Våga ta chansen!

En aningens händelserik vecka. I måndags fick jag ett telefonsamtal från ett nummer jag inte kände igen. Blev nervös men bestämde mig för att svara. Där i andra luren var det någon som ville att jag skulle komma på arbetsintervju på torsdag (igår). Jag blev helt ställd och tankarna satte igång - vill jag eller vill jag inte? Och om jag vill, vågar jag då? Funderade på att tacka nej direkt, men bestämde mig för att köra på, så jag sa att jag väldigt gärna kom på intervju. Jag funderade på vad det värsta som kunde hände var och kom fram till att det skulle vara att jag faktiskt fick jobbet. Ett nej vore nästan skönt, för jag vet inte om jag vågar börja jobba. Tänk om jag gör bort mig totalt?

Sen efter samtalet började jag fundera på om jag ens hade sökt det jobbet. Men det handlar om ett vikariat på en månad (liten chans till förlängning) och ett sådant jobb har jag inte sökt. Så jag antog att de fått mitt nummer genom arbetsförmedlingen.

Ett vikariat på en månad kanske inte låter allt för bra. Men det är erfarenhet inom det område jag faktiskt är utbildad till, vilket jag saknar. Så erfarenhet, mer på mitt CV samt referens - hur bra som helst! Om jag får ett nej så har jag i alla fall ny erfarenhet; nämligen av en arbetsintervju. Har aldrig varit på det innan.

Hur som, jag gick på intervjun igår. Lite lagom nervös kom jag dit 30 minuter innan (tidspessimistisk som jag är), och när själva intervjun började var det bara två stycken andra i rummet. Det var skönt. Överlag kändes det okej, nervositeten lade sig ganska snart. Sen blev det förstås jobbigare igen när jag skulle berätta om mig själv, och om mina bra samt dåliga sidor. Där tog det en liten stund innan jag kom på något okej - trots att jag hade funderat på det tidigare.

De ville ha referenser som de kunde ringa, och idag vet jag att de ringde i alla fall en av namnen de fick. Sen fick jag även ett telefonsamtal av chefen på företaget som sa att de gått igenom alla ansökningar och vill träffa mig igen på måndag. Det ska bli spännande.. får väl se vad de har att säga. ;-)

Jo men det gick ju ändå till slut

Bröllopet var fint. Blev nästan tårögd av att se det vackra brudparet - så härligt att se en gammal vän gifta sig. Sen under själva middagen/festen hade jag svårt att koppla av. Jag visste att jag skulle leda alla gäster i en sång med gitarren och hjälpa till att spela på en annan, men jag visste inte riktigt när. Pulsen var hög och jag hade ofta svårt att fokusera på vad folk runt omkring sa. Ett tag var jag tvungen att lägga ner besticken på tallriken för jag darrade så mycket på händerna att jag inte kunde äta. Hur som, det gick helt okej att spela, något enstaka stort fel men jag vet inte om någon mer än de andra musikerna märkte det.

Men självklart var jag tvungen att ställa upp på fler saker. Någon fick för sig att brudparet skulle tävla i vem som snabbast kan blåsa upp en ballong så att den spräcks. De nygifta skulle ha ögonbindel på sig, och sen skulle andra i festen tävla mot dem. Jag försökte undvika ögonkontakt så gott jag kunde, och vände mig halvt om för att visa att jag inte var intresserad, men han som anordnade tävlingen fick ändå för sig att jag skulle vara med. Hmm, hur gärna vill jag stå framför ~50 personer och blåsa upp en ballong? Dessutom har jag i många många år haft svårt för att blåsa upp ballonger mycket då jag är rädd för att de ska sprängas i ansiktet på mig. Och nu ska jag vara med på en tävling som går ut på just detta, samtidigt som en massa människor tittar på mig? Det var lagom skoj. Hur som tog jag i allt jag kunde, men ballongen sprack inte. Kändes inte allt för kul.. men det var snabbt glömt.

Tager du denna påg..?

Bilen är nästan färdigpackad. Nervositeten stiger ju längre tiden går. Imorgon är det dags att gå på bröllop. Första gången på många många år så det ska bli spännande, kul och jobbigt. Kommer nog träffa flera jag känner som jag inte har sett på ett tag. Även där är det blandade känslor. Sen på själva bröllopsfesten är det meningen att jag ska vara med och spela på ett par sånger. Vet inte om det är den biten eller själva festen när man måste vara social och prata med andra som jag är mest nervös inför. Men men, det kommer nog gå bra.

Har dessutom hört att en av de två som är toastmasters tidigare har haft problem med social fobi, så där har vi en förebild. ;-)

Sjung av hjärtat, sjung

Gruppterapin igår var sjukt jobbig. Tuffaste gången hittills måste jag säga. Men det är väl också meningen att vi ska utmana oss mer och mer och för svårare saker hela tiden. Gårdagens övning gick ut på att vi skulle redovisa inför övriga, samtidigt som vi blev filmade, De hade önskat att jag tog med gitarren, spelade och sjöng lite för dem. Eftersom det är något jag gärna vill arbeta på ställde jag upp. Som tur var hade de planerat mötet enligt följande; först skulle vi redovisa (i mitt fall spela & sjunga) en gång inför alla, utan att bli filmade. Senare skulle vi göra precis samma sak, men filmkameran skulle vara på. Först tyckte jag bara det kändes jobbigt, men efteråt var jag lättad.

Första gången jag ställde mig framför alla andra var jag sjukligt nervös. Kunde knappt fokusera på annat än att inte falla omkull för att benen darrade så mycket. Fingrarna skakade så gitarrspelandet blev inte allt för bra. Rösten var ostadig så det blev falskt. Efteråt mådde jag skit och kunde knappt prata alls, utan satte mig bara och glodde. Andra gången jag gick upp var det lättare, så det gick faktiskt helt okej. Kunde ta i och sjunga dugligt i alla fall, och gitarrspelet var jag nöjd med. Är så tacksam för att vi inte filmade första gången, för då hade jag nog gått därifrån och börjat gråta. Nästa gång ska vi väl se det vi filmade.. det ser jag inte direkt fram emot.

Veckan kan sluta hur som helst

Jag har mycket kvar på examensarbetet och handledaren vill att jag ska vara näst intill färdig idag kl 23:59. Känns inte alls bra. Nu är jag stressad. Första gången jag faktiskt är orolig för att jag ska bli underkänd på ett arbete. Motivationen existerar inte. Har ingen energi att lägga på arbetet.

På onsdag ska jag spela och sjunga på gruppterapin, samtidigt som jag blir filmad. Hoppas verkligen att jag klarar av det. Kommer vara sjukligt nervös, men det är just därför jag måste träna på det. Men när nervositeten kommer sjunker samtidigt prestationen; både gitarrspelandet och sången blir lidande.

På torsdag ska en tjej "supa mig under bordet". Det är samma som vet att jag har känslor för henne, men hon har inte gett klara tydliga tecken på hur hon känner. Eftersom jag är sämst på att läsa av sådana signaler och för feg för att ta steget för att ta reda på hur hon känner kommer jag nog aldrig få reda på det heller. Känns fegt att göra det när jag är full också. Men hon verkar se fram emot vårt festande (ja, det är bara vi två) så hon kanske hoppas att alkoholen ska göra att jag vågar? Känns hel-dumt tycker jag, så jag kommer få extra ångest på grund av det. Ska jag behöva vara fylld av alkohol för att våga ta steget och se hur hon känner? Pinsamt. Patetiskt. Hon har sagt att jag gärna får sova över där efteråt. Är det bevis på vad hon känner, eller gör hon så bara för att hon är snäll - att jag ska slippa cykla/ta taxi hem när det är dags att sova?

Nähe, nu ska jag strax iväg och träffa min f.d. närmsta vän. Får se vad hon har att säga, om vi ens hinner prata om mer personliga saker. Har fortfarande inte hunnit prata om det mail jag skickade till henne för fyra veckor sedan eller vad det nu var.

En ungdom till stan, tack

Ett stort steg för mig, men ingen annan som märker av det. Gruppterapi igår. Vi skulle träffas inne i stan och göra uppgifter där. Jag och två andra från gruppen valde att åka buss(!!) dit. Första gången på några år för min del. Det gick okej att gå till busshållplatsen - tack och lov var det ingen annan där. Förrän kort innan bussen skulle komma, då kom det tre personer till. Då viskade jag till min vän från gruppen att vi skiter i detta, vi går hem till dig istället. Vi bestämde oss till slut för att faktiskt stanna kvar och ta bussen in. Jag kände för att utmana mig rejält så jag valde att gå in först. Snacka om att jag mådde dåligt. Höll på att få panik. Betalningen gick okej, sen gick jag bak i bussen och satte mig. När bussen började åka sa jag återigen nej, det här funkar inte, vi hoppar av vid nästa station och struntar i gruppen. Men men, vi stannade kvar, och det kändes inte alls bra. Folk gick på, vissa gick förbi oss för att sätta sig längst bak. Kunde de inte sitta längre fram?

Väl inne i stan fick vi lite olika uppgifter av ledarna. Vi skulle lämna tillbaka ett plagg, sen skulle vi fråga olika folk på stan om vägen till olika platser, samt vad klockan var. Att fråga om klockan kändes väldigt dumt - vem har inte en mobiltelefon på sig idag? Hur som, det gick okej. Jag gick till och med fram till tre killar som stod och pratade, och senare två tjejer i min egen ålder som fick rota i sina handväskor efter deras mobiltelefoner. Sen skulle vi avsluta det hela med att fika - på en uteservering! Jag och en vän sa bestämt att nej, vi fikar inne, men till slut följde vi med ut. Kändes ju inte alls bra. Min aptit försvann och jag kunde knappt alls äta. Hur som, efter ett tag gick även det lättare, och vi satt och pratade lite.

När gruppen var färdig var det dags att åka buss tillbaka också. Självklart var det en mängd ungdomar vid busstationen så jag tyckte vi skulle gå någon annanstans. Hon tyckte vi skulle stanna, så jag stod kvar. Som tur var hoppade alla ungdomar på en annan buss så det var bara jag och min vän kvar vid stationen när bussen kom.  Resan tillbaka kändes faktiskt okej.. efter ett tag. Så nu borde jag väl ta tag och åka buss igen snart.. frågan är om det bli av. Cykla är ju skönare!

Patetisk och värdelös

Tycker de orden beskriver mig rätt bra. I alla fall hur jag känner mig just nu. Totalt jävla värdelös och jag känner nu samma som farmor "om man bara finge somna in under natten". Och allt var ju så bra fram till igår kväll. Så.. först en uppdatering på hur veckan har varit;

I torsdags var jag på konsert med en vän (samma som jag festade med sen på fredagen). Det var trevligt på vägen både till och från när vi satt och samtalade i bilen. Väl framme valde vi att sätta oss längst fram, och själva konserten var riktigt bra.

Fest på fredagen. Mycket trevligt. Vi blandade egna shots och drinkar, gott gott. Sen pratade vi en massa, och spelade lite spel. En mysig, trevlig kväll helt enkelt.

På lördagen var det spelning. Att utföra arbete när andra kan se på är något av det jag har svårast för, och här tvingades jag bära upp instrument, förstärkare, koppla i dem, se till att det fanns tillräckligt med mikrofoner etc, medan hela publiken tittade på. Det var jobbigt, men jag bestämde mig för att ta det lugnt, och sen lugnade jag ner mig efter en stund. När vi väl skulle spela kändes det rätt lätt - var knappt nervös alls. Därför gick det ovanligt bra för mig.

På eftermiddagen/kvällen träffade jag två vänner. Det var trevligt.. nästan hela tiden. Sen kom ångesten, den steg och steg tills jag flydde in på toaletten. Var genomsvett så jag fick tvätta av mig lite. Sen funderade jag på att helt enkelt åka hem, men jag stannade kvar. Värdelöst. Mådde så sjukt dåligt resten av kvällen och det håller fortfarande i sig. Det är nu jag önskar att jag hade vågat hoppa för länge sen. Men feg som jag är gör jag inte det

Varför så dålig då? Ett ämne kom upp och det sved verkligen. Detta är inte hela sanningen, men för att citera Neil Young berör man delar av det i alla fall;

"But only love
can break your heart
Try to be sure
right from the start
Yes only love
can break your heart
What if your world
should fall apart?"

Anledningen till min oro

Känner mig orolig just nu - frågan är bara varför. Är det för att en vän och jag ska iväg på en konsert ikväll och vi kommer vara tvungna att tränga oss in bland rätt mycket folk? Eller för att jag imorgon ska iväg och festa (dock i lagom dos) tillsammans med en tjej (det är bara vi två)? Kan det bero på att jag ska spela offentligt på lördag där det beräknas komma rätt mycket folk? Beror oron på att jag på söndag ska träffa min f.d. bästa vän och hon kommer vilja prata om det mail jag skickade till henne för ett par veckor sedan? Finns det en chans att mina oroskänslor dyker upp för att jag ligger efter så mycket med skolarbetet och att jag på tisdag måste vara klar med alla kompletteringsuppgifter jag har + examensarbetet? Ska jag hinna med det får jag nog sitta några nätter, för på dagtid hinner jag inte med det jag måste komplettera. Beror känslorna på att jag vill åka iväg och hälsa på mormor, men vet att jag inte hinner förrän tidigast onsdag eftermiddag - och att det då kanske är för sent?

Svårt att avgöra egentligen. Kanske en blandning?

Mina öron blöder

Onsdag betyder gruppterapi. I alla fall i fyra veckor till. Idag var ämnet självfokus, och då att försöka flytta fokus från sig själv till något annat. Tänker man hela tiden på alla sina symptom förvärras dem ofta. Därför skulle vi lära oss att börja fokusera på annat genom synen, hörseln och känseln. Titta på någonting och beskriva det så målande som möjligt, lägga märke till konturer, nyanser. Väggen kanske är brun, men är den ljusare på vissa ställen och mörkare på andra, och kan man se något mönster? Lyssna på ljud i och utanför rummet. Lägga fokus på ett speciellt ljud och försöka koppla bort andra. Känna hur man sitter, har man vikten mer på ena sidan än den andra? Kan man känna av strumporna man har på fötterna?

Tack och lov var det ingen filmning idag. Men däremot skulle vi se på det vi filmat sist. Eftersom jag hade börjat så tittade vi på mig först. Som vanligt satt jag med handen halvt för ögonen och höll andan När vi hade sett klart kändes det ju inte alls bra. Jag hatar min röst så mycket och vill verkligen inte utsätta andra för den. Hade svårt att prata. Därför bestämde sig ledarna att vi skulle se min del en gång till, och att jag denna gången skulle ta ner handen. Det kändes faktiskt lite bättre denna gången, men fortfarande jobbigt. De andra påstår att det inte är något fel med min röst, men förmodligen är de bara snälla. Får väl försöka lära mig acceptera den - gilla läget och inte låta det hindra mig från att prata.

Ser framåt på veckan med blandade känslor

I eftermiddag ska jag träffa en vän i stan. Vi ska gå runt i olika affärer, köpa och planera inför en drickar- pysslar- spelkväll vi ska ha någon dag i veckan. Det ska endast bli goda drinkar och shots - men på lagom nivå eftersom jag inte är intresserad av att bli helt onykter. Kommer bli en trevlig kväll!

På onsdag är det som vanligt gruppterapi, men jag ser inte fram emot att se inspelningen från förra gången. När jag pratade med en annan därifrån lät det som att jag hade det svårast när vi skulle filma. När jag ringde satt jag så att alla i gruppen var snett framför mig till höger, och ledaren med filmkameran snett framför mig till vänster. Så jag satt och stirrade rakt fram, men såg i periferin hur alla tittade på mig. Direkt efter jag var klar var jag tvungen att gå därifrån för att hinna med ett tåg. Uppenbarligen satt de andra på sina platser, så att de inte alls kände sig lika utsatta. Men men.. får väl se hur det går när vi tittar på filmen. Förmodligen kommer jag vara nära att börja gråta när jag hör min röst.

Hur kan en fråga leda till tvingad flytt och skyddad identitet?

Det kan vara lite skrattretande att fundera på de tankar som dyker upp inför en fruktad situation. Rätt ofta blir det ju lite lagom överdrivet. Här skrev jag om när jag skulle byta ett par solglasögon i en butik. Själva situationen blev aningens lugnare än förväntat. När jag funderade på hur själva händelsen skulle utspela mig såg jag mig själv nervöst gå fram till kassörskan och med darrande röst stamma fram att jag ville byta mina solglasögon. Kassörskan skulle då antingen bli arg på mig att jag ens frågade en så dum fråga när jag inte ens hade kvitto med mig, eller så skulle hon skratta åt mig. Hon kanske skulle tro att jag vilje lura dem på något sätt. När hon sedan står och gormar åt mig (antingen surt eller skrattar) så får jag uppmärksamhet från alla andra kunder i butiken. De börjar peka, viska till varandra, osv. Vad händer då? Jo, en iPhone åker upp och någon börjar filma. Några dagar senare ser man i tidningen "Veckans YouTube-klipp; Fobisk gör bort sig totalt i Kapp Ahl". Därefter kommer jag inte kunna visa mer utomhus mer utan att bli helt utskrattad. Därför kommer jag få flytta långt härifrån, byta mobilnummer, och även ta bort min Facebook för att registrera mig på nytt fast under ett annat namn och bara skicka ut vänförfrågan till mina absolut närmsta vänner.

Hände något av detta? Nej, hon svarade bara "Klart du får byta dina solglasögon!". Kommer det bli lättare nästa gång jag kommer till en liknande situation? Nästan tveksamt. Lär man sig någonsin?

Överraskningsångest.. eller vad ska man kalla det?

Det gick väl sådär på gruppterapin idag. Kanske pratade jag på för mycket? Nu måste jag nästan höra med ledarna, blir lite orolig. Hur som helst, förra veckan hade de sagt att kameran alltid skulle vara med oss på mötena. Idag när jag gick in i rummet såg jag ingen kamera. Åh vilken lättnad! tänkte jag genast. Ledarna sa att kameran var i det andra rummet - där vi hade sett på filmen förra veckan. Kändes skönt tyckte jag, för då slipper vi bli filmade. Vid halvtid, efter fikat, sa ledarna att vi skulle gå in i andra rummet för att se det vi sett på sist. Då steg ångesten och jag började protestera. Efter mycket om och men vandrade vi snällt in dit och genomled, återigen, det vi filmat förra veckan. Jag höll på att gå under.

Efteråt sa de att vi skulle göra en övning, och att jag fick börja eftersom jag skulle hinna med ett tåg till mormor. Perfekt! sa jag och blev genast intresserad - vill ju gärna göra övningar för att bli bättre. Tog inte lång stund innan den positiva känslan försvann. För vad skulle vi göra? "Det är ju så att ni alla har svårt att tala i telefon när andra är i närheten - så denna övning går ut på precis det. En av oss ledare kommer gå till sitt kontor, sen får ni, en och en, ringa till denna samtidigt som alla andra sitter här inne och lyssnar på er. För att göra det mer verklighetstroget får ni även ta ett ärende som ni faktiskt har svårt för att ringa. Om någon har svårigheter med att ringa bankärenden, kommer ledaren att agera anställd på banken, osv. Självklart kommer ni även att filmas samtidigt som ni ringer". Där kom paniken! Prata i telefon, samtidigt som andra ser på och samtidigt som man blir filmad? Tack för den. Efter att de övertalat mig att inte springa därifrån kunde jag gå med på att genomföra uppgiften. Det jag skulle behöva öva på är att ringa och göra en intresseanmälan på lägenheter som dyker upp, men det vågade jag inte idag. Så jag använde tiden till att fråga något jag har tänkt fråga under flera veckors tid; nämligen om de även erbjuder personliga samtal vid sidan om gruppen. Det kändes faktiskt okej efteråt!

Vad är värst; att redovisa eller se & höra sig själv på film?

Hade redovisning igår i skolan. Det var några som skulle redovisa innan mig så ångesten växte och växte ju längre tiden gick. När jag visste att jag var nästa person som skulle gå fram började jag läsa igenom allt jag skulle säga igen, trots att jag kunde det helt utantill när jag hade övat precis innan. Men nu kunde jag inte komma ihåg ett enda ord. Hjärtat slog hårt, snabbt, jag blev illamående och yr och kunde knappt ens läsa det som stod på pappret. Så försökte jag lyssna på vad de som stod framme och redovisade sa, men jag hade inte fokus nog. Allting bara snurrade och jag hörde verkligen inte ett ord - bara att de pratade. Fick panik och funderade på att fly därifrån för att åka hem, men stannade kvar. Efter ett tag började ångesten lägga sig något, men sen var det ju dags för mig att gå fram. Tack och lov redovisade jag tillsammans med en annan så all fokus var inte på mig hela tiden. Han började, och medan jag stod där framme försökte jag få ögonkontakt med så många som möjligt av klasskamraterna och de lärare som satt i salen. Klarar jag av att möta deras blickar verkar jag mer självsäker, och då går det även lättare. Så när jag väl skulle börja prata kändes det ändå okej. Visst att jag svettades, hade hjärtklappning och lite annat, men jag kom faktiskt inte av mig, och tror inte att jag darrade på rösten speciellt mycket. Efter att redovisningen var klar skulle handledare och andra ställa frågor och kritisera det vi gjort. Kändes ju lagom skoj, men som tur var blev det inte speciellt många frågor utan främst synpunkter på saker vi borde tänka på i framtiden. Och konstruktiv kritik uppskattas.

Sen var det ju gruppterapi idag. Då filmade de medan vi gick igenom "veckans uppgift" - den situation vi skulle ha utsatt oss för tills idag. För min del var det redovisningen jag skulle berätta om; automatiska tankar, symtpom, känslor & säkerhetsbeteenden. Just då kändes det okej att bli filmad, men när de sa att vi skulle kolla på filmen slog ångesten till. Jag hatar min röst så mycket att jag nästan kan gråta när jag tänker på hur jag låter. Sen har jag svårt för mitt utseende också, men rösten är värre. Började nästan gråta när vi såg på filmen och var nära att springa ut från rummet flera gånger. Efteråt vågade jag knappt prata för att jag inte ville utsätta de andra för en sån horribel upplevelse som det faktiskt är att höra min röst. Självklart fånigt då jag inte har haft större problem att prata inför dem tidigare - och min röst har ju faktiskt inte förändrats - men det tar ändå emot. Även nu flera timmar efteråt får jag svår ångest bara jag tänker på det och funderar på att ta starkt lugnande för att sen lägga mig. Men jag ska strax iväg för att repa, så det får vänta.

Lugna ner dig, pöjk!

Hade svårt att somna igår. Och så vaknade jag flera gånger under natten. Just nu skakar jag, känner mig sjuk, känns som om frukosten kommer komma upp igen, kan inte fokusera mig och jag har svår yrsel. Om några timmar har jag redovisningen. Och jag har inte full koll på allt jag ska säga. Får försöka hårdplugga in allt innan, men frågan är om jag kommer komma ihåg det när jag väl står framför allt folk. Ska skriva ut allt jag ska säga och ta med in, men det känns dumt att läsa innantill. Visserligen kommer jag främst använda det som stöd när jag kommer av mig, men ändå. De kommer tycka att jag har förberett mig dåligt - vilket jag ju faktiskt har också.

Nej usch, nu måste jag öva.

Oron är överväldigande

Imorgon har jag en stor redovisning. Har knappt övat alls, vilket inte är likt mig. Blir kanske till att läsa innantill och göra världens sämsta intryck på alla som är där för att lyssna. Hade det varit en vanlig redovisning bara för klassen + en lärare hade det inte bekymrat mig allt för mycket. Men nu kommer det vara flera lärare där som har som uppgift att granska, döma, och komma med kritik. Känns betryggande.

Sen skickade jag precis iväg ett rätt tungt, men viktigt mail. Skrev om att jag och min f.d. närmsta vän pratat lite igår, och att jag berättat för henne att jag inte litar på henne längre. Just då hann vi inte prata speciellt länge, så jag skrev ett rätt långt brev som jag nu har skickat iväg till henne. Där beskrev jag saker jag var besviken på, saker jag tycker hon har skött dåligt, och varför jag inte riktigt litar på hennes ord. Nu är jag orolig för hur det kommer påverka vår fortsatta relation. Vi har en spelning om tre veckor. En annan till hösten. Och vi träffas regelbundet och musicerar tillsammans. Kommer det gå utan att stämningen är spänd? Vill ju verkligen inte förlora allt det där - eftersom det är just musiken (och främst musicerandet tillsammans med henne) som jag mår bra av och som gör mig glad. Får se när och hur hon svarar.

Varför kan du men inte jag?

Sitter i högskolebiblioteket igen. Går bättre nu än sist faktiskt, vilket är härligt! Kan bero på att jag inte sitter ensam. När han jag arbetar tillsammans med gick iväg en stund steg ångesten och jag var tvungen att försäkra mig om att ingen stirrade på mig. Det gjorde ingen. Men ändå känner jag de där stirrande, kritiska blickarna.

Tittar ut genom fönstret och ser någon som ligger utanför på en bänk. Ett tag satt hon där och åt. Hon ligger där ute där alla verkligen kan se henne, både från biblioteket och byggnaden mitt emot. Tittar man ut så ser man henne, då det inte är någon annan där. Hur klarar hon av det? Själv mår jag dåligt bara jag tänker på det. Om man ändå vore som "alla andra". Om man ändå vore fri.

Svettas och kan inte koncentrera mig

För ett par dagar sen tackade jag ja till en spelning. Själva spelningen kommer vara utomhus på ett torg en lokal högtidsdag så det kommer vara mycket folk i rörelse där. Just då kändes det som en bra idé men nu börjar jag bli orolig. Hur kommer det gå? Vill ju gärna få till det perfekt. Men det blir sällan felfritt när det väl gäller, vilket är frustrerande. Har lust att hålla mig i bakgrunden så jag inte syns speciellt mycket, men sen vore det bra för mig att stå långt fram på scenen och ta för mig lite. Får väl se hur jag mår just den dagen. Det är ändå tre veckor kvar..

När jag väl vågar spär de på ångesten

Det här känns inte bra. Alls. Tog mig till högskolebiblioteket idag, gick upp på övervåningen där alla studenter sitter med sina datorer, stod och gottade mig i allas fokus ett tag tills jag bestämde mig för vart jag skulle sätta mig. Valde ett hörn där ingen kan sitta bakom mig och se när jag skriver på datorn. Det tog en stund innan ångesten började lägga sig, men sen kändes det okej. Vad händer då? Jo, två arbetare bestämmer sig för att borra och sätta upp en kabel precis bakom mig. Så nu står de bakom mig, och jag har svårt att fokusera. Vill inte vända mig om för att se om de ser när jag skriver, så jag försöker se deras reflektioner i datorskärmen. Så fort jag ser att de vänder sig bort kan jag skriva. Var de tvungna att arbeta precis vid min plats precis nu? Känns så typiskt..

Tack för idag. Det är samma tid nästa vecka, men kommer ni så besannas er värsta mardröm

Onsdagar betyder för min del gruppterapi. Ser jag alltid fram emot. Har börjat prata rätt mycket med en där och jag har tänkt höra om hon vill träffas någon dag snart. Sen får man se om jag lär känna någon annan bättre. Fler vänner är ju alltid välkommet. Dagens uppgift gick ut på att vi först blev indelade i grupper som inte skulle se likadana ut som grupperna förra veckan. Det kändes ju direkt jobbigt då jag kände mig bekväm med den jag pratat med sist. Men självklart förstår man varför de varierar grupperna. Meningen är inte att vi ska hitta en person i den lilla gruppen som vi alltid pratar med utan vi ska öva på att prata med olika personer hela tiden. Då lär man känna de andra bättre också, och kan lättare känna vilka man vill träffa på fritiden. Uppgiften gick ut på att vi skulle berätta för de andra vad vi skulle göra med 50.000:- om man fick spendera dem hur man ville. Så en  rätt lätt och lugn uppgift. Men nästa vecka blir det värre. Då sätter de igång filmkameran någon minut innan själva mötet börjar, så den får med när vi går in och sätter oss, och sen ska den vara på en stund. Efteråt ska vi se på filmen. Någon sa direkt "nästa vecka är jag sjuk". Att se och höra sig själv måste vara något av det värsta man kan bli utsatt för. Vet inte om jag kommer klara av det ändå..

Tidigare idag var jag och tittade på kläder med min lillasyster. Hon bad mig prova ett par väldigt fula shorts, vilket jag ställde upp på. När hon såg mig började hon nästan gråta av skratt, och resten av dagen skrattade hon nästan konstant för att hon tänkte på hur jag såg ut i dem. Då kom jag med en väldigt smart idé. Det vore kul att se hur mycket uppmärksamhet man får om man klär sig.. mindre snyggt. Så jag föreslog att jag skulle köpa shortsen, en hawaii-skjorta, en sombrero, för att sen gå runt på stan iklädd allt det, utan att ta bort några prislappar. När jag väl har gjort det en stund går jag för att lämna tillbaka det på öppet köp. Det vore ju minst sagt en utmaning!

Tag tillfället i akt

Idag var det dags för gruppterapi igen - det hade jag sett fram emot! Men jag vet inte om det hela kunde ha börjat mycket sämre än det gjorde. Jag var lite lugnare idag så jag kom dit bara 15 minuter innan. När jag går mot ingången till den psykiatriska mottagningen står det någon utanför som talar i telefon. Hon vänder sig om och tittar mot mig och då får jag panik. Den som står framför mig är en jag har känt i ~10 år, som inte har en aning om mina problem. Hon var där för att hon arbetar inom vården och skulle på ett möte som började samtidigt som min gruppterapi. Som tur var var hon upptagen med sitt telefonsamtal så jag hälsade kort och gick sedan in. När jag satt i väntrummet och väntade gick hon, tillsammans med de andra som skulle ha möte, förbi och tittade in mot mig. Kändes ju lite lagom skoj det där. Nu är hon rätt förstående så det kommer nog inte vara allt för farligt om hon undrar vad jag gjorde där. De i gruppterapin gav mig tips på förklaringar; som att jag var där som moraliskt stöd åt en vän, eller att jag var där på praktik. Men jag kan tänka mig att berätta hur det ligger till om det skulle bli aktuellt. Men det blev en chock att se henne där, hade verkligen inte förväntat mig det.

Själva gruppterapin var bra. Återigen en hel del teori, men det kan man förvänta sig nu i början. Det kändes betydligt mer avslappnat - alla vågade öppna sig och prata mer. Vi diskuterade de uppgifter vi haft till denna veckan (vilket var individuellt). Sedan sa ledarna att vi skulle göra en övning och att vi skulle dela in oss i två grupper. När grupperna var ordnade fick vi reda på övningen; under 5 minuter skulle vi berätta för varandra om barnprogram vi tyckt om. Jag är en sån som gärna vill säga något rätt snart (annars kommer jag förbli tyst hela tiden), men ändå få den andra att prata. Så taskig som jag är tittade jag på min gruppmedlem (vi var endast två) och sa okej, shoot! Då har jag sagt något, men ändå kastat över bollen till den andra.

Vi pratade på en stund, sen bröt ledarna och vi fick dela med den andra gruppen vad vi hade sagt. När det var gjort gick vi igenom hela situationer, negativa automatiska tankar som uppstod, säkerhetsbeteenden vi använt oss av, och kroppsliga symptom vi fick precis när de berättade om att vi skulle ha en övning.

Under de två timmar vi var där försökte jag även med den uppgift har jag fått från skolkurator jag går i samtal hos - nämligen att vara mer impulsiv genom att dra spontana skämt då och då. Hoppas inte det blev för mycket bara. Sen önskar jag att jag vore bättre på att läsa av folk - vet ju inte om de skrattar för att de faktiskt tycker det är roligt, eller om de "sympatiskrattar" för att de tycker synd om mig som är så tråkig, eller bara för att vara snälla så jag ska känna mig bättre till mods. Hur som har ältandet satt igång igen och självklart har jag fått för mig att alla, inklusive ledarna, bara tycker jag är en jobbig, krävande person som tar för mycket plats. Jag är förmodligen den som pratar mest. Måste nästan ringa någon av ledarna för att fråga..

Men jag känner att den här gruppterapin verkligen är bra. Kommer lära mig mycket, utvecklas, förmodligen kunna hantera olika sociala situationer bättre och förhoppningsvis lära känna nya vänner. Hoppas innerligt att jag kommer börja träffa vissa av dem även på fritiden framöver!