Glad påsk!

Härlig högtid det här, eller hur? Godis, påskmiddag, socialisera med familjen - kan det bli bättre? I vanliga fall brukar jag tycka om påsken. Men i år händer det inte mycket för mig. Familjen är utspridd och samlas inte ens för att äta middag tillsammans. Godis kan jag alltid köpa själv men det är roligare att få dela det med någon. Istället spenderar jag dagen ensam framför datorn. Känns som vilken dag som helst hittills. Vädret är underbart ute och jag känner en stor längtan efter att åka på en utflykt någonstans. Men den enda vän jag kan fråga verkar vara upptagen. Får väl se om jag orkar ta mig ut på något äventyr själv. Dags att rycka upp mig - här kan jag ju inte sitta och deppa ihop!

Jag önskar er alla en glad påsk, hoppas ni kan njuta av helgen!

Ett steg bak och ett steg fram. Är det samma som att stå och stampa på samma plats?

Så i torsdags efter ett inte allt för roligt samtal med mina nära, kära vän kände jag att tilliten till henne inte är lika stor längre. Får väl se om den kan byggas upp igen på sikt. Om några månader vet jag mer säkert.

Har blivit bättre vän med en annan nu på sistone. Och efter idag kan vi verkligen prata med varandra om allt och vi är 100% ärliga mot varandra också. Vill jag få en ärlig bedömning om hur jag ser ut eller mina positiva/negativa egenskaper kan jag förvänta mig att få det också utan att hon ska "förfina" det på något sätt för att få mig att må bättre. Det uppskattar jag. Det är också precis därför jag inte vågar be henne säga vad hon tycker om mitt utseende. Men hon har fått höra en lång utläggning om hur vacker hon är. Kan erkänna att det kändes väldigt ovant och konstigt att ge så många komplimanger. Tog verkligen emot. Hur mycket kan man egentligen säga utan att "gå för långt"? Efteråt kändes det i alla fall bra, och det var väldigt bra träning för mig också att säga allt det.

Måste säga att jag verkligen tycker om och uppskattar den ärliga, öppna, nära vänskapsrelation vi två har. Mmm, I feel like dancin'!

Förbluffande insikter

Nu kommer jag snart sluta gå i samtal hos min skolkurator och endast gå i gruppterapin. Men tiden hos skolkuratorn har varit bra och även lärt mig mycket. Det har varit bra att få ett annat perspektiv på tidigare händelser. Flera gånger har kuratorn även ställt frågor som

 - "Har någon någonsin påpekat att du tar mycket mat, så att du nu måste se hur mycket andra tar innan du vågar hälla upp åt dig själv? Har någon sagt att du har tråkig röst, så att du nu inte tycker om att prata på grund av det? Har någon tyckt att du skär 'fel' så att du nu inte kan laga mat tillsammans med andra? Är de någon som har påpekat att din mössa är ful/ser konstig ut så att du skäms med den på? Har du någonsin fått höra att du är dum i huvudet och lägger ner varor i fel ordning i matkassen efter att du har handlat, så att du nu inte kan handla tillsammans med andra? Har någon påpekat att du uttalat ord fel när du beställer mat på restaurang/vid MC-drive så att du nu har svårt att gå dit med andra? Har du fått höra att du äter på 'fel sätt'?
 - Ja
 - "Okej. Den eller de som har påpekat detta, är det någon från ditt 'gamla gäng'"?
 - Mmm, stämmer bra det.
 - "Och du tror att bara för att de säger så, så är alla andra likadana? Det kan inte vara så att de har ovanligt tuff och omogen jargong som går ut på att trycka ner andra?"
 - Möjligt, men jag är inte säker på att jag klarar av att ta risken. Förmodligen skulle ingen av de jag umgås med idag påpeka något, men jag vet inte om jag vågar testa för jag skulle inte klara av fler negativa kommentarer. Men.. det är kanske lika bra att chansa och se vad som händer. Jag vill ju ändå komma framåt.
 - "Bra! Börja med den eller de du känner dig mest trygg med och försök lägga märka till reaktioner och kommentarer, så pratar vi om det nästa gång."

Hittills har jag märkt att de jag umgås med idag inte är lika kritiska till allt man gör. Det är skönt kan jag tala om!

Samlad ångest

Idag startade gruppterapin och det känns verkligen bra. Presenterade mig rätt snabbt för alla. Kan ju säga att det var väldigt tyst när ledarna inte pratade. Alla satt helspända och nervösa. Någon trodde att h*n skulle svimma för att ångesten blev för hög. Men det känns skönt att vi kan prata om det öppet och att alla förstår. Efter några gånger kommer vi nog känna oss mer avslappnade och bekväma med varandra. I början är det mest teori, ångestkurvan, säkerhetsbeteenden m.m. Sedan går vi över till att gemensamt utsätta oss för tuffa situationer.

Nu ska jag strax iväg för att träffa en vän. Har tidigare skrivit om min närmsta vän som träffar en av mina gamla vänner, vilket jag har svårt för. Nyss fick jag ett sms där hon skrev att vi var tvungna att prata, att det delvis handlade om min gamla vän, att det hade hänt någonting, och att jag inte skulle gilla det. Precis när jag börjat komma upp på banan igen. Behöver min energi till mina studier, men det får gå som det går. Just nu känner jag mig helt matt.

Är du så mycket bättre då?

Ska hålla mig så kort som möjligt men samtidigt försöka göra historien i alla fall lite förståelig.

Främst handlar det som tre personer; mig själv, en tjej och en kille. Jag och killen har känt varandra i många år, runt 16 skulle jag tro. Tjejen har jag känt ett halvår eller så. Killen och tjejen känner varandra rätt bra, de har umgåtts flera gånger.

Så en dag slutar de två träffa varandra. Då får jag höra från tjejen att killen har gjort något riktigt svinigt, sårat henne djupt för att sen bara sticka. Hon är sjukligt ledsen, helt förstörd och uppgiven efter detta. Killen nämner ingenting för mig.

En dag när jag umgås med killen tänker jag ge honom en chans att berätta hur det ligger till för mig. Vi har ändå varit vänner i 16 år så jag tycker att han borde kunna vara ärlig mot mig. Så jag ställer några halv ledande frågor i stil med Har du hört vad som har hänt henne? Hon har blivit sårad djupt av någon och är helt förstörd nu. Något stort har hänt så hon är hur ledsen som helst. Han spelar överraskad och säger att han inte alls visste någonting om detta. Jag trodde ni var bra vänner, träffades rätt mycket så att hon hade berättat det för dig. Då säger han att han inte alls känner henne - att de bara har träffats någon enstaka gång. Så jag vet att han har sårat henne samtidigt som han förnekar att han ens känner henne. Han säger en massa dumma saker och jag får behärska mig för att inte slänga mig över honom. Var intressant att sitta där, lyssna på allt han säger och samtidigt veta att allt han säger bara är lögner.

Ungefär en vecka senare träffar jag honom igen och vi tar en promenad. Då har jag tänkt konfrontera honom och berätta att jag vet hur allt ligger till + att jag är besviken för att han har ljugit för mig. Så jag säger till honom att jag vet hur det ligger till. Att det är han som har sårat henne djupt. Direkt tänder han till och blir förbannad. "Det är fan inte du med att göra - det är något mellan henne och mig! Alla andra ska hålla sig utanför." Men tänkte du på hur mycket du sårade henne när du bara stack sen? "Nu är jag jävligt besviken på dig! Tar du hennes parti direkt utan att höra min version först? Vet du varför jag inte berättade något för dig? Jo, för att jag visste att denna diskussionen skulle komma upp då." Med tanke på att hon har berättat hur det ligger till och du ljuger för mig, påstår att du inte ens tjejer henne så ja, då är jag mer öppen för det hon har sagt. Sen hade inte just denna diskussionen kommit upp om du berättat tidigare, för nu är den extra laddad eftersom du faktiskt har ljugit för mig. Hade du från början berättat hur det låg till hade denna diskussion blivit betydligt lugnare, men nu vill jag även veta varför du ljög för mig.

Han blir mer intensiv och arg och ska genast berätta vilken dålig vän jag är. Uppenbarligen hade jag inte hört av mig tillräckligt mycket för att höra hur han mår när en av hans tjejer dumpade honom för några år sedan. Däremot hade jag fått lyssna i många, många timmar på alla hans tankar, och även gett input vad jag tyckte och tänkte om allt. Det pågick även under en längre period varje gång vi sågs och efter att ha ältat precis samma saker i ett halvår började jag tröttna. Sen var jag helt värdelös på att höra av mig och fråga om vi skulle ses - det hade helt skett på hans initiativ de senaste åren. Det hade han helt rätt i. Men när jag antingen pluggade eller jobbade heltid orkade jag inte träffas varje dag, och han som inte gjorde något om dagarna ringde hela tiden och ville träffas.

Han var förbannad över detta och tvingade mig be om ursäkt två gånger. Kan inte påstå att jag var sugen på att be om ursäkt en andra gång för jag var själv sur och besviken på honom, och han brukar alltid säga "Jag har bett om ursäkt en gång, jag tänker inte be om ursäkt igen". Jag kunde däremot erkänna att jag kunde ha betett mig bättre mot honom. Men sen ville han inte be mig om ursäkt för att han ljög. Däremot sa han "Jag tycker inte du har något med det där att göra. Skulle jag hamna i samma situation igen skulle jag göra likadant".

Första intryck

Är första intrycket alltid av stor vikt och avgörande för hur den framtida relationen kommer se ut mellan de som träffas? Många gånger kan det nog vara så. Är jag tillbakadragen och tystlåten första gången jag träffar en utåtriktad och social person kommer denna nog inte vara speciellt intresserad av mig nästa gång vi ses. Förmodligen riktar personen i fråga sin uppmärksamhet till andra i närheten.

Men imorgon gäller nog inte samma sak. Då är det nämligen dags för gruppterapins första träff! Alla är där av samma anledning - vi lider av social fobi. Är någon extra tillbakadragen förstår vi andra det. Visst vill jag vara utåt och öppen när jag vandrar in i rummet och träffar dem, men jag kan inte veta på förhand hur det kommer bli. Minsta lilla kan få mig att helt tappa tilltron till mig själv, bli osäker, och sen inte våga hälsa på någon som inte först hälsar på mig, eller prata om jag inte blir direkt tilltalad. Men jag hoppas verkligen att jag klarar av att vara självsäker när jag vandrar dit - i annat fall får jag fler chanser att göra bra intryck och lära känna dem så det är inte hela världen om det inte blir som jag hoppas!

Många eller inte många - det är frågan

En vän och jag har bestämt oss för att varje vecka träffas för att öva på olika jobbiga situationer. Främst handlar det om att vistas där det kan finnas mycket folk. Dagens uppdrag var att besöka ett stort, populärt varuhus för att sedan fika på ett stort, öppet café. Varuhuset var inga större problem för någon av oss. Men visst kände man sig ivägen och blev stressad när det kom folk bakifrån som ville förbi.

När vi kom till cafét var det inte speciellt mycket människor där. Min vän tyckte det var skönt och blev inte alls ängslig medan jag tyckte det var jobbigt. För min del fick det gärna vara fler, men inte fullsatt. Nu när det var så folktomt fanns det många stora öppna ytor där man verkligen syntes. Är det fler människor där blir man inte lika mycket i fokus. Nu kändes det verkligen som om alla skulle stirra på en. Då föredrar jag att halvt kunna flyta in i mängden. Men det ska absolut inte vara så mycket folk runt omkring så man måste trängas med dem. När jag bar brickan över de stora öppna ytorna fick jag verkligen tunnelseende. Helt fokuserad på att inte darra, vart jag skulle, och allt annat försvann i princip från mitt synfält. Efter vi satt oss började jag lugna ner mig. Och efteråt kändes det skönt att det ändå gått så bra!

Tycker det är intressant att se hur individuell rädslan faktiskt är.Ser nu fram emot nästa prövning min vän och jag ska göra tillsammans. Vi har ett par fik vi ska besöka.

Kom igen allihop - höger, vänster, håll nu takten

Nu har jag låtit lite väl nere ett tag - dags för ljusglimtar som faktiskt finns!

Nyligen gjorde jag något jag aldrig har testat på tidigare, men som jag länge har funderat på att göra, nämligen gruppträning! Några som skulle gå på ett gympapass undrade om jag ville följa med och jag gick med på det. De har frågat mig fler gånger men jag har alltid skyllt på att jag har annat att göra, trots att jag egentligen har velat följa med. Men nu tyckte jag att det faktiskt var dags att testa.

Självklart var jag där en stund innan, 45 minuter eller så. Strax innan kom alla andra och vi gick in i salen. Jag trodde att ledaren skulle stå längst framme i rummet så att jag kunde ställa mig längst bak i ett hörn, men så var det ju inte. Nej, ledaren stod i mitten av rummet och alla andra skulle sprida ut sig i en stor ring kring honom. Det betyder att mitt emot mig står det ju hur många som helst som faktiskt kan se mig. Och eftersom jag aldrig har varit med på någon slags gruppträning, eller ens sett hur ett gympapass går till, kunde jag inte förvänta mig annat än att jag skulle känna mig bortkommen.

Tankarna började irra runt och vad händer då? Självmedvetenhet, känns som om alla tittar på just mig (som om jag är så viktig att alla bara måste stirra på just mig!) och ökad ångest. Då tänkte jag att nej, det här funkar inte. Inte en chans. Allt kommer bli fel och jag kommer få höra det i år och dar efteråt. Sen kommer jag inte kunna vissa mig utomhus igen. Men.. om jag nu går härifrån kommer alla att se det, och jag har ju dessutom lovat några stycken att jag ska vara med. De kommer bli besvikna och tycka sämre om mig om jag går nu. Nej, lika bra att köra på - gå in för det till 100%!

Efter att tag började jag lugna ner mig och det kändes faktiskt väldigt bra efteråt. Är så glad att jag gick dit och jag måste helt klart testa det någon gång igen snart!