Dramat börjar närma sig sitt slut

Nu har jag varit extremt dålig på att uppdatera. Det beror främst på att jag vill spendera så mycket tid som möjligt med tjejen. Men visst skulle jag kunna skriva ett inlägg lite oftare än jag har gjort senaste tiden.

Senaste inlägget var rätt långt, men nu har jag i alla fall tagit tag i det hela. Flicka pratade lite med mig efter en spelning vi hade för ett tag sedan, och sa att det kändes som om jag hade en fasad uppe när jag pratade med henne. Att jag distanserade mig. Jag sa att jag själv kände så, och att jag hade den fasaden uppe precis då, och varje gång jag pratade med henne. Hon blev ledsen, undrade vad hon kunde göra, att hon skulle ta ner månen för mig osv. Jag sa då att en anledning var att hon inte hade berättat allt som hänt mellan henne och tvillingbror för sin (nu f.d.) man. Eftersom att han och jag är vänner (min närmsta killkompis) så känns det som om jag ljuger för honom genom att inte berätta det jag vet. Då sa hon att om det skulle fixa hennes och min vänskap skulle hon  berätta, men annars ville hon inte göra det. Jag sa att det nog inte skulle göra det för det finns annat också.

Hur som, dagen efter berättade hon faktiskt för sin f.d. man. Inte helt utförligt och det var hennes version (som jag nog skulle säga är aningens förfinad och ska få henne att framstå som offer i ett drama där hon varit otrogen med 10 år yngre killar). Jag tyckte hur som helst det var skönt att han fick reda på det som hänt mellan dem. Men skulle det lösa allt mellan mig och henne? Nej, inte direkt.

Så, jag började komponera ett mail till henne. Kortfattat skrev jag att det inte någonsin kan bli likadant mellan henne och mig som det en gång varit. Att jag inte kan vara vän med henne, eller ha spelningar med endast henne längre. Däremot hoppas jag att vi båda kan fortsätta spela tillsammans i band, men det beror på hur stämningen är mellan oss. Varför kan jag inte vara vän med henne längre? Jo, för att hon faktiskt har svikit förtroenden. Saker jag berättat för henne i förtroende (och dessutom sagt att hon inte får berätta vidare till någon, speciellt inte till tvillingbror) har tvillingbror känt till. Jag tycker att hon behandlat mig och sin f.d. man dåligt. Varit oärlig. Inte menat saker hon sagt. Så jag kommer inte kunna lita på henne.

Det dröjde någon timma efter att jag skickat mailet till att jag började få sms. Och från vem? Från hennes f.d. man som nu var besviken på mig. Han tyckte jag kunde ge henne en chans att förklara sig, men med tanke på att hon har ljugit för mig och betett sig illa så skulle jag bara se hennes förklaringar som bortförklaringar. Tror vi skickade mellan 50-100 sms till varandra under loppet av 4 timmar. Det sved kan jag tala om. Sen dess har vi inte hörts av så jag vet inte alls hur han mår eller känner. Riktigt surt, med tanke på att det är min bästa killkompis. Det är väl något jag måste ta tag i snart, men det tar emot, för jag är så rädd att han är förbannad på mig. Svaret jag fick från flicka var väldigt kort och vi har heller inte hörts sen dess.

Det som hennes f.d. man (som jag tidigare kallat make) också sagt är att det både är bra och dåligt att prata med mig om det hela. Det är bra eftersom jag är insatt i allt, man behöver inte uppdatera mig på vad som har hänt. Det som är synd är att jag sitter mitt i smeten, eller vad man ska säga. Jag är vän med alla inblandade (fast inte längre med flicka). Jag har hört makes version av allt som hänt, och jag har också hört pojkes, tvillingbrors och flickas version. Som för övrigt skiljer sig en del från varandra. Livet är bra intressant ibland. ;-)

Det var senaste nytt från detta dramat. Jag får vara bättre på att uppdatera framöver så jag även hinner skriva om "jobbiga situationer" med tanke på fobin.

Kan hon förvänta sig att jag ska stötta henne nu?

Okej. För att sammanfatta tidigare inlägg. Flicka har varit otrogen med pojke och tvillingbror mot make. Make vet sedan tidigare om att flicka och pojke haft sex. Men han vet ingenting om att hon har kysst tvillingbror. Flicka var min närmsta vän under hösten och vintern. Make är min närmsta killkompis. Idag litar jag inte på flicka då hon har svikit mig och ljugit ett par gånger.

Jag träffade tvillingbror för ett tag sedan. Han berättade då att flicka har berättat flera saker för honom som jag har berättat för henne i förtroende, och specifikt sagt "du får verkligen inte berätta någonting för tvillingbror!", och hon har lovat att de två aldrig pratar om mig.

Här kommer en sms-konversation mellan mig och flicka. Jag skriver hennes i kursiv stil och mina svar inom "citationstecken".

Hej min vän! Har haft lite svårt för att prata med dig om en sak som tyngt mig. Och nästan dödat mig till slut. Iallafall själsligt. Ibland vill inte jag heller leva längre. Och idag kom droppen! Vill bara berätta att precis nyss för några minuter sedan tog allt slut med tvillingbror. Han har kränkt mig längs med fotknölarna. Har kallat mig stalker och desperat bara för att jag hört av mig ibland och brytt mig om honom. På riktigt brytt mig. X har pratat med honom nu. Allt är över. Jag vill aldrig mer ha kontakt med honom. Ikväll ska jag ta bort honom från Facebook och överallt. Han har gett mig dubbla budskap i ett år. Nu orkar jag aldrig mer vara ledsen för hans eller pojkes skull. Men just idag har brutit ihop. Kan inte äta. Är helt apatisk. Det jag vill be dig om är att fortsätta vara min vän. Fortsätta stå ut med mina brister. Jag behöver dig så mycket. Vet inte ens hur jag ska överleva dagen! Bara så du vet: tvillingbror är inte nåt bättre än pojke när han fått vad han vill ha (han har också velat ha sex med mig när det passat honom, men bromsat). Han har hjärntvättat mig fullständigt, han har utnyttjat mig och är det värsta svinet jag någonsing mött. Och de två ihop förstörde mitt äktenskap, fast ingen av dem har nånsin gjort nåt fel... Ska aldrig ALDRIG mer nånsin har något med dem att göra! Vill ALDRIG mer se honom. Snälla, kan du finnas kvar för mig trots allt som hänt! Många ledsna kramar. 


"Hej! Oj du.. snacka om tungt - det är alldeles för mycket runt dig just nu =/ Försök fokusera på saker i livet som faktiskt är bra istället för att lägga energi på saker och personer som får dig att må dåligt. 'När du inte får frid fast du borde ha tid, att vila och vårda ett sår..' Ta hand om dig du så ses vi imorgon! Kram på dig"

Tack älskade vän. Du är min ängel. Vet inte vad jag ska ta mig till. Går under nästan. Men jag måste vidare nu...  tvillingbror ska inte få förstöra mer.

Nu är han borta ur mitt liv och på Facebook.gå gärna in och stötta mig där. Det här är det svåraste jag gjort så långt jag kan minnas.


"Det var verkligen starkt gjort i så fall måste jag säga - hoppas du mår bättre snart!"

Tack. Det är jobbigt! Han är helt borta överallt nu. Ovant. Skitjobbigt eftersom han förmodligen är skitarg på mig nu och jag är så van att reda ut hela tiden, alltid ta tillbaka honom. Varje gång!


"Det måste ha hänrt något stort eftersom du faktiskt har tagit bort honom från fb. Nu är det viktigt att du fokuserar på roliga upplyftande saker. Ta han om dig!


Hoppas du också kan bryta med pojke och tvillingbror nu. De har gjort oss alla så illa så länge!


Jag har inte kunnat fokusera. Är hemskt ledsen men den här dagen har varit gräslig. Tvillingbror har kränkt mig fruktansvärt och använt så nedvärderande ordalag om mig som ingen människa någonsin ska behöva höra. Vi ska aldrig mer ses. Han har varit precis lika elak som pojke förra året. Utnyttjat mig och sedan slängt mig. Sagt att han vill vara med mig och sedan kastat bort mig som sopor. Sagt ja sen nej sen ja sen nej. Otroligt många gånger. Jag ber dig. Snälla ta inte tillbaka honom du heller som vän om du inte väldigt gärna vill och känner dig stark att vara vän med honom. Han säger inte fina saker om dig heller, men kommer nog försöka återuppta er vänskapskontakt nu när han och jag brutit. Kommer säkert vilja träffa dig och "ta poäng". Men du gör som du vill. Tycker så mycket om dig. Kan berätta mer när vi ses! Kramar


X kom hit ikväll igen. Hon har en gåva som hon inte tycker om, men hon känner när folk är onda. Hon kände det första gången hon hälsade på tvillingbror. Utan att veta nåt. Sen har hon försökt hjälpa mig bort från honom i tre månader. Hon har kunnat känna hur mkt han kommer såra mig, att han är elak mot mig. Till slut lyckades hon locka fram den sidan hos honom fast hon så gärna ville att det inte skulle vara så eftersom hon vet hur mycket jag har känt för honom. Ska berätta allt som sagt. Men X är som en ängel. Det fanns en mening att jag lärde känna henne precis då tvillingbror "misshandlat" mig och hade hånglat första gången i april. Glöm aldrig mina exempel älskade vän. Jag vill inte att han gör dig mer illa nu också. Han är inte ärlig och god som jag så innerligt önsat. Jag trodde att jag skulle kunna älska tvillingbror.. till slut fanns det ingen flicka kvar, bara en skugga av mig. Sakta sakta ska jag ta mig upp till ytan nu och se om jag kan kippa efter luft och andas! Vi hörs imorgon igen. Tack för att du aldrig övergivit mig! 


---------------

Under den tid hon och tvillingbror var vänner sa hon alltid att tvillingbror talade gott om mig, tyckte om mig, brydde sig om mig, ville träffas osv. Nu säger hon att han har snackat skit om mig och förmodligen kommer försöka "sno" mig från henne. När ljög hon? Dessutom tycker jag att hon skjuter mig ifrån sig själv rätt bra. Hon verkar vilja sno mig från honom. Jag har känt henne i ett år, jag har känt honom i 17 år.

Dagen efter alla sms frågade jag henne hur mycket hon faktiskt har berättat för make - sin (nu f.d.) man. Hon har berättat att tvillingbror "misshandlat" henne så hon fått blåmärken, att han betett sig som ett svin osv. Men inte att de kysst varandra, hånglat, varit nära att haft sex, att hon älskar tvillingbror. Varför? Jo, nu när det sket sig med tvillingbror vill hon säkert bygga upp sin relation till sin f.d. man igen för att kanske få det att funka mellan dem igen. Nu är det ju så att han är min närmsta killkompis. Och där säger mitt samvete stopp. Han måste veta sanningen. Han litar ju på hennes version men hon är inte ärlig mot honom utan förfinar allt för att sätta sig själv i ljus dager. Men hon är ingen ängel. Så jag måste, tyvärr, berätta för honom vad som har hänt mellan tvillingbror och flicka. Alternativt tvinga flicka att själv berätta det. Får se hur jag gör. Det kan dröja upp till en månad innan det är gjort. Det jobbiga är de spelningar flicka och jag har framför oss. Kommer kanske få ställa in en hel del om det blir känslig stämning mellan oss två efter att jag har berättat hur hon betett sig.

Vad är rätt och vad är fel? Kan hon förvänta sig att jag ska stötta henne nu?

Snart en månad

Det går väldigt lång tid mellan mina uppdateringar nu. Men det har sin självklara förklaring. Snart firar jag och tjejen en månad. Vad snabbt tiden går!

Utöver det händer det gamla vanliga; drama, drama och drama. Skillnaden är nu att jag inte bryr mig lika mycket utan kan skratta åt det. Har fått ett flertal sms från min f.d närmsta vän jag skrivit om flera gånger tidigare, som jag kallar för flicka. Ska fundera på om jag ska dela de sms jag fick för några dagar sedan. Oj oj vad jag garvade. Det är lite skrattretande allt hon håller på med tycker jag. Men sinnersjukt.

Drömmer jag eller är det sanning?

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Kommer med stor sannolikhet gå ett tag mellan mina inlägg en stund framöver. Förra helgen gick jag ner mig totalt på grund av det jag skrev i förra inlägget. Några dagar senare fick jag höra att hon visst hade känslor för mig och var beredd att satsa på ett förhållande. Det var en mycket glad överraskning för min del, så hela veckan jag har spenderat tillsammans med henne. Första natten var jag alldeles tårögd. Hur kan någon känna så för mig? Känns overkligt. Och folk omkring mig verkar vara glada för min skull - det är också något som känns konstigt. Visst att jag kanske har ställt upp mycket för dem och brytt mig, men jag har aldrig förväntat mig att de ska bli glada för att jag har det bra. Har svårt att veta hur jag ska ta det. Det känns i alla fall bra just nu kan jag tala om. :-)

Veckan kan sluta hur som helst

Jag har mycket kvar på examensarbetet och handledaren vill att jag ska vara näst intill färdig idag kl 23:59. Känns inte alls bra. Nu är jag stressad. Första gången jag faktiskt är orolig för att jag ska bli underkänd på ett arbete. Motivationen existerar inte. Har ingen energi att lägga på arbetet.

På onsdag ska jag spela och sjunga på gruppterapin, samtidigt som jag blir filmad. Hoppas verkligen att jag klarar av det. Kommer vara sjukligt nervös, men det är just därför jag måste träna på det. Men när nervositeten kommer sjunker samtidigt prestationen; både gitarrspelandet och sången blir lidande.

På torsdag ska en tjej "supa mig under bordet". Det är samma som vet att jag har känslor för henne, men hon har inte gett klara tydliga tecken på hur hon känner. Eftersom jag är sämst på att läsa av sådana signaler och för feg för att ta steget för att ta reda på hur hon känner kommer jag nog aldrig få reda på det heller. Känns fegt att göra det när jag är full också. Men hon verkar se fram emot vårt festande (ja, det är bara vi två) så hon kanske hoppas att alkoholen ska göra att jag vågar? Känns hel-dumt tycker jag, så jag kommer få extra ångest på grund av det. Ska jag behöva vara fylld av alkohol för att våga ta steget och se hur hon känner? Pinsamt. Patetiskt. Hon har sagt att jag gärna får sova över där efteråt. Är det bevis på vad hon känner, eller gör hon så bara för att hon är snäll - att jag ska slippa cykla/ta taxi hem när det är dags att sova?

Nähe, nu ska jag strax iväg och träffa min f.d. närmsta vän. Får se vad hon har att säga, om vi ens hinner prata om mer personliga saker. Har fortfarande inte hunnit prata om det mail jag skickade till henne för fyra veckor sedan eller vad det nu var.

Tala klarspråk, tack!

Varför känns det som om jag är sämst i världen på att avläsa signaler? Hon vet vad jag känner, men jag har inte en aning om hur hon känner. Självklart är jag för feg för att ta reda på det också. Men känner hon något får hon väl visa det.. tydligt! Finns det egentligen någon, med bra självinsikt, som kan påstå sig vara bra på att läsa av signaler? Tveksamt. Man kan väl aldrig vara helt säker.

Fick även sms av min f.d. närmsta vän, som jag kallar flicka i vissa inlägg. Uppenbarligen har hon helt tröttnat på tvillingbror och pojke och är nu väldigt sugen på att spela tillsammans med mig igen. Det kanske hon är.. i någon vecka. Sen kommer hon säkert börja umgås med dem båda intensivt igen. Nu verkar hon tro att hon och jag ska träffas ofta och spela tillsammans och kanske börja umgås igen. Mmm, det kommer ju verkligen hände den närmsta tiden. Visst, jag spelar gärna tillsammans med henne, för det är något av det roligaste jag vet, men där får det nog stanna de närmsta månaderna tills jag vet säkert om hon fortfarande tänker umgås med mina gamla vänner igen eller inte. Kan ju inte påstå att det är prioritering ett att bli jättegulligullvän med henne igen. Nej, det finns andra jag hellre umgås med - som faktiskt verkar vara helt ärliga. Dessutom har jag kommit dem väldigt nära nu och vi kan verkligen prata om.. allt. Det känns bra kan jag tala om.

Imorgon är det dags att åka buss igen, tillsammans med en vän. Förhoppningsvis går det okej. Gäller ju att träna regelbundet nu så det blir lättare och lättare.

Patetisk och värdelös

Tycker de orden beskriver mig rätt bra. I alla fall hur jag känner mig just nu. Totalt jävla värdelös och jag känner nu samma som farmor "om man bara finge somna in under natten". Och allt var ju så bra fram till igår kväll. Så.. först en uppdatering på hur veckan har varit;

I torsdags var jag på konsert med en vän (samma som jag festade med sen på fredagen). Det var trevligt på vägen både till och från när vi satt och samtalade i bilen. Väl framme valde vi att sätta oss längst fram, och själva konserten var riktigt bra.

Fest på fredagen. Mycket trevligt. Vi blandade egna shots och drinkar, gott gott. Sen pratade vi en massa, och spelade lite spel. En mysig, trevlig kväll helt enkelt.

På lördagen var det spelning. Att utföra arbete när andra kan se på är något av det jag har svårast för, och här tvingades jag bära upp instrument, förstärkare, koppla i dem, se till att det fanns tillräckligt med mikrofoner etc, medan hela publiken tittade på. Det var jobbigt, men jag bestämde mig för att ta det lugnt, och sen lugnade jag ner mig efter en stund. När vi väl skulle spela kändes det rätt lätt - var knappt nervös alls. Därför gick det ovanligt bra för mig.

På eftermiddagen/kvällen träffade jag två vänner. Det var trevligt.. nästan hela tiden. Sen kom ångesten, den steg och steg tills jag flydde in på toaletten. Var genomsvett så jag fick tvätta av mig lite. Sen funderade jag på att helt enkelt åka hem, men jag stannade kvar. Värdelöst. Mådde så sjukt dåligt resten av kvällen och det håller fortfarande i sig. Det är nu jag önskar att jag hade vågat hoppa för länge sen. Men feg som jag är gör jag inte det

Varför så dålig då? Ett ämne kom upp och det sved verkligen. Detta är inte hela sanningen, men för att citera Neil Young berör man delar av det i alla fall;

"But only love
can break your heart
Try to be sure
right from the start
Yes only love
can break your heart
What if your world
should fall apart?"

Hälsa morfar från mig

Det var något av det sista jag sa till henne. Och hon samlade kraft för att orka öppna ögonen och se på mig, och ville klappa mig en sista gång på kinden. Hon var så lugn. Hon har väntat på detta sen han gick bort för 14 år sedan. Jag skrev en sång till morfar ~7 år efter att han gick bort. Nu funderar jag på att spela den på mormors begravning. Får se hur jag resonerar när mitt huvud inte är fullt av sorg längre.

Mitt i allt farvältagande får jag sms från min f.d. bästa vän som vill tjabba och fråga om tvillingparet hon varit otrogen med (båda tillhör mina gamla vänner och det är mycket p.g.a. dem jag lider av social fobi idag) kan vara med och musicera tillsammans med oss i sommar. Hmm, ska hon ha så bra kontakt med båda? Hon vet vad jag tycker om dem, och hon visste vad jag gjorde igår, men ändå var hon tvungen att ta upp det just då. Det slutade med att jag svarade rätt argt. Var nog första gången hon sett den sidan hos mig. Tyckte det var rätt osmakligt att ta upp en sådan sak precis då. Det kunde lika gärna ha väntat ett par dagar.

Oro bekräftad

Här skrev jag om ett mail jag skickade till min f.d. närmsta vän. Jag beskriv saker jag var besviken på och varför jag inte känner att jag kan lita på henne längre. Berättade för henne att jag var orolig att hon skulle föra saker jag sa vidare till "tvillingbror" då hon faktiskt har känslor för honom. Hon lovade dyrt och heligt att hon aldrig skulle göra det. De pratar uppenbarligen aldrig om mig. Ibland ska han ha försökt göra det men då ska hon ha sagt till honom att hon helt enkelt inte pratar om mig.

Nu fick jag precis reda på att hon har skickat ett sms till "tvillingbror" där hon skrev att jag skrivit ett mail till henne, kortfattat vad det innehöll, och att hon var "jävligt trött på allt snurr och alla som stör sig på att vi två träffas" samt något i stil med att "vi två gör precis vad vi vill och skiter i de andra!". Sen fick jag nyss ett sms av henne där hon skrev att hon fortfarande hoppas att det är lugnt mellan oss två, och att jag absolut kan lita på henne. Just ja. Ska jag gå på den igen?

Oron är överväldigande

Imorgon har jag en stor redovisning. Har knappt övat alls, vilket inte är likt mig. Blir kanske till att läsa innantill och göra världens sämsta intryck på alla som är där för att lyssna. Hade det varit en vanlig redovisning bara för klassen + en lärare hade det inte bekymrat mig allt för mycket. Men nu kommer det vara flera lärare där som har som uppgift att granska, döma, och komma med kritik. Känns betryggande.

Sen skickade jag precis iväg ett rätt tungt, men viktigt mail. Skrev om att jag och min f.d. närmsta vän pratat lite igår, och att jag berättat för henne att jag inte litar på henne längre. Just då hann vi inte prata speciellt länge, så jag skrev ett rätt långt brev som jag nu har skickat iväg till henne. Där beskrev jag saker jag var besviken på, saker jag tycker hon har skött dåligt, och varför jag inte riktigt litar på hennes ord. Nu är jag orolig för hur det kommer påverka vår fortsatta relation. Vi har en spelning om tre veckor. En annan till hösten. Och vi träffas regelbundet och musicerar tillsammans. Kommer det gå utan att stämningen är spänd? Vill ju verkligen inte förlora allt det där - eftersom det är just musiken (och främst musicerandet tillsammans med henne) som jag mår bra av och som gör mig glad. Får se när och hur hon svarar.

Längtar så efter en varm famn.. någon som kan torka mina tårar

Varför är min mur borta? Om jag bara kunde stänga av alla känslor. Åh vad skönt det vore. Bara sluta bry sig om allt.

Träffade precis min f.d. närmsta vän och vi pratade en del. Hon sa att det kändes som om hon hade förlorat mig lite, vilket hon inte alls ville. Jag berättade att jag har svårt för att lita på henne längre. Hon blev ledsen och försökte intala mig att jag visst kan det. Men jag kände fortfarande att jag inte riktigt vågar tro på henne. Så det var rätt tråkig stämning mellan oss när jag åkte hemåt. Nu efteråt inser jag hur hårt detta faktiskt har tagit på mig. Hon var ju verkligen min närmsta vän. Hon känner mig utan och innan. Vi har haft så otroligt många fina stunder ihop. Och nu detta. Tårarna rinner och jag mår verkligen skit just nu. Kände mig dessutom taskig mot henne och nu har jag gjort henne ledsen. Om jag bara kunde vara känslolös. Vilken lättnad det hade varit.

Jag slits mellan den jag är och vad dom har mig till

Hur kommer man ifrån sin roll? Hur bryter man sig ur det fängelse som begränsar en i vissa situationer? Går det att bygga upp sig själv så pass mycket att man är redo att ta klivet ur? Eller behöver man yttre hjälp - någon annan som öppnar dörren och ger en hjälpande hand? Eller är det bäst att helt lämna det gamla livet bakom sig, gå vidare och inte blicka tillbaka? Bör man göra allt för att inte få återfall och falla tillbaka i gamla vanor?

Tillsammans med mina gamla vänner har jag rollen som den tysta, tillbakadragna. Har svårt att prata. Inga åsikter. Bara följer med. De andra är självsäkra, utåtriktade, sociala, skämtar gärna om mycket och gärna på bekostnad av mig - kanske inte alltid med vilje men det svider alltid lika mycket.

Med de nya jag träffar är jag mer social, kan skämta lite, vara pratsam, m.m. Jag har verkligen satsat för att vara så utåt som möjligt och jag trivs bra med det. Känns ovanligt att faktiskt ta för sig lite och prata men det är också en härlig känsla. Tänk att jag kan säga något utan att bli kritiserad, skrattad åt, dömd, förlöjligad, skämtad om.. det är jag inte van vid.

Så.. vad händer då om jag umgås med en ny vän och vi stöter ihop med någon av mina gamla vänner? Jo, direkt backar jag och går in i rollen som den tysta, tillbakadragna igen. Vad händer då? Jo, min nya vän blir intresserad av min gamla vän som är utåtriktad och rolig och vill börja umgås mer med denna. Det slutar med att jag har svårt att träffa även min nya vän, och till slut är jag tillbaka på ruta ett - utan nära vänner. Önskar så att jag kunde vara självsäker i närheten av mina gamla vänner, men det går inte. Något håller mig tillbaka. Hur undviker man återfall? Hur kommer man ifrån sin roll?

Vem vill få stämpeln som oärlig?

Förra veckan köpte jag ett par solglasögon. När jag kom hem märkte jag att de satt snett. Typiskt!, tänkte jag. Men jag bestämde mig för att gå till en optiker nån dag för att få dem justerade. Igår var jag och en vän i samma butik där jag köpt mina solglasögon och hon bad mig testa ett annat par för att se om de satt bättre, vilket de gjorde. Då undrade hon om jag hade kvittot kvar så jag kunde byta, men det låg hemma i papperskorgen. Hon tyckte att jag skulle gå till kassörskan och höra om jag kunde byta ändå, trots att jag inte hade kvitto med mig. Inte en chans sa jag. Utan kvitto kommer det inte gå, då går jag hellre till en optiker och betalar dem för att få dem fixade. Min vän tyckte ändå att jag kunde höra med dem - det skulle dessutom vara bra övning för mig. Det höll jag med om men sa att jag kunde våga fråga om vi hämtade kvittot först (2 mil hem, sen 2 mil tillbaka). Då sa hon "kom med här", sen gick hon fram till kassörskan och sa "du, vi undrar en grej", sen tittade hon mot mig. Kan ju avslöja att jag blev sjukligt nervös, men förklarade hur det låg till - att jag köpte ett par förra veckan som uppenbarligen var snea, och att det finns ett par här inne som är okej. Min vän fyllde i att vi inte hade kvittot med oss. "Inga problem - det fixar vi!" svarade kassörskan direkt, och några minuter senare stod jag med nya paret i näven. Vilken lättnadskänsla - kändes riktigt bra efteråt!

Jag försöker starkt möta din blick, men när du vänder dig om kommer tårarna

Ett av de värsta samtal jag haft. När ska dramat ta slut? Kan jag inte bara få koppla av? Bygga upp en trygg bekantskap med härliga, genuint goa & ärliga vänner?

För två inlägg sen berättade jag en historia som involverade mig och några nära till mig som jag kallade för flicka, pojke och tvillingbror. Idag lägger jag till make som då är gift med flicka. Flicka hade berättat för mig att hon varit otrogen (kysst) tvillingbror och att de två pratat om att faktiskt inleda ett riktigt förhållande, och att hon kunde tänka sig att lämna sin make för honom. Det hade slutat med att de inte skulle göra detta utan försöka vara nära vänner trots sina känslor. Flicka ska även ha pratat med make om att de borde separera. I alla fall flytta isär.

Idag åkte jag hem till make när flicka var borta. Make är för övrigt min närmsta killkompis. Han hade varit ovanligt nere två dagar, så jag antog att flicka hade berättat att hon varit otrogen med tvillingbror. Vi pratade en del, och kom självklart in på samtalsämnet "tvillingbror och flicka" och deras relation. Både jag och make har svårt för att de träffas. Make verkade delvis vara glad för att flicka och tvillingbror träffades, då tvillingbror hade hjälpt henne komma över pojke. Men det var främst i början. Sen hade deras kontakt blivit mer intensiv. Sen en massa bråk mellan dem (skrev också om det två inlägg neråt).

För två helger sen festade flicka och tvillingbror ihop. Make tyckte inte om det. När vi pratade berättade make att han dagen efter fick ett sms. Han såg direkt att det var från flicka och då började tankarna snurra; "hon skriver kanske att det hänt något under kvällen.. tänk om tvillingbror försökte kyssa henne..". Men något sånt stod det inte, så han blev lugnare. Han sa att han var orolig för att något sånt skulle hända, men hoppades att det inte skulle det. Samtidigt som han berättar där, tittar jag in i hans ögon, lyssnar, och vet att kvällen faktiskt blev värre än han trodde. Jag hade fått ett "det hände något den där kvällen"-sms av flicka, där hon förklarade att de två både myst och kysst varandra.

Så här sitter min bästa killkompis, delvis glad för att tvillingbror och flicka lärt känna varandra, men inte så glad att de umgås så intensivt, och hoppas att deras äktenskap på något sätt ska kunna fixas i framtiden, genom att de först separerar nu för att sen se vad som händer. Samtidigt vet jag att flicka är beredd att lämna honom för att vara med tvillingbror. Jag har lovat att inte berätta något. Dessutom är det hennes sak att göra det. Men det svider kan jag lova. Känns knappt som om jag är ärlig mot make, som jag nu ser som en bättre vän än flicka, som har varit min närmsta vän sen i somras. Förmodligen kommer flicka och jag få en ytlig kontakt framöver. Men hon tror väl fortfarande att jag kommer stötta henne i ur och skur. Säger jag till make du vet, flicka och tvillingbror kysste faktiskt varandra den där kvällen. Det du fruktade hände faktiskt, och mer därtill så kommer han bli helt förstörd. Vet inte om han någonsin kommer bli återställd. Men hur länge kan jag se honom i ögonen utan att börja gråta och kasta mig i hans armar? Time will tell..

Min stora kärlek

Det finns en person jag känner mig helt avslappnad med, som jag älskar att umgås med och som jag skulle göra vad som helst för. Denna någon är min kära lillasyster. Blir så glad av henne. Vi var och shoppade tillsammans idag (så nu är jag fattig) och det var verkligen kul! Effektivt jobbade hon sig från hylla till hylla, plockade ut allt hon tyckte jag skulle prova, så jag behövde bara stå i provrummet och ta emot allt som hon kastade in. "Max 3 plagg" stod det på dörren, så det kändes bra att vandra in där med 10 olika plagg i famnen. I en affär hade de separerat provrum för män och kvinnor. Männens var helt upptagna, men någon var ledig på kvinnliga sidan. Vad gör jag? Inte orkar jag vänta till det blir någon ledig på grabb-sidan i alla fall! En anställd tittade lite surt på mig men sa inget. Skulle de påpeka något är det bara att, med hög röst, säga Enschuldigung? Sprechen Sie deutsch?!, sen går de därifrån. Förhoppningsvis i alla fall.

Med detta inlägg vill jag slå ett slag för småsystrar - de är värdefulla!

Ledsen, men jag kan inte stötta dig mer

Nej, nu har jag gjort det jag kan. Jag har gjort mitt. Nu är det faktiskt nog. Du får vända dig till någon annan av dina hundra goa, härliga, stöttande vänner. Förmodligen har du redan märkt av det genom mina korta sms och upphörd Facebook-aktivitet. Ser jag fram emot att träffa dig imorgon? Inte det minsta. Vi som träffas regelbundet i olika musiksammanhang. Måste jag sluta där nu trots att det är det jag älskar mest? Frågan är om jag ens kommer kunna njuta av det så länge du är där.

Tidigare har jag aldrig kunnat skriva ett sådant här inlägg på grund av att jag vill skydda personen i fråga. Nu bryr jag mig inte längre. Kommer nog bli ett längre inlägg, men jag ska försöka hålla mig så kortfattat som möjligt.

Pojke träffar flicka. Flicka är 10 år äldre, gift, barn. Pojke blir intresserad direkt. Vän till pojke påpekar att "hon är faktiskt gift". Pojke svarar med det gör mig ingenting. Pojke flirtar. Flickas äktenskap är inte 100% stabilt så hon är mottaglig. Flicka säger att hon är beredd att lämna sin man för honom. Pojke lovar himmel och rosa moln. Flicka är otrogen. Dagen efter backar pojke och säger att han inte vill längre. Flicka blir bestört, sårad, ledsen.

Flicka och jag träffar varandra och ska börja spela tillsammans. Första gången vi ses berättar hon om allt som hänt. Varför? Jo, för jag har varit vän med pojke i ~16 år, så hon vill att jag ska känna till allt om jag nu vill ta hans sida och inte träffa henne. Snällt gjort. Det hon inte vet är att jag har haft svårt för pojke under många år. Han är en av dem som gjort att min självkänsla & självförtroende är noll, och att jag lider av social fobi. Med tanke på hur han har betett sig tycker jag det blir lättare att ta avstånd från honom, vilket jag har velat göra under lång tid. Jag tröstar flicka. Spenderar mycket tid tillsammans med henne. Stöttar henne dagligen. Jag börjar sedan berätta om mig själv, mina problem, att jag inte alls trivs med mina gamla vänner, att jag vill komma ifrån dem. Att båda pojke och hans tvillingbror betett sig illa mot mig. Hon stöttar mig, peppar mig att sluta umgås med dem. Pojke och jag har ett samtal om det som hänt här; http://fobisk.blogspot.com/2011/04/ar-du-sa-mycket-battre-da.html

Flicka träffar tvillingbror (som jag också känt i ~16 år men haft svårt för länge. Han har påverkat mig ännu mer negativt än pojke). De blir vänner. Hon frågar mig vad jag tycker om det. Självklart säger jag att jag har svårt för det. Skrev lite om det här (och har dessutom uppdaterat inlägget en aning under "För tre månader sen"):
http://fobisk.blogspot.com/2011/04/nej-man-kan-faktiskt-inte-lita-pa-nagon.html

Det går en stund. Tvillingbror och flicka bråkar. Flicka skickar sms till mig "tvillingbror är ett svin, vi kommer nog inte ses mer!". Jag blir glad. Får hopp om att de ska sluta träffas. Då blir det även lättare för mig att sluta träffa tvillingbror, eftersom han inte umgås med min närmsta vän. Det går någon dag och jag får ett nytt sms från flicka: "tvillingbror och jag träffades igår, och nu är vi ännu närmre vänner än tidigare, åh vad go han är!". Jag blir ledsen men skriver okej, vad skönt att det löste sig för er. Det går en stund och jag får ett sms "tvillingbror har betett sig illa, så nu ligger han risigt till! Jag borde ta bort honom från Facebook för nu är jag riktigt förbannad på honom!". Jag försöker peppa henne att inte ta kontakt med honom igen. Hon peppar mig att jag inte ska behöva träffa honom mer, eftersom jag ändå har svårt för honom. Jag blir glad, får hopp igen. Det går någon dag så kommer ett nytt sms; "tvillingbror och jag hade ett jättebra samtal igår och sen en jättetrevlig kväll. Nu är vi riktigt nära vänner igen - åh så härlig han kan vara!". Jag skriver återigen åh, skönt att det inte strular för er längre!, sen går jag hem och skär mig.

De här sms:en upprepas ungefär 1-2 gånger i månaden under ett halvår. De bråkar, blir samt, blir närmre vänner än innan etc. Flicka återupptar kontakten med pojke. De sms:ar mycket. Hon vill att de ska bli bra vänner igen och träffa honom. Nu när jag nästan helt har jobbat bort honom, efter att hon har peppat mig mycket så vill hon dra in honom i våra musikprojekt. Uhm, nej tack. Efter ett tag inser flicka att hon fortfarande har känslor för honom och därför måste sluta ha den kontakten, då hon vill fixa sitt äktenskap. Flicka säger upp kontakten med pojke. Det går någon vecka, sen återupptar de kontakten, mer intensiv än innan. Det går nån vecka, sen slutar de prata igen. Sen dess har de haft kontakt då och då.

För två månader sen var flicka riktigt sur på tvillingbror. Det slutade med att båda var trötta på varandra. Flicka försökte ändå ha någon slags kontakt och skickade sms till honom för att höra om han ville träffas. Tvillingbror svarade inte. Hon blev sur, pratade med mig, klagade över hur omogen och dum han var. Att han inte var värd all energi hon lade ner på honom. Jag och tvillingbror träffades. Han klagar över hur jobbig flicka är, att hon bara tar energi och att han inte kommer svara på några av hennes meddelanden utan bara låta det rinna ut i sanden. Han säger även "när hon och jag träffades sa du att du inte tyckte om det, va?". Jag nekade inte, trots att jag aldrig sagt det till honom utan att det var flicka som berättat det för honom. Det var jag inte allt för tacksam för. Men tvillingbror sa "två flugor i en smäll då, jag slipper henne, och du blir glad för att vi inte träffas mer". Jag sa inte emot. Fyra veckor går och mitt humör går bara uppåt. Är det äntligen över?

Men nej. Flicka och tvillingbror träffas i ett sammanhang. De pratar. Dagar senare får jag sms från flicka; "tvillingbror och jag träffades igår. Vi trivs så bra ihop och han har verkligen goa, härliga sidor!" Jag svarar hoppas det inte blir mer strul mellan er nu då. Du har för mycket snurr i ditt liv ändå, och sen börjar jag deppa. Hon svarar "nu har vi varit nere i botten men repat oss, värre än det var förut kan det inte bli, så nu kommer det flyta på stadigt". Senare samma vecka ska de två festa tillsammans. Det är efter den festen jag får ett "vi måste prata"-sms, skrev kort om det här; http://fobisk.blogspot.com/2011/04/samlad-angest.html

Vad får man höra? Jo, tvillingbror var hårdhänt och gillar att slåss. Hon har blåmärken över hela kroppen. Efter det har de myst och även kysst varandra. Hms, otrogen med båda tvillingarna på mindre än ett år? Hon vet att hon måste sluta med den kontakten för att hon fortfarande vill satsa på sitt äktenskap. Hon ber mig peppa henne för att sluta träffa honom, och vill att jag fortfarande ska vara hennes vän, eftersom jag har betytt så mycket för henne under hennes svåraste tid etc. Jag svarar att jag kommer inte kunna vara en pelare och peppa dig denna gången, mycket på grund av själviska skäl. Jag kommer inte kunna lägga energi på att få dig att sluta träffa honom, för att sen få ett sms där du berättat hur go, härlig och underbar han är. Hon svarar med "tvillingbror är inte genuint go. Han tänker bara på sig själv och betér sig inte som en sann vän gör. Men du behöver inte peppa mig för det är jag som ska ta beslutat att sluta träffa honom".

Så, vad händer ett par dagar senare? Det vanliga sms:et "åh, tvillingbror och jag umgicks hela dagen igår. Han har verkligen så fantastiskt fina sidor. Tvillingbror hade skrivit att 'det som hänt mellan oss (kyssen och myset i soffan) var trevligt' och jag hade ju inte direkt sagt emot. Hur löser jag detta att jag vill vara med tvillingbror men fortfarande fixa till mitt äktenskap? Just nu tänker jag bara vara och hoppas på att det löser sig". Hur hade du tänkt att det ska lösa sig per automatik egentligen? Svaret fick jag idag "Tvillingbror och jag har talat ut. Även om han var lockad av idén att satsa på mig och barnen backar han. Främst på grund av att jag har varit med pojke (hans tvillingbror). Så vi är väldigt nära vänner nu istället, som vi hoppas ska gå bra trots känslorna vi har för varandra".

Tack flicka, för att du stöttar och peppar mig så att jag ska komma iväg från min gamla vänner för att själv sedan vara otrogen med halva gänget och nu vill gifta dig med två av dem. Tummen upp från mig! Sen vill du även att jag ska stötta dig nu när du är 'olyckligt kär' i tvillingbror? Hah, skulle inte tro det!

Kan man vara både realist och pessimist?

Tänk om man kunde få slippa vakna mer

Hade hoppats på att jag kunde låna föräldrarnas bil hela dagen så jag kunde ha kommit iväg för att faktiskt göra någonting kul idag. Som bäst får det bli en kort sväng någonstans ikväll, men det kommer jag inte ha lust till. Föräldrarna ska få gäster så där vill jag verkligen inte vara med. Så.. jag får väl ta min tillflykt till skolan. Känns ju lite lagom skoj att sitta där på valborg.

Sen gjorde jag det dummaste jag faktiskt kan göra. På Facebook har jag blockerat allt som min f.d. bästa vän + mina gamla vänner skriver för att slippa se alla deras gulliga, mysiga meddelanden till varandra. Dum som jag är gick jag in på deras profiler för att se om de faktiskt har skrivit något till varandra på sistone. Resultatet blev att jag nu är på sämre humör än tidigare och känner för att helt isolera mig.

Är det ens någon mening med att försöka hitta nya vänner? Känner som att det antingen tar alldeles för mycket energi utan att man kommer nånstans. Eller om man hittar en bra som man verkligen gör allt för så får man fingret 8 månader senare. "Vi två har aldrig bråkat, du har alltid ställt upp, lyssnat, stöttat mig i min värsta period och verkligen varit en klippa i ur och skur. Men den här killen, som du avskyr och fått dig att må dåligt under flera år, som jag har bråkat med många många gånger, som dessutom har slagit mig, behandlat mig som skit och hört av sig till mig när det passar honom bäst - han är en verklig vän som jag vill spendera mer tid med". Vet du vad? Då kommer du få slippa se mig igen också! Förr umgicks vi regelbundet, jag kunde komma över och vi pratade & hade kul ihop. Nu var det många månader sen. Men din nye vän, som är min gamle vän, han är hos dig någon gång i veckan. När vill du att jag ska komma över till dig? Jo, när du behöver en barnvakt några timmar. Tack så jävla mycket!


Bra start på dagen känner jag - detta har goda chanser att bli en riktigt bra dag! Ta det nu lugnt folk, och drick inte allt för mycket denna valborg - man vill ju kunna minnas det man gjort!

Otrohetens börda

Du ber mig vara tyst, jag får ingenting förtälja
om det du precis gjort, för då får du det svårt.
Du lovar själv förbättring, att du nu ska välja
bort dina dåliga vanor, för att satsa hårt
på det som är bra, och inte gå tillbaks
till det gamla, vara nån annan till lags.


Jag får inte berätta för en nära vän
och det går bra då du lovar att det är stopp.
Kommer jag nu kunna se honom i ögonen
och säga att det fortfarande finns hopp,
att det finns en chans för er att fungera igen?
Är det så man gör mot en sann vän?


Men vad är det jag hör?
Vad är det du gör?
Här kommer samma visa
historien upprepar sig.
Ska jag blunda eller smått börja kisa
och berätta vad jag tycker om dig?


Ska jag fortsätta tiga eller bör
jag berätta om allt som jag hör?
Du kan väl själv inte påstå
att allting ska lösa sig ändå
utan ansträngning från din sida?
Jag vill berätta, men då får många lida.


Det är verkligen inte lätt, att veta vad som är rätt..

När du lyckats ta ner mig så att bara taxarna ser mig

Du leker med mina känslor som om jag har kraft nog att stå på egna ben. 
Men jag är också skör, det trodde jag att du visste. 
Du ger mig hopp och skrattar av glädje när du dragit ner mig i botten.
Men jag kan inget säga, visar jag mig svag kanske du brister.


Jag vill bara skrika, åt dig, åt allt, åt världen.
Alla känslor byggs upp, jag samlar kraft och skriker
åt mig - varför måste jag vara som jag är?

Nu orkat jag inte mer med drama och snurr inom min väldigt begränsade vänskapskrets. Det lilla förtroende jag hade för min (f.d.) närmsta vän är nu borta. Kommer jag någonsin kunna prata om personliga saker med henne igen? Mycket tveksamt. Förmodligen kommer jag bli mer introvert även när jag träffar andra nu också. Här har vi också en anledning till att jag inte dejtar. Det finns inte en jävel man kan lita på. Det är så lätt att göra som man vill med mig och mina känslor. Jag säger aldrig emot. Jag vågar inte. Är för feg. Tar emot allt, bara det finns en chans att någon tycker om mig. Men man tröttar snabbt på en sån som mig. Varför har jag ens några vänner idag? Förstår inte det. Däremot kan jag förstå att jag inte har så många vänner. Jag är inte intressant. Bara en nolla som gärna ställer upp för andra, lyssnar, bjuder på saker, en man kan lita på och prata med om personligt. Men har man inte behov av det utan vill ha roligt, då vänder man sig till andra. Förståeligt, jag har inget kul att komma med. Hatar att jag är jag.

Nu är det dags för storfest!

Valborg närmar sig. Kan vara en rätt trevlig högtid tycker jag. Se på en eld för att sedan umgås hemma hos någon. Det där med att festa har aldrig varit min grej, men har vännerna sagt "följ med nu" så har jag följt med till deras fester. Och har de gett mig ett glas i handen och sagt "drick upp nu" så har jag lytt, trots att det smakat illa på grund av den stora mängd sprit. Verkar man för nykter innehåller drinkarna mindre läsk och mer sprit. Det jobbiga är att min ångest håller mig tillbaka så att jag måste komma långt över gränsen innan jag börjar slappna av. Det håller sedan ett par timmar, sen spenderas resten av tiden i en buske eller med huvudet i toan. Varför säger jag inte emot då? Feghet, helt enkelt. Faller för grupptryck (så länge det inte rör något jag absolut är emot). Dricker man inte så är man "en tråkig bög", "en barnslig hora", eller något liknande. Mår hellre dåligt av för mycket alkohol än att behöva höra all kritik hela tiden.

Tack och lov har jag helt slutat gå på de festerna. Nu hör de inte ens av sig längre - vilket jag bara är tacksam för. Men då är ju frågan; hur ska jag spendera valborg? Idag har jag bara en jag kan fråga. Vill gärna åka för att se på en eld tillsammans med henne, för att sedan laga till ett gott mål mat, göra det mysigt med levande ljus, soft musik i bakgrunden för att bara vara och umgås. Efteråt duka fram lite snacks, ta fram ett roligt sällskapsspel, för att fortsätta ha det trevligt tillsammans.

Men.. jag förväntar mig inte att hon kan. Förmodligen är hon upptagen med annat. I så fall måste jag se till att ha någonting annat för mig. Låna en kamera och gå en längre fotopromenad kanske? Om det nu inte finns någon som vill bjuda över mig? ;-)