Små gester kan betyda mycket. Någon man går förbi som hälsar eller bara ler mot en. Personligen kan jag bli bättre på att slösa med sådana gester. Men jag har väldigt svårt för att bara säga hej till andra som inte har hälsat på mig först. Trots att jag vill finns det någon slags spärr som gör det omöjligt för mig. Men det händer ändå att jag ger det ett försök.
För en tid sedan cyklade som vanligt mot skolan tidigt på morgonen. Jag var på ovanligt gott humör och kände att det skulle bli en riktigt bra dag! När jag trampade på mot skolan cyklade jag förbi en lite äldre herre. Då bestämde jag mig för att för en gångs skull våga vara trevlig mot en medmänniska. Så när jag cyklade förbi log jag mot honom och sa glatt god morgon! Då stirrade han surt på mig en bra stund, innan han vände bort blicken. Och där var min dag förstörd. När man väl samlar kraft och mod för att försöka sprida lite glädje får man en bitter och sur blick tillbaka. Det gäller att inte låta sådana situationer bryta ner en, för han kan ha haft världens sämsta morgon, dagar, veckor, månad, vad vet jag? Men visst tar det emot ännu mer nästa gång man ska försöka sig på något liknande.
Det där har jag också råkat ut för och det är minst sagt obehagligt..
SvaraRaderaSv; det är så fel, alla dessa fördommar hela tiden.. det gör allt så mycket värre och skammen över att vara sjuk blir bara större. alla kan ju drabbas av psykisk sjukdom, men vissa verkar tro att dom är imuna.
Ja, usch, sånt där kan verkligen knäcka en...liksom, man laddar som bara den för att komma över tröskeln, och när man väl gör det så faller allting platt till marken och man känner sig bara så dum och, precis som du säger - hela dagen är förstörd.
SvaraRadera