Hur kan en fråga leda till tvingad flytt och skyddad identitet?

Det kan vara lite skrattretande att fundera på de tankar som dyker upp inför en fruktad situation. Rätt ofta blir det ju lite lagom överdrivet. Här skrev jag om när jag skulle byta ett par solglasögon i en butik. Själva situationen blev aningens lugnare än förväntat. När jag funderade på hur själva händelsen skulle utspela mig såg jag mig själv nervöst gå fram till kassörskan och med darrande röst stamma fram att jag ville byta mina solglasögon. Kassörskan skulle då antingen bli arg på mig att jag ens frågade en så dum fråga när jag inte ens hade kvitto med mig, eller så skulle hon skratta åt mig. Hon kanske skulle tro att jag vilje lura dem på något sätt. När hon sedan står och gormar åt mig (antingen surt eller skrattar) så får jag uppmärksamhet från alla andra kunder i butiken. De börjar peka, viska till varandra, osv. Vad händer då? Jo, en iPhone åker upp och någon börjar filma. Några dagar senare ser man i tidningen "Veckans YouTube-klipp; Fobisk gör bort sig totalt i Kapp Ahl". Därefter kommer jag inte kunna visa mer utomhus mer utan att bli helt utskrattad. Därför kommer jag få flytta långt härifrån, byta mobilnummer, och även ta bort min Facebook för att registrera mig på nytt fast under ett annat namn och bara skicka ut vänförfrågan till mina absolut närmsta vänner.

Hände något av detta? Nej, hon svarade bara "Klart du får byta dina solglasögon!". Kommer det bli lättare nästa gång jag kommer till en liknande situation? Nästan tveksamt. Lär man sig någonsin?

Överraskningsångest.. eller vad ska man kalla det?

Det gick väl sådär på gruppterapin idag. Kanske pratade jag på för mycket? Nu måste jag nästan höra med ledarna, blir lite orolig. Hur som helst, förra veckan hade de sagt att kameran alltid skulle vara med oss på mötena. Idag när jag gick in i rummet såg jag ingen kamera. Åh vilken lättnad! tänkte jag genast. Ledarna sa att kameran var i det andra rummet - där vi hade sett på filmen förra veckan. Kändes skönt tyckte jag, för då slipper vi bli filmade. Vid halvtid, efter fikat, sa ledarna att vi skulle gå in i andra rummet för att se det vi sett på sist. Då steg ångesten och jag började protestera. Efter mycket om och men vandrade vi snällt in dit och genomled, återigen, det vi filmat förra veckan. Jag höll på att gå under.

Efteråt sa de att vi skulle göra en övning, och att jag fick börja eftersom jag skulle hinna med ett tåg till mormor. Perfekt! sa jag och blev genast intresserad - vill ju gärna göra övningar för att bli bättre. Tog inte lång stund innan den positiva känslan försvann. För vad skulle vi göra? "Det är ju så att ni alla har svårt att tala i telefon när andra är i närheten - så denna övning går ut på precis det. En av oss ledare kommer gå till sitt kontor, sen får ni, en och en, ringa till denna samtidigt som alla andra sitter här inne och lyssnar på er. För att göra det mer verklighetstroget får ni även ta ett ärende som ni faktiskt har svårt för att ringa. Om någon har svårigheter med att ringa bankärenden, kommer ledaren att agera anställd på banken, osv. Självklart kommer ni även att filmas samtidigt som ni ringer". Där kom paniken! Prata i telefon, samtidigt som andra ser på och samtidigt som man blir filmad? Tack för den. Efter att de övertalat mig att inte springa därifrån kunde jag gå med på att genomföra uppgiften. Det jag skulle behöva öva på är att ringa och göra en intresseanmälan på lägenheter som dyker upp, men det vågade jag inte idag. Så jag använde tiden till att fråga något jag har tänkt fråga under flera veckors tid; nämligen om de även erbjuder personliga samtal vid sidan om gruppen. Det kändes faktiskt okej efteråt!

När jag tar din hand, kan du då besvara min gest?

Imorgon bär det av igen. Ska tillbaka till mormor. De ringde och undrade om jag kunde komma dit igen. Det går före allt. Allt annat är oviktigt för mig just nu. Hoppas bara jag hinner dit innan hon tar sitt sista andetag. Vill hinna möta hennes blick och säga jag älskar dig en sista gång.

Kommer du ihåg att du var morfars medicin?

När morfar låg på sjukhuset för många år sedan kysste jag honom på pannan. Han log mot mig och sa att jag var världens bästa medicin. Det värmde. När jag träffade mormor för sista gången igår log hon och sa Kommer du ihåg att du var morfars medicin? "Ja", fick jag fram, och kysste henne på pannan. "Och jag önskar så att jag kunde vara det åt dig också". Hon samlade kraft, öppnade ögonen, såg lugnt på mig och sa Kan jag få klappa dig på kinden en sista gång? Sakta förde hon upp handen mot min kind och smekte mig sakta medan jag försökte hålla tillbaka tårarna. "Hälsa morfar från mig" viskade jag medan jag höll hennes hand.

Idag fyller du år, mormor. Du ska veta att jag älskar dig innerligt. Alla minnen vi har tillsammans kommer leva kvar i mitt hjärta. Idag hoppas jag att du får det du har längtat efter så länge; att få komma hem och träffa morfar igen!

Hälsa morfar från mig

Det var något av det sista jag sa till henne. Och hon samlade kraft för att orka öppna ögonen och se på mig, och ville klappa mig en sista gång på kinden. Hon var så lugn. Hon har väntat på detta sen han gick bort för 14 år sedan. Jag skrev en sång till morfar ~7 år efter att han gick bort. Nu funderar jag på att spela den på mormors begravning. Får se hur jag resonerar när mitt huvud inte är fullt av sorg längre.

Mitt i allt farvältagande får jag sms från min f.d. bästa vän som vill tjabba och fråga om tvillingparet hon varit otrogen med (båda tillhör mina gamla vänner och det är mycket p.g.a. dem jag lider av social fobi idag) kan vara med och musicera tillsammans med oss i sommar. Hmm, ska hon ha så bra kontakt med båda? Hon vet vad jag tycker om dem, och hon visste vad jag gjorde igår, men ändå var hon tvungen att ta upp det just då. Det slutade med att jag svarade rätt argt. Var nog första gången hon sett den sidan hos mig. Tyckte det var rätt osmakligt att ta upp en sådan sak precis då. Det kunde lika gärna ha väntat ett par dagar.

Oro bekräftad

Här skrev jag om ett mail jag skickade till min f.d. närmsta vän. Jag beskriv saker jag var besviken på och varför jag inte känner att jag kan lita på henne längre. Berättade för henne att jag var orolig att hon skulle föra saker jag sa vidare till "tvillingbror" då hon faktiskt har känslor för honom. Hon lovade dyrt och heligt att hon aldrig skulle göra det. De pratar uppenbarligen aldrig om mig. Ibland ska han ha försökt göra det men då ska hon ha sagt till honom att hon helt enkelt inte pratar om mig.

Nu fick jag precis reda på att hon har skickat ett sms till "tvillingbror" där hon skrev att jag skrivit ett mail till henne, kortfattat vad det innehöll, och att hon var "jävligt trött på allt snurr och alla som stör sig på att vi två träffas" samt något i stil med att "vi två gör precis vad vi vill och skiter i de andra!". Sen fick jag nyss ett sms av henne där hon skrev att hon fortfarande hoppas att det är lugnt mellan oss två, och att jag absolut kan lita på henne. Just ja. Ska jag gå på den igen?