel?

Första intrycket
Vi träffas någonstans. Jag vandrar fram till henne, sträcker fram handen för att hälsa, tittar henne i ögonen och ska precis presentera mig. Där kommer första bedömningen. Hon kommer betrakta min hållning, mitt sätt att gå, mina rörelser och mitt utseende. Förmodligen kommer det märkas att jag inte är speciellt självsäker, vilket brukar ses som en viktig egenskap. Sen är jag inte den skönaste att se på, så där har hon nog redan bestämt sig för att vi inte kommer ses igen.

Bedömning två kommer när vi faktiskt hälsar. Jag måste ha bestämt mig för att ta ett fast grepp runt hennes hand för att inte verka för osäker, men sen får jag inte trycka för hårt heller. Därför kommer jag nog verka extra nervös. När jag sedan presenterar mig själv får hon höra min tråkiga röst och därefter endast längta tills vår dejt är slut så hon slipper höra den igen. När vi sedan pratar kommer jag säkerligen darra på rösten, verka ovanligt osäker, inte få fram mycket vettigt utan vara så tråkig, trög och ointelligent att hon knappt står ut.

Skulle vi lyckas komma förbi den delen okej och faktiskt börja fatta tycke för varandra kommer nästa motgång. Vad händer när jag tar av mig tröjan? Jo, man ser att jag inte är så smal som andra verkar tro. Jag har faktiskt mer överflödigt fett än jag vill och det är inte allt för snyggt. Både på magen och kring midjan. Dödsstöten kommer när man får se mina massiva, motbjudande lår. Skulle någon se dem skulle personen i fråga, med största sannolikhet, först kräkas för att sedan fly därifrån. Jag kan själv vara nära att både kräkas och börja gråta när jag ser dem. Borde egentligen satsa hårdare på träningen för att få bort allt överflödigt fett, men energin finns inte till.

Så därför är det bättre att jag aldrig försöker mig på dejting. Besvikelsen som skulle komma efteråt skulle vara så nedbrytande att jag inte är säker på att jag någonsin skulle återhämta mig.

Kära du, stanna hos mig, lämna mig aldrig

Den konstanta rädslan för att bli lämnad gör mig galen. Ständigt får jag för mig att andra avskyr mig och aldrig vill träffa mig igen. Det gäller alla förutom min närmsta familj. Även mina närmsta vänner. Nästan varje gång jag har träffat någon och är på väg hemåt är jag övertygad om att denna aldrig mer vill se mig. Det kan bero på  att jag fick tänka efter ovanligt länge innan jag kunde besvara en fråga, eller att jag var tvungen att fråga vad sa du? för att jag inte riktigt hörde eller förstod vad de menade. I de fallen känner jag mig ovanligt trög, dum, efter, ointelligent  och rakt igenom värdelös som människa som inte förtjänar annat än att ständigt vara ensam. Har det inte hänt något ovanligt dumt när vi har umgåtts gör jag istället bort mig när vi ska säga hejdå. "Tack för idag, det var trevligt". Tack själv du, det var verkligen trevligt. Svarar jag så går min ångest i taket. Min vän sa ju precis att det var trevligt, och jag upprepar bara samma sak. Kan jag inte använda ett annat ord istället? Känner mig som en riktig idiot som bara kopierar andra och aldrig kan komma med något eget. Ofta brukar jag säga det med stel röst och tråkigt tonläge också för att jag är helt uppe i tankarna om vad jag ska säga. Min vän kanske tolkar det som att jag inte alls menar det jag säger så hon/han inte vill träffas mer efteråt på grund av det.

Sen är det inte bara när vi har träffats som jag är övertygad om att jag och min vän aldrig mer kommer ses. Efter näst intill varje sms jag skickar blir jag orolig att något kan tolkas på ett sätt som gör att personen i fråga tycker illa om mig. Får jag kortfattade, stela sms tror jag att personen är sur på mig. Ofta har det visat sig att hon/han har haft fullt upp med annat och varit stressad, men fram till dess är jag nere för att jag är helt säker på att vår vänskapsrelation är slut.

Utöver det kan jag få för mig att vissa vill sluta umgås med mig för att jag är så mycket fulare medan de är rakt igenom vackra. Måste ju kännas pinsamt för dem att gå med mig bredvid sig på stan, eller sitta mitt emot mig på ett fik. Är överlycklig för de vänner jag har, men jag tycker samtidigt synd om dem som får dras med en som mig.

Ett steg bak och ett steg fram. Är det samma som att stå och stampa på samma plats?

Så i torsdags efter ett inte allt för roligt samtal med mina nära, kära vän kände jag att tilliten till henne inte är lika stor längre. Får väl se om den kan byggas upp igen på sikt. Om några månader vet jag mer säkert.

Har blivit bättre vän med en annan nu på sistone. Och efter idag kan vi verkligen prata med varandra om allt och vi är 100% ärliga mot varandra också. Vill jag få en ärlig bedömning om hur jag ser ut eller mina positiva/negativa egenskaper kan jag förvänta mig att få det också utan att hon ska "förfina" det på något sätt för att få mig att må bättre. Det uppskattar jag. Det är också precis därför jag inte vågar be henne säga vad hon tycker om mitt utseende. Men hon har fått höra en lång utläggning om hur vacker hon är. Kan erkänna att det kändes väldigt ovant och konstigt att ge så många komplimanger. Tog verkligen emot. Hur mycket kan man egentligen säga utan att "gå för långt"? Efteråt kändes det i alla fall bra, och det var väldigt bra träning för mig också att säga allt det.

Måste säga att jag verkligen tycker om och uppskattar den ärliga, öppna, nära vänskapsrelation vi två har. Mmm, I feel like dancin'!

Kraften tar slut

"Hej! Du vet den vännen som du har känt så länge, som har fått dig att må dåligt under så många år, som du vill komma ifrån, slippa höra talas om, som jag har känt ett halvår, som jag har grälat med så många gånger, som jag inte har haft kontakt med på en månad, som jag har sagt att jag inte vill träffa mer, som själv har sagt att han inte vill träffa mig då jag uppenbarligen tar för mycket energi, som ofta gör mig förbannad, som du mår dåligt av att jag träffar? Vi träffades nyss och är nu ännu bättre vänner än någonsin. Åh han är ju så go, rolig och härlig att vara med! Nu ska vi dra igång en massa projekt tillsammans och det ska bli så roligt, jag är jättetaggad för detta!"


Vet du vad? Fuck you! Behöver ta mig härifrån, börja om på nytt, skapa nya relationer. Problemet är bara att jag är jag, så det kommer aldrig hända. En socialt inkompetent tråkig idiot som jag förtjänar att vara ensam, och jag har bara mig själv att skylla.

Kärlekens vackra färg

Kände mig nästan stolt på seminariet idag. Läraren ställde en öppen fråga om någon haft problem med de uppgifter vi arbetat med under veckan som gått. När ingen annan sade något berättade jag om ett problem jag hade stött på. Tänk att jag kunde säga något utan att bli direkt tilltalad! Kan ha varit första gången under ett seminarie faktiskt.

Träffade även en läkare på vuxenpsykiatrin idag och vi diskuterade den effekt medicinen har på mig. Idag var det några veckor sedan tårarna rann, men istället känner jag likgiltighet mot precis allt. Studierna går dåligt, men det spelar mig ingen roll. Det får bli som det blir. Har fått höra att en av de gamla vännerna (som jag inte trivs allt för bra med) nu helt har tröttnat på mig och absolut inte kommer höra av sig längre. Det betyder även att jag kommer få ännu sämre (förmodligen obefintlig) kontakt med flera andra gamla vänner, varav vissa jag egentligen skulle vilja ha som bekanta i alla fall. Men jag orkar inte bry mig. Min närmsta vän har sagt att hon inte vill träffas lika ofta längre utan som bäst 3 timmar i veckan (istället för i snitt 2 kvällar/vecka). Jahopp. Fine with me. Har inte energi nog att bli ledsen. Nu kommer de enorma ensamhets- och tomhetskänslorna som jag så väl känner igen.

Lyckades få ett sår på knogen idag och jag kan inte sluta le. Första gången på länge jag har kunnat le och även mena det. Nu minns jag varför jag kan tycka om att skada mig själv. Tycker om att se mig själv blöda. Skrapar jag upp ett stort sår kan jag betrakta det länge. Det får även gärna värka, annars blir jag bara besviken och kan själv slå på såret. Kontrollerad smärta kan ge frid. Känslan är så skön. Att få känna något, istället för den tomhet och apati jag vanligtvis går runt med, är verkligen en härlig upplevelse. Har jag därför börjat skada mig själv kan jag ha svårt att sluta för att jag går in för det mer och mer desto mer rödfärgad jag blir. Av denna anledning har jag även tänkt att inte skada mig mer. Sist tog det runt två månader innan händerna helt slutade värka och det är det inte värt. Men ibland är abstinensen svår.

Roliga aktiviteter

Är återigen inne i en tråkig period då ingenting är roligt och jag knappt orkar göra någonting. Behövde tvätta idag, men det hade jag inte energi till. Matlagning tar kraft. Sen har jag varit sjukligt rastlös idag. Kom hem från skolan mitt på dagen och har inte gjort någonting. Att sitta framför TV:n är tråkigt. Musiken inspirerar inte längre. Har inget fokus så jag kan inte läsa. Att sitta vid datorn ger mig huvudvärk. En promenad hade varit skönt, men jag har inte ork nog. Jag orkar bara ligga i sängen och vänta på att bli trött.

Önskar jag kunde träffa någon, men en av vännerna är upptagen med flytt, sen försvinner han snart. En annan har bara tid att träffas en kväll varje/varannan vecka. En tredje har inte alls tid längre. Och där slutar mitt kontaktnät. Har visserligen en till jag har träffat ett par gånger, men hon har inte varit inne på msn så jag antar att hon har varit upptagen. Vill så gärna träffa nya vänner men det verkar vara helt omöjligt. Tycker jag har lagt ner tillräckligt med energi där nu så jag är beredd att ge upp. Funderar ofta på att säga upp bekantskapen med alla, sluta med alla aktiviteter och bara isolera mig helt. Enklare så. Men sen mår man ju lite lagom bra av det också.