För någon månad sedan skulle jag och en vän musicera tillsammans i något sammanhang. Vi har spelat tillsammans under flera år, och har det senaste året blivit nära vänner. Ett par veckor innan spelningen skulle vi repa, och jag hade då kommit på ett intro till en av låtarna som jag själv tyckte var schysst och var rätt nöjd med. Därför tänkte jag spela det för honom för att höra vad han tycker.
När jag satt med gitarren i knät och skulle börja spela kände jag hur spänd jag blev, yrseln kom, pulsen gick direkt upp till max, jag kunde inte svälja, halsen var helt torr, den jobbigaste ångestkänslan i magen kom och svetten började rinna. Sen fick jag nästan blackout och visste knappt hur jag skulle spela introt - som jag i princip har kunnat spela i sömnen annars. Jag kände bara hur jag ville slå sönder gitarren och fly därifrån.
Jag var så rädd för att spela fel. För att göra bort mig. För att darra på händerna. Att han skulle tycka illa om introt. Eller att han skulle tycka om det för mycket - får svår ångest när han höjer mig till skyarna och säger att jag är duktig. Tycker det är hemskt att höra det. Men sen vill jag kunna visa honom saker på gitarren utan att halvt förgås av nervositet.
Det första han sa när jag berättade om min sociala fobi var "Är det därför du inte kan ta komplimanger?". Och det stämmer - det är jobbigt att få komplimanger. Folk får gärna säga hur fint det låter när jag spelar, hur bra musiken är, men inte att jag är duktig.
fredag 4 mars 2011
torsdag 3 mars 2011
Lifta till stan
I början av januari skulle jag följa med en vän på stan. Han skulle köra in (är runt en mil dit) och sa att jag kunde få skjuts om jag ville, men att hans föräldrar också skulle vara med i bilen - de hade varit på besök och han skulle köra dem till tågstationen. Då hade jag svårt att bestämma mig för hur jag skulle göra; cykla eller åka med. Kan ju inte påstå att jag var allt för sugen på att cykla en mil i flera minusgrader när det dessutom var jobbigt väglag. Men sen var jag rädd för att träffa hans föräldrar de 10-15 minuter det tar att köra in till stationen. Till slut sa jag i alla fall att jag följde med honom in.
Då fick jag genast sätta igång för att planera. Det var bara två timmar tills han skulle hämta mig så jag kände hur ångesten började komma. Jag får ju inte verka helt socialt handikappad. Så.. vad kan jag säga? Vad kan jag fråga? Vad vet jag om hans föräldrar? Kanske kan jag fråga hur de har haft det här, om de har lekt mycket med barnbarnen, vad de har gjort, om de har åkt på utflykter eller mest tagit det lugnt. De bor rätt långt bort så jag kan fråga om hur lång tid det faktiskt tar, vart de ska byta tåg, om tågen var försenade på vägen hit.. sen får det faktiskt räcka. De frågar säkert också mig något.. tyvärr. Usch, gillar inte att prata om mig själv, blir alltid väldigt kort.
Men innan allt det kan hända kommer ju den jobbigaste situationen; första intrycket! Med största sannolikhet kommer jag få sitta i baksätet, men jag hoppas verkligen att jag inte behöver gå runt bilen när de väl kommer, utan att jag får plats på den sidan jag redan står på. Har jag full koll på hur man öppnar och stänger deras "dragdörr"? Vad gör jag om det är saker på sätet? Då måste jag flytta på dem på ett bra sätt. Om jag väljer att ha sakerna i knät och någon säger åt mig att ställa dem på golvet istället är det pinsamt. De kan skratta, de kan tycka jag är dum. Men är det ömtåligt är det bättre att ha det i knät. Hur ska jag presentera mig när jag väl är inne? Ska jag ta i hand? Lite omständigt att hälsa "riktigt" på den som sitter i framsätet. Får väl se hur de gör och försöka anpassa mig så snabbt som möjligt.
Självklart gick jag ut 15 minuter tidigare än vad jag behövde och funderade på hur jag skulle stå när de väl kom. Hur ska min hållning vara? Vad ska jag göra med händerna? Jag bör le, men inte överdrivet. Kanske borde jag ha mobilen uppe, kolla meddelanden eller något så det inte ser ut som att jag väntar otåligt. Problemet är att det kan tolkas som att jag tittar på klockan och tycker att de är sena. Det vill jag inte. Det är nog bäst att stå och se glad ut när de kommer.
När de väl kom hade ångesten byggts upp rätt ordentligt. Men allting gick bra, resan kändes inte alls tillgjord eller pinsam, så den sjönk rätt snart. Vad skönt det var att han hade så trevliga föräldrar!
Då fick jag genast sätta igång för att planera. Det var bara två timmar tills han skulle hämta mig så jag kände hur ångesten började komma. Jag får ju inte verka helt socialt handikappad. Så.. vad kan jag säga? Vad kan jag fråga? Vad vet jag om hans föräldrar? Kanske kan jag fråga hur de har haft det här, om de har lekt mycket med barnbarnen, vad de har gjort, om de har åkt på utflykter eller mest tagit det lugnt. De bor rätt långt bort så jag kan fråga om hur lång tid det faktiskt tar, vart de ska byta tåg, om tågen var försenade på vägen hit.. sen får det faktiskt räcka. De frågar säkert också mig något.. tyvärr. Usch, gillar inte att prata om mig själv, blir alltid väldigt kort.
Men innan allt det kan hända kommer ju den jobbigaste situationen; första intrycket! Med största sannolikhet kommer jag få sitta i baksätet, men jag hoppas verkligen att jag inte behöver gå runt bilen när de väl kommer, utan att jag får plats på den sidan jag redan står på. Har jag full koll på hur man öppnar och stänger deras "dragdörr"? Vad gör jag om det är saker på sätet? Då måste jag flytta på dem på ett bra sätt. Om jag väljer att ha sakerna i knät och någon säger åt mig att ställa dem på golvet istället är det pinsamt. De kan skratta, de kan tycka jag är dum. Men är det ömtåligt är det bättre att ha det i knät. Hur ska jag presentera mig när jag väl är inne? Ska jag ta i hand? Lite omständigt att hälsa "riktigt" på den som sitter i framsätet. Får väl se hur de gör och försöka anpassa mig så snabbt som möjligt.
Självklart gick jag ut 15 minuter tidigare än vad jag behövde och funderade på hur jag skulle stå när de väl kom. Hur ska min hållning vara? Vad ska jag göra med händerna? Jag bör le, men inte överdrivet. Kanske borde jag ha mobilen uppe, kolla meddelanden eller något så det inte ser ut som att jag väntar otåligt. Problemet är att det kan tolkas som att jag tittar på klockan och tycker att de är sena. Det vill jag inte. Det är nog bäst att stå och se glad ut när de kommer.
När de väl kom hade ångesten byggts upp rätt ordentligt. Men allting gick bra, resan kändes inte alls tillgjord eller pinsam, så den sjönk rätt snart. Vad skönt det var att han hade så trevliga föräldrar!
måndag 28 februari 2011
Seminarier
I skolan händer det att vi har seminarier, och det kan vara något av det mest ångestfyllda som finns för mig. Måste man prata under ett seminarie så har man full uppmärksamhet från alla i rummet. Det finns ingenting som kan ta bort uppmärksamheten från den som talar; ingen PowerPoint, inga klasskamrater som står bredvid och kan hjälpa en, utan vi sitter alla runt ett bord och samtalar. Man skulle nog kunna säga att det finns tre olika former på de seminarier vi har haft;
I tur och ordning
Inför seminariet har alla i klassen fått ut ett antal frågor vi ska ha besvarat. Under själva seminariet får alla, i tur och ordning, svara på var sin fråga. Sådana här seminarier är väldigt jobbiga enligt mig. För det första föredrar jag att sitta vid kanten - inte mitt emellan två personer. Får kramper i magen, blir stel i hela kroppen, får hjärtklappning och börjar svettas när folk kan se vad jag har skrivit för svar på frågorna. En stor nackdel med att sitta vid kanten är att det då finns en risk för att jag måste börja prata. Därför är placeringen en stor och jobbig procedur för mig.
När seminariet väl har satt igång har jag väldigt svårt att koncentrera mig på vad de andra säger. Det enda jag gör är att räkna hur många det är kvar innan mig som ska svara på frågor. Därefter kollar jag upp vilken fråga jag kommer bli tvungen att svara på, och läser igenom det jag har skrivit flera gånger så jag ska kunna läsa upp det utan att staka mig. Ibland händer det att någon före mig "råkar" svara på mer än en fråga, och därför kommer jag inte få svara på den fråga jag har pluggat in - det har blivit en förskjutning. Då får jag nästan panik, svetten bara rinner, det känns som om hjärtat ska brista så hårt det slår, halsen torkar ut och jag kan få svårt att andas. När jag ska prata stirrar jag in i mitt papper, trots att jag kan svaret utantill. Allt för att undvika ögonkontakt. Jag genomlider det, men är ett nervvrak när jag går därifrån.
Öppna frågor
På vissa seminarier är det inte lika viktigt att alla pratar, även om det är bra om alla gör det. Här kan jag lyssna mer uppmärksamt när någon pratar. När han/hon sedan slutar prata och läraren ställer en ny fråga han vill att någon ska svara på (helst någon som inte har pratat), så låtsas jag anteckna vad personen precis har sagt. Ser jag upptagen ut och undviker ögonkontakt är risken inte stor att läraren kommer be mig svara. Ångesten är extremt hög fram till att någon annan har börjat prata.
Presentation
Det är sådana här seminarier vi har nu. Två och två arbetar vi med ett projekt, och varje vecka har vi en ny deadline. Klassen delas sedan på hälften så att en representant från varje grupp kommer i var sitt seminarie och får där presentera det de har gjort under veckan. Det fungerar okej. Självklart säger jag så lite som möjligt, men jag klarar i alla fall av att säga mitt utan att förgås av ångest. Läraren känner till att jag har problem med att tala inför folk, och att jag knappt alls kan prata i grupper om jag inte blir direkt tilltalad, och det är skönt. Vi hade seminarie idag. Jag funderade länge på om jag skulle gå eller inte, kände rätt svår ångest inför det för jag visste att jag var tvungen att prata en del. När jag sedan gick in i klassrummet tittade han på mig och sa "du kan sätta dig framför tavlan direkt". Kan ju inte påstå att det direkt lugnade mig att behöva sitta längst fram i fokus, men det fungerade okej till slut. Det var visst fler som skulle sitta där bredvid mig, och det kändes lite lugnande.
I tur och ordning
Inför seminariet har alla i klassen fått ut ett antal frågor vi ska ha besvarat. Under själva seminariet får alla, i tur och ordning, svara på var sin fråga. Sådana här seminarier är väldigt jobbiga enligt mig. För det första föredrar jag att sitta vid kanten - inte mitt emellan två personer. Får kramper i magen, blir stel i hela kroppen, får hjärtklappning och börjar svettas när folk kan se vad jag har skrivit för svar på frågorna. En stor nackdel med att sitta vid kanten är att det då finns en risk för att jag måste börja prata. Därför är placeringen en stor och jobbig procedur för mig.
När seminariet väl har satt igång har jag väldigt svårt att koncentrera mig på vad de andra säger. Det enda jag gör är att räkna hur många det är kvar innan mig som ska svara på frågor. Därefter kollar jag upp vilken fråga jag kommer bli tvungen att svara på, och läser igenom det jag har skrivit flera gånger så jag ska kunna läsa upp det utan att staka mig. Ibland händer det att någon före mig "råkar" svara på mer än en fråga, och därför kommer jag inte få svara på den fråga jag har pluggat in - det har blivit en förskjutning. Då får jag nästan panik, svetten bara rinner, det känns som om hjärtat ska brista så hårt det slår, halsen torkar ut och jag kan få svårt att andas. När jag ska prata stirrar jag in i mitt papper, trots att jag kan svaret utantill. Allt för att undvika ögonkontakt. Jag genomlider det, men är ett nervvrak när jag går därifrån.
Öppna frågor
På vissa seminarier är det inte lika viktigt att alla pratar, även om det är bra om alla gör det. Här kan jag lyssna mer uppmärksamt när någon pratar. När han/hon sedan slutar prata och läraren ställer en ny fråga han vill att någon ska svara på (helst någon som inte har pratat), så låtsas jag anteckna vad personen precis har sagt. Ser jag upptagen ut och undviker ögonkontakt är risken inte stor att läraren kommer be mig svara. Ångesten är extremt hög fram till att någon annan har börjat prata.
Presentation
Det är sådana här seminarier vi har nu. Två och två arbetar vi med ett projekt, och varje vecka har vi en ny deadline. Klassen delas sedan på hälften så att en representant från varje grupp kommer i var sitt seminarie och får där presentera det de har gjort under veckan. Det fungerar okej. Självklart säger jag så lite som möjligt, men jag klarar i alla fall av att säga mitt utan att förgås av ångest. Läraren känner till att jag har problem med att tala inför folk, och att jag knappt alls kan prata i grupper om jag inte blir direkt tilltalad, och det är skönt. Vi hade seminarie idag. Jag funderade länge på om jag skulle gå eller inte, kände rätt svår ångest inför det för jag visste att jag var tvungen att prata en del. När jag sedan gick in i klassrummet tittade han på mig och sa "du kan sätta dig framför tavlan direkt". Kan ju inte påstå att det direkt lugnade mig att behöva sitta längst fram i fokus, men det fungerade okej till slut. Det var visst fler som skulle sitta där bredvid mig, och det kändes lite lugnande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)