Nej, man kan faktiskt inte lita på någon annan än sig själv

Så, i höstas hade det gått 7 år sedan jag vågade lita på någon så mycket att jag kunde prata om hur jag mår och känner. Fanns inte en chans att jag skulle prata med någon av mina "gamla" vänner som jag umgåtts med nästan hela mitt liv. Har inget förtroende för någon av dem. Sen i höstas finns det en jag har kunnat prata med (ja, samma som skrev meddelandet några inlägg ner - hon som nu trivs bra med en av mina gamla vänner som jag bara vill komma ifrån och slippa höra talas om).

6 månader sen
 - Din och min relation kommer inte på något sätt påverkas av att jag träffar honom. Han och jag kommer bara träffas när du är upptagen med annat. Vi två kommer inte träffas mindre för att jag är vän med honom.
 - Jag är inte det minsta intresserad av att gå på någon av hans äckliga fester! Usch nej, det skulle jag aldrig få mig för, jag mår dåligt av bara tanken!


3 månader sen
 - Du, jag måste ställa in vårt rep, jag ska nämligen iväg till honom ikväll.


En vecka kom följande sms-konversation:

Jag – Hej! Hur ser det ut för dig till helgen?

Hon – På fredag ska jag på middag till min väninna och på lördag ska jag ta barnen på en tur

>> Någon dag senare <<

Hon – Hej! Du, jag har en jättetjänst att fråga dig! Det är så att på fredag är jag bjuden på en middag/date som jag verkligen skulle vilja gå på! Finns det en chans att du kan passa mina barn den kvällen? Jag har frågat alla andra och ingen kan!

Jag – Ohh.. jag ska egentligen iväg och repa då. Men, om du inte hittar någon annan så kan jag ställa in repet – jag tycker absolut du ska iväg och ha kul!

Hon – Nej men du ska inte behöva ställa in repet. Ska försöka övertyga min make att ta barnen, men vi har det jobbigt just nu så jag tror inte han vill

Jag – Jag har ingenting emot att ställa in repet för att du ska komma iväg och ha kul. Det behöver du!

Hon – Åh du är ju för go! Ska höra lite mer med min make men jag återkommer

>> Dagen efter <<

Hon – Hej igen! Jag lyckades övertala min make till att ta barnen – så nu kommer jag iväg ikväll. Ska bli kul att gå på en fest med honom(ja.. min gamle vän..)!

10 minuter sen
 - Nu vet jag äntligen vad jag ska göra imorgon! Har inte kunnat ge svar på det sms du skickade tidigare i veckan. Ville hålla kvällen öppen för han (ja, min gamla vän) sa att han kanske skulle ut, och det vore kul att följa med honom. Nu har han sagt att det blir av, så jag går ut med honom imorgon kväll!


Borde kanske inte ta allt för hårt på det, men kan inte låta bli. Svider ändå att få sådana sms från min närmsta vän. Hade jag haft ett större socialt nätverk hade jag nog inte tagit lika hårt på det, men nu finns det bara en till jag träffar. Men men, får sluta låta de negativa tankarna ta över och istället fokusera på att vara glad, utåt, social och rolig när jag träffar nytt folk, så jag får lite nya bekantskaper. Men lycka till!

Förväntansångest

Det svåraste är att faktiskt våga göra någonting. Har man tagit steget kan det bli betydligt lättare än förväntat. För några månader sen skulle jag berätta för en lärare om min sociala fobi. Han är nämligen sträng med seminarier så jag tänkte säga till honom att jag har svårt att börja prata om jag inte blir direkt tilltalad. Samtalet behövde inte ta mer än två minuter.

Varje dag under två veckors tid spenderade jag i alla fall 20-30 minuter på att planera samtalet; vad jag skulle säga, hur han kunde svara, vad jag kunde svara på det, osv. Efter två veckor hade jag planerat detta korta samtal i sammanlagt några timmar men kände mig inte det minsta redo att göra det. Hur som, jag bestämde mig för att bara gå till hans kontor och ta tag i denna simpla uppgift. Jag gick mot lärarkorridoren och kände för varje steg hur ångesten växte. Jag gick in och började vandra mot hans kontor, och ångesten blev bara värre. När jag kom fram till hans kontor såg jag att han satt där inne. Då lät jag ångesten vinna. Det gick inte, jag kunde inte tänka, knappt andas, hjärtat arbetade något fruktansvärt och jag var övertygad om att jag inte skulle få fram ett ord så jag gick bara förbi kontoret tog mig hemåt istället.

På kvällen pratade jag med någon på msn om detta som skrev att jag bara skulle gå dit, säga hej och sen skulle resten flyta på. Dagen efter gick jag dit igen, ångesten lika hög som sist, men jag knackade på och frågade om han hade lite tid. Sen berättade jag hur det låg till - att jag lider av social fobi och att något av det svåraste är att prata inför grupper. Han var förstående, frågade lite om min KBT-behandling, berättade att han har vänner som gått KBT för olika saker och att de ska vara effektivt.

Efteråt kändes det otroligt skönt. Tänkt att något som jag har oroat mig för så mycket skulle vara så lätt.

Fega lösningar

Att bryta ett löfte jag har gett är något av det värsta jag vet. Mår så sjukt dåligt av det. Skam, skuld, och jag kan ha svårt att se personen jag gett löftet till i ögonen efteråt. Just av den anledningen gjorde jag nyligen något som kanske inte var allt för bra. För ungefär ett halvår sedan lovade jag en vän (samma som skrev meddelandet i inlägget under) att aldrig mer skära mig. Idag skickade jag ett meddelande och tog tillbaka det löftet, för att jag inte vet om jag klarar av att hålla det. Känner ett sinnessjukt sug var och varannan dag och jag vet inte om jag kan stå emot. Jag hoppas att jag har kraft nog, men om impulserna skulle ta över kommer jag slippa skammen över att ha brutit ett löfte och bara känna skam över att jag är svag.

Kraften tar slut

"Hej! Du vet den vännen som du har känt så länge, som har fått dig att må dåligt under så många år, som du vill komma ifrån, slippa höra talas om, som jag har känt ett halvår, som jag har grälat med så många gånger, som jag inte har haft kontakt med på en månad, som jag har sagt att jag inte vill träffa mer, som själv har sagt att han inte vill träffa mig då jag uppenbarligen tar för mycket energi, som ofta gör mig förbannad, som du mår dåligt av att jag träffar? Vi träffades nyss och är nu ännu bättre vänner än någonsin. Åh han är ju så go, rolig och härlig att vara med! Nu ska vi dra igång en massa projekt tillsammans och det ska bli så roligt, jag är jättetaggad för detta!"


Vet du vad? Fuck you! Behöver ta mig härifrån, börja om på nytt, skapa nya relationer. Problemet är bara att jag är jag, så det kommer aldrig hända. En socialt inkompetent tråkig idiot som jag förtjänar att vara ensam, och jag har bara mig själv att skylla.

Roadtrip

Nu var det länge sedan jag tog bilen på en längre tur. Har verkligen lust att bara köra iväg en helg och gärna hälsa på någon. Mycket bra musik och långa landsvägar är alltid trevligt. Förr hände det att jag åkte på en längre roadtrip tillsammans med någon vän, och det kunde vara trevligt. Idag har jag ingen jag kan ta med mig men det betyder att jag kan sitta och sjunga för full hals samtidigt som jag kör - och det är härligt! Frågan är bara vart man kan åka..

Nähe, dags att sluta drömma och faktiskt sätta igång med studierna. Idag ska jag minsann få en del gjort!

Lilla jag

"Åh, vi kom inte hit för att överleva.
 Vi kom hit för att leva!"

Ibland känns det som att dagarna bara är en kamp. Ska jag lyckas ta mig igenom en dag till? Har jag energi till det? Kan jag stå emot vissa impulser som kommer till mig? Många gånger känns det bara som att jag försöker uthärda och överleva ännu en dag. Sen får jag mer energi, blir gladare, kan börja tycka saker är roligt igen, men det varar inte allt för länge. Läskigt att se hur små ens marginaler faktiskt är. Minsta motgång så är jag tillbaka på botten igen. All energi, motivation och glädje är som bortblåst. Sitter bara och funderar på vad jag kan göra, men ingenting är kul och jag har inte energi till att göra någonting heller. Så det slutar med att jag försöker hålla mig från att göra något jag senare kommer ångra, och bara väntar på att bli tillräckligt trött så jag kan somna snabbt.

Just nu saknar jag nästan den apati jag kände för några veckor sedan. Då hade tråkiga sms inte fått mig på dåligt humör utan jag hade bara ryckt på axlarna åt det. Förut hade det inte kunnat ta någon energi från mig, för att jag var helt energilös. Tidigare idag var jag fylld av motivation och energi, men nu känner jag mig helt matt.

Jag vill alltid ha mer

Mer att göra. Vet inte hur många timmar jag suttit och stirrat framför datorn nu och bara tryckt "ctrl +r" på olika bloggar. Har försökt med mycket för att försöka reducera den rastlöshet jag ofta känner. Jag tränar regelbundet, spelar lite musik i olika sammanhang, har anmält mig som nattvandrare, satsat på att träffa nya vänner. Blod kan jag bara donera var tredje eller fjärde månad. Jag hörde att man kunde donera trombocyter så mycket som en gång i månaden och att det kunde ta runt två timmar. Super tänkte jag och mailade genast sjukhuset. Men nej, mitt värde var för lågt.

Röda korset och andra organisationer behöver frivilliga som vill ställa upp på att exempelvis träffa gamla någon timma i veckan. Det har jag starkt funderat på men jag tror inte jag skulle klara av det eller vara passande - vem skulle bli glad av att träffa mig egentligen?

Ett virrvarr av känslor och tankar

Det har varit en blandad dag hittills. Glad i hågen åkte jag till gymmet på morgonen för att ta mig an ett hårt pass. Strax efter jag kommit dit fick jag ett sms från en vän och genast sjönk mitt humör. Orkar inte med mer drama mellan mina vänner, eller bekanta, eller vad jag nu ska kalla dem. Visst att det kunde vara rätt mycket drama förr när jag faktiskt hade rätt gott om vänner, alla kan ju inte vara sams jämt, men nu när jag i princip bara har två som jag träffar? Kan det inte lugna ner sig nån gång så jag faktiskt ser fram emot att träffa dem båda. Nu är det egentligen bara en som jag verkligen vill umgås med, som i sin tur är rätt upptagen. Dröjde inte länge innan det enorma självskadesuget och min dödslängtan kom igen. Svårt att stå emot ibland, men det gäller väl bara att vänta ut det. Förhoppningsvis försvinner det senare idag eller över natten.

Sen tog jag mig till psykologen och hade det inledande samtalet inför gruppterapin. 5-6 personer blir vi, och främst killar. Vi gick igenom min ångesthierarki och pratade lite om hur mötena kommer vara. Ser fram emot nästa onsdag när vi börjar.

Nu när jag kom hem märkte jag att det faktiskt finns fyra på msn som kan se att jag är online. För nån vecka sen var det bara en. Vissa har undrat varför jag aldrig är online, men jag har alltid sagt att jag inte sitter lika mycket vid datorn längre utan istället läser, spelar gitarr eller ser på serier. Det var förvisso sant förut, men jag nämnde aldrig något om de 139 personer jag har blockerade.

Nu borde jag plugga. Har knappt gjort någonting alls på två veckor, men motivationen och energin är verkligen noll. Ska försöka få lite gjort idag i alla fall!

När du faller tar jag emot dig

En av mina närmsta vänner har också problem med sociala situationer. Det är verkligen skönt att kunna prata öppet om sina bekymmer utan att låta som en total idiot. Att kunna prata med någon som verkligen förstår en, som har varit med om samma saker, och har liknande problem, är väldigt skönt. Då känner man sig inte lika ensam längre.

Vi har tillsammans börjat göra saker vi har svårt för. Min vän har vissa affärer hon vill besöka och jag har vissa caféer i stan jag vill fika på. Idag träffades vi för att ta en fika på ett café jag aldrig har varit inne i, och har svårt för att gå förbi då det finns stora fönster som vetter ut mot gångvägen. Så min tanke var att vi skulle fika där och då sitta vid ett av de stora fönsterna för att stirra ut på alla människor som går förbi. Dags att ge igen på alla som har stirrat på mig!

Vi kom in och började fundera på vad vi ville ha. Sen kom någon och ställde sig bakom oss, och då blev vi båda stressade och valde lite snabbt var sin bakelse. Jag stod först så jag fick börja ta vad jag skulle ha. Och jag avskyr verkligen att ta när andra tittar på. Sen vad min vän mig att lägga upp hennes bakelse åt henne. Jag höll andan och var helt fokuserad på att inte darra med handen eller tappa något. När väl den jobbiga känslan lagt sig gick resten okej. Kändes bra att sitta nära fönstren.

Efteråt fick vi för oss att ströva omkring lite på stan, och jag stannade till vid apoteket för att hämta ut fler ångesthämmande. När det var min tur satte sig min vän bakom mig och rätt nära. Jag har jättesvårt för att prata med folk om andra kan sitta i närheten och lyssna. Receptionisten började prata lite med mig, min ångest steg och jag ville bara fly därifrån. Jag höll stenhårt i min plånbok och försökte hålla mig lugn. Det kändes som att jag stod där i en evighet och när vi äntligen kom ut var jag kokhet och svetten bara rann. Då sa jag att nej, nu drar vi oss härifrån. Hon förstod så det var inga problem.

När vi har lärt känna varandra bättre kommer vi nog inte behöva berätta när vi tycker något är jobbigt, utan man lär sig nog se hur den andra känner. Och det kan vara väldigt skönt!

Äntligen!

Igår fick jag ett telefonsamtal från den psykolog som har försökt få igång gruppterapi för personer med social fobi. Hon berättade att det blir en grupp och att vi börjar redan nästa onsdag (20/4)! Imorgon ska vi träffas för att prata lite igen, titta på vilka situationer jag har svårt för och skapa en ångesthierarki tillsammans. Ser verkligen fram emot att få sätta igång, även om det kommer bli tufft. Vi kommer med stor sannolikhet bli filmade när vi pratar inför gruppen, för att sedan få se på det efteråt. Ska bli spännande att se hur det går!

Stå här, där du kan skämma ut dig

För några veckor sedan spelade jag och en vän i ett sammanhang. Under kvällen var det även två andra som skulle spela, och någon som skulle prata en del. Så efter att vi hade spelat våra låtar kunde vi gå och sätta oss för att lyssna på de andra. Hur skönt som helst. Det jobbiga var att gå fram till scenen när vi skulle spela, för att sedan gå tillbaka, medan allas blickar var riktade mot oss. Men jag intalade mig själv att ta det lugnt, så det gick okej.

När allt skulle avslutas var jag avslappnad och glad att det var över. Men vad händer då? Jo, jag får höra att alla som har spelat under kvällen ska gå fram igen för att ta emot var sin gåva. Men snälla! Jag pallar inte! Kan jag inte bara fly ut och försvinna härifrån direkt? Måste jag verkligen gå fram en gång till där folk kan se mig? Sen kommer de säkert applådera också.. jag vill inte att folk ska applådera åt mig. Jag vill bara försvinna härifrån direkt utan att höra vad andra tycker! När jag står där framme kommer jag vara tvungen att buga för publiken också. Hur gör jag det utan att se ut som en total idiot? Ska jag buga mig en eller två gånger, och vilka ska jag rikta mig mot om jag bara gör det en gång? Sen måste jag le också.. nej detta kommer bli total katastrof!


Snacka om att ångesten steg i takt med att jag stegade fram mot scenen. Höll på att gå under när jag hade tagit emot gåvan och skulle buga för publiken (blev bara en gång!). Ville bara gå utåt direkt, men de andra stannade kvar på scenen för att gotta sig i rampljuset en stund så jag fick snällt stå kvar och försöka le utan att det skulle se tillgjort ut. Blev överlycklig när de andra började gå utåt så jag kunde följa med, för att så snart som möjligt avlägsna mig från platsen.

Vinka och se glad ut

Så, i lördags var jag på en dugligt stor social tillställning - var väl runt 50 personer där. Skulle, tillsammans med några andra, spela en del sånger för alla som kommit. Det kändes verkligen som om allt som kunde gå fel faktiskt gick fel, och även lite till som jag inte ens räknat med.

Precis innan vi började spela tänkte jag byta batteri på gitarren så ljudet inte skulle försvinna mitt under framträdandet. Av någon anledning var det väldigt svårt att få in batteriet, men efter mycket svett och ansträngningar fick jag in det. Tummen jag använt för att trycka i batteriet började blöda en aning, men det bekymrade jag mig inte om. Sen var det dags för frontpersonen att presentera bandet. Det var jag inte beredd på. Kunde jag inte bara gömma mig så jag inte behövde bli nämnd? Alla de andra vinkade glatt mot publiken när de blev nämnda. Det enda jag kunde tänka var Åh nej, fuck, snart är det min tur.. kan de inte bara hoppa över mig? Hur ska jag göra? Jag borde vinka, och gärna se glad ut dessutom. Vilket håll ska jag titta åt? Okej, gör ungefär som de andra och hoppas på att det ser okej ut. Men jag får inte le för mycket, för mitt leende är så groteskt så jag kommer se heldum ut och folk kommer peka och skratta.. Tack och lov var det över snabbt, och jag kunde skaka av mig det.

Spelningen flöt på. Jag spelade fel här och där, trots att jag kan spela allt i sömnen. Självklart spelade jag fel på de stycken jag övat extra mycket på för att kunna sätta helt perfekt. Mina fötter darrade något fruktansvärt och ibland trodde jag nästan att jag skulle falla ihop. Det jag inte hade räknat med var att mina fingrar skulle börja krampa. Efter ett tag kunde jag knappt böja dem utan de krampade bara ihop. Det var inte speciellt lätt att ta ackord och ibland var det helt omöjligt - fingrarna fungerade inte. Vätskebrist fick jag höra efteråt.

Under spelningen sa min instinkt åt mig att jag skulle dra mig undan så jag inte syntes så mycket, men jag valde att utmana den. Istället för att ställa mig lite i skymundan ställde jag mig långt fram i ljuset så att alla verkligen kunde se mig. Kändes rätt dumt, men jag försökte intala mig själv att ingen där vet hur jobbigt jag tycker det är att stå i rampljuset. Det fungerade faktiskt okej, så jag gick långt fram lite då och då.

Trots att själva framträdandet inte alls blev i närheten så bra som jag hoppats på var jag ändå nöjd med kvällen. Stämningen var härlig, jag var rätt social och pratade med lite olika folk där. Även personer jag aldrig träffat innan. Så det kändes bra!