Gruppterapin igår var sjukt jobbig. Tuffaste gången hittills måste jag säga. Men det är väl också meningen att vi ska utmana oss mer och mer och för svårare saker hela tiden. Gårdagens övning gick ut på att vi skulle redovisa inför övriga, samtidigt som vi blev filmade, De hade önskat att jag tog med gitarren, spelade och sjöng lite för dem. Eftersom det är något jag gärna vill arbeta på ställde jag upp. Som tur var hade de planerat mötet enligt följande; först skulle vi redovisa (i mitt fall spela & sjunga) en gång inför alla, utan att bli filmade. Senare skulle vi göra precis samma sak, men filmkameran skulle vara på. Först tyckte jag bara det kändes jobbigt, men efteråt var jag lättad.
Första gången jag ställde mig framför alla andra var jag sjukligt nervös. Kunde knappt fokusera på annat än att inte falla omkull för att benen darrade så mycket. Fingrarna skakade så gitarrspelandet blev inte allt för bra. Rösten var ostadig så det blev falskt. Efteråt mådde jag skit och kunde knappt prata alls, utan satte mig bara och glodde. Andra gången jag gick upp var det lättare, så det gick faktiskt helt okej. Kunde ta i och sjunga dugligt i alla fall, och gitarrspelet var jag nöjd med. Är så tacksam för att vi inte filmade första gången, för då hade jag nog gått därifrån och börjat gråta. Nästa gång ska vi väl se det vi filmade.. det ser jag inte direkt fram emot.
Visar inlägg med etikett KBT. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett KBT. Visa alla inlägg
torsdag 9 juni 2011
torsdag 2 juni 2011
En ungdom till stan, tack
Ett stort steg för mig, men ingen annan som märker av det. Gruppterapi igår. Vi skulle träffas inne i stan och göra uppgifter där. Jag och två andra från gruppen valde att åka buss(!!) dit. Första gången på några år för min del. Det gick okej att gå till busshållplatsen - tack och lov var det ingen annan där. Förrän kort innan bussen skulle komma, då kom det tre personer till. Då viskade jag till min vän från gruppen att vi skiter i detta, vi går hem till dig istället. Vi bestämde oss till slut för att faktiskt stanna kvar och ta bussen in. Jag kände för att utmana mig rejält så jag valde att gå in först. Snacka om att jag mådde dåligt. Höll på att få panik. Betalningen gick okej, sen gick jag bak i bussen och satte mig. När bussen började åka sa jag återigen nej, det här funkar inte, vi hoppar av vid nästa station och struntar i gruppen. Men men, vi stannade kvar, och det kändes inte alls bra. Folk gick på, vissa gick förbi oss för att sätta sig längst bak. Kunde de inte sitta längre fram?
Väl inne i stan fick vi lite olika uppgifter av ledarna. Vi skulle lämna tillbaka ett plagg, sen skulle vi fråga olika folk på stan om vägen till olika platser, samt vad klockan var. Att fråga om klockan kändes väldigt dumt - vem har inte en mobiltelefon på sig idag? Hur som, det gick okej. Jag gick till och med fram till tre killar som stod och pratade, och senare två tjejer i min egen ålder som fick rota i sina handväskor efter deras mobiltelefoner. Sen skulle vi avsluta det hela med att fika - på en uteservering! Jag och en vän sa bestämt att nej, vi fikar inne, men till slut följde vi med ut. Kändes ju inte alls bra. Min aptit försvann och jag kunde knappt alls äta. Hur som, efter ett tag gick även det lättare, och vi satt och pratade lite.
När gruppen var färdig var det dags att åka buss tillbaka också. Självklart var det en mängd ungdomar vid busstationen så jag tyckte vi skulle gå någon annanstans. Hon tyckte vi skulle stanna, så jag stod kvar. Som tur var hoppade alla ungdomar på en annan buss så det var bara jag och min vän kvar vid stationen när bussen kom. Resan tillbaka kändes faktiskt okej.. efter ett tag. Så nu borde jag väl ta tag och åka buss igen snart.. frågan är om det bli av. Cykla är ju skönare!
Väl inne i stan fick vi lite olika uppgifter av ledarna. Vi skulle lämna tillbaka ett plagg, sen skulle vi fråga olika folk på stan om vägen till olika platser, samt vad klockan var. Att fråga om klockan kändes väldigt dumt - vem har inte en mobiltelefon på sig idag? Hur som, det gick okej. Jag gick till och med fram till tre killar som stod och pratade, och senare två tjejer i min egen ålder som fick rota i sina handväskor efter deras mobiltelefoner. Sen skulle vi avsluta det hela med att fika - på en uteservering! Jag och en vän sa bestämt att nej, vi fikar inne, men till slut följde vi med ut. Kändes ju inte alls bra. Min aptit försvann och jag kunde knappt alls äta. Hur som, efter ett tag gick även det lättare, och vi satt och pratade lite.
När gruppen var färdig var det dags att åka buss tillbaka också. Självklart var det en mängd ungdomar vid busstationen så jag tyckte vi skulle gå någon annanstans. Hon tyckte vi skulle stanna, så jag stod kvar. Som tur var hoppade alla ungdomar på en annan buss så det var bara jag och min vän kvar vid stationen när bussen kom. Resan tillbaka kändes faktiskt okej.. efter ett tag. Så nu borde jag väl ta tag och åka buss igen snart.. frågan är om det bli av. Cykla är ju skönare!
onsdag 25 maj 2011
Mina öron blöder
Onsdag betyder gruppterapi. I alla fall i fyra veckor till. Idag var ämnet självfokus, och då att försöka flytta fokus från sig själv till något annat. Tänker man hela tiden på alla sina symptom förvärras dem ofta. Därför skulle vi lära oss att börja fokusera på annat genom synen, hörseln och känseln. Titta på någonting och beskriva det så målande som möjligt, lägga märke till konturer, nyanser. Väggen kanske är brun, men är den ljusare på vissa ställen och mörkare på andra, och kan man se något mönster? Lyssna på ljud i och utanför rummet. Lägga fokus på ett speciellt ljud och försöka koppla bort andra. Känna hur man sitter, har man vikten mer på ena sidan än den andra? Kan man känna av strumporna man har på fötterna?
Tack och lov var det ingen filmning idag. Men däremot skulle vi se på det vi filmat sist. Eftersom jag hade börjat så tittade vi på mig först. Som vanligt satt jag med handen halvt för ögonen och höll andan När vi hade sett klart kändes det ju inte alls bra. Jag hatar min röst så mycket och vill verkligen inte utsätta andra för den. Hade svårt att prata. Därför bestämde sig ledarna att vi skulle se min del en gång till, och att jag denna gången skulle ta ner handen. Det kändes faktiskt lite bättre denna gången, men fortfarande jobbigt. De andra påstår att det inte är något fel med min röst, men förmodligen är de bara snälla. Får väl försöka lära mig acceptera den - gilla läget och inte låta det hindra mig från att prata.
Tack och lov var det ingen filmning idag. Men däremot skulle vi se på det vi filmat sist. Eftersom jag hade börjat så tittade vi på mig först. Som vanligt satt jag med handen halvt för ögonen och höll andan När vi hade sett klart kändes det ju inte alls bra. Jag hatar min röst så mycket och vill verkligen inte utsätta andra för den. Hade svårt att prata. Därför bestämde sig ledarna att vi skulle se min del en gång till, och att jag denna gången skulle ta ner handen. Det kändes faktiskt lite bättre denna gången, men fortfarande jobbigt. De andra påstår att det inte är något fel med min röst, men förmodligen är de bara snälla. Får väl försöka lära mig acceptera den - gilla läget och inte låta det hindra mig från att prata.
måndag 23 maj 2011
Ser framåt på veckan med blandade känslor
I eftermiddag ska jag träffa en vän i stan. Vi ska gå runt i olika affärer, köpa och planera inför en drickar- pysslar- spelkväll vi ska ha någon dag i veckan. Det ska endast bli goda drinkar och shots - men på lagom nivå eftersom jag inte är intresserad av att bli helt onykter. Kommer bli en trevlig kväll!
På onsdag är det som vanligt gruppterapi, men jag ser inte fram emot att se inspelningen från förra gången. När jag pratade med en annan därifrån lät det som att jag hade det svårast när vi skulle filma. När jag ringde satt jag så att alla i gruppen var snett framför mig till höger, och ledaren med filmkameran snett framför mig till vänster. Så jag satt och stirrade rakt fram, men såg i periferin hur alla tittade på mig. Direkt efter jag var klar var jag tvungen att gå därifrån för att hinna med ett tåg. Uppenbarligen satt de andra på sina platser, så att de inte alls kände sig lika utsatta. Men men.. får väl se hur det går när vi tittar på filmen. Förmodligen kommer jag vara nära att börja gråta när jag hör min röst.
På onsdag är det som vanligt gruppterapi, men jag ser inte fram emot att se inspelningen från förra gången. När jag pratade med en annan därifrån lät det som att jag hade det svårast när vi skulle filma. När jag ringde satt jag så att alla i gruppen var snett framför mig till höger, och ledaren med filmkameran snett framför mig till vänster. Så jag satt och stirrade rakt fram, men såg i periferin hur alla tittade på mig. Direkt efter jag var klar var jag tvungen att gå därifrån för att hinna med ett tåg. Uppenbarligen satt de andra på sina platser, så att de inte alls kände sig lika utsatta. Men men.. får väl se hur det går när vi tittar på filmen. Förmodligen kommer jag vara nära att börja gråta när jag hör min röst.
torsdag 28 april 2011
Ältar, ältar inte.. ältar!
Ibland kan jag bli halvt galen på allt ältande. Får det någonsin ett slut? Har blivit bättre på att inte gå igenom gångna situationer i huvudet för att hitta tillfällen där jag gjort något "fel" eller "kunde ha gjort något bättre". Men idag kom det bekanta tillbaka. Var ute på en promenad och började tänka på gårdagens gruppterapi. Jag var tidigare orolig för att jag kanske hade pratat för mycket - tagit för mycket plats och inte gett något utrymme åt andra. Sen hade jag också försökt dra några impulsiva skämt för att se hur andra reagerade. Så nu funderade jag på vilka som skrattade, hur de hade skrattat, om de hade tittat "konstigt" på mig, om de hade tvekat något innan de började skratta, om de skrattade tillgjort eller om de bara sett uttråkade ut. Vid något tillfälle hade en ledare bett mig upprepa det jag sa för att hon inte hade uppfattat det. Var det för att skämtet var så dåligt att hon inte förstod att något skulle vara roligt, eller hade jag mumlat för mycket, eller kanske pratat för snabbt, otydligt eller tyst och därmed även gjort ett tråkigt, nervöst intryck.
Slutsatsen blev att alla där, inklusive ledarna, tyckte jag var jobbig som pratade för mycket och dessutom trötta på mina dåliga försök till att vara rolig. Så nu vågar jag knappt gå tillbaka dit. Men förhoppningen är att gruppterapin ska hjälpa mig, eller i alla fall ge mig verktyg jag kan använda mig av, för att komma ifrån sådana tankefällor som inte är speciellt konstruktiva.
Slutsatsen blev att alla där, inklusive ledarna, tyckte jag var jobbig som pratade för mycket och dessutom trötta på mina dåliga försök till att vara rolig. Så nu vågar jag knappt gå tillbaka dit. Men förhoppningen är att gruppterapin ska hjälpa mig, eller i alla fall ge mig verktyg jag kan använda mig av, för att komma ifrån sådana tankefällor som inte är speciellt konstruktiva.
onsdag 27 april 2011
Tag tillfället i akt
Idag var det dags för gruppterapi igen - det hade jag sett fram emot! Men jag vet inte om det hela kunde ha börjat mycket sämre än det gjorde. Jag var lite lugnare idag så jag kom dit bara 15 minuter innan. När jag går mot ingången till den psykiatriska mottagningen står det någon utanför som talar i telefon. Hon vänder sig om och tittar mot mig och då får jag panik. Den som står framför mig är en jag har känt i ~10 år, som inte har en aning om mina problem. Hon var där för att hon arbetar inom vården och skulle på ett möte som började samtidigt som min gruppterapi. Som tur var var hon upptagen med sitt telefonsamtal så jag hälsade kort och gick sedan in. När jag satt i väntrummet och väntade gick hon, tillsammans med de andra som skulle ha möte, förbi och tittade in mot mig. Kändes ju lite lagom skoj det där. Nu är hon rätt förstående så det kommer nog inte vara allt för farligt om hon undrar vad jag gjorde där. De i gruppterapin gav mig tips på förklaringar; som att jag var där som moraliskt stöd åt en vän, eller att jag var där på praktik. Men jag kan tänka mig att berätta hur det ligger till om det skulle bli aktuellt. Men det blev en chock att se henne där, hade verkligen inte förväntat mig det.
Själva gruppterapin var bra. Återigen en hel del teori, men det kan man förvänta sig nu i början. Det kändes betydligt mer avslappnat - alla vågade öppna sig och prata mer. Vi diskuterade de uppgifter vi haft till denna veckan (vilket var individuellt). Sedan sa ledarna att vi skulle göra en övning och att vi skulle dela in oss i två grupper. När grupperna var ordnade fick vi reda på övningen; under 5 minuter skulle vi berätta för varandra om barnprogram vi tyckt om. Jag är en sån som gärna vill säga något rätt snart (annars kommer jag förbli tyst hela tiden), men ändå få den andra att prata. Så taskig som jag är tittade jag på min gruppmedlem (vi var endast två) och sa okej, shoot! Då har jag sagt något, men ändå kastat över bollen till den andra.
Vi pratade på en stund, sen bröt ledarna och vi fick dela med den andra gruppen vad vi hade sagt. När det var gjort gick vi igenom hela situationer, negativa automatiska tankar som uppstod, säkerhetsbeteenden vi använt oss av, och kroppsliga symptom vi fick precis när de berättade om att vi skulle ha en övning.
Under de två timmar vi var där försökte jag även med den uppgift har jag fått från skolkurator jag går i samtal hos - nämligen att vara mer impulsiv genom att dra spontana skämt då och då. Hoppas inte det blev för mycket bara. Sen önskar jag att jag vore bättre på att läsa av folk - vet ju inte om de skrattar för att de faktiskt tycker det är roligt, eller om de "sympatiskrattar" för att de tycker synd om mig som är så tråkig, eller bara för att vara snälla så jag ska känna mig bättre till mods. Hur som har ältandet satt igång igen och självklart har jag fått för mig att alla, inklusive ledarna, bara tycker jag är en jobbig, krävande person som tar för mycket plats. Jag är förmodligen den som pratar mest. Måste nästan ringa någon av ledarna för att fråga..
Men jag känner att den här gruppterapin verkligen är bra. Kommer lära mig mycket, utvecklas, förmodligen kunna hantera olika sociala situationer bättre och förhoppningsvis lära känna nya vänner. Hoppas innerligt att jag kommer börja träffa vissa av dem även på fritiden framöver!
Själva gruppterapin var bra. Återigen en hel del teori, men det kan man förvänta sig nu i början. Det kändes betydligt mer avslappnat - alla vågade öppna sig och prata mer. Vi diskuterade de uppgifter vi haft till denna veckan (vilket var individuellt). Sedan sa ledarna att vi skulle göra en övning och att vi skulle dela in oss i två grupper. När grupperna var ordnade fick vi reda på övningen; under 5 minuter skulle vi berätta för varandra om barnprogram vi tyckt om. Jag är en sån som gärna vill säga något rätt snart (annars kommer jag förbli tyst hela tiden), men ändå få den andra att prata. Så taskig som jag är tittade jag på min gruppmedlem (vi var endast två) och sa okej, shoot! Då har jag sagt något, men ändå kastat över bollen till den andra.
Vi pratade på en stund, sen bröt ledarna och vi fick dela med den andra gruppen vad vi hade sagt. När det var gjort gick vi igenom hela situationer, negativa automatiska tankar som uppstod, säkerhetsbeteenden vi använt oss av, och kroppsliga symptom vi fick precis när de berättade om att vi skulle ha en övning.
Under de två timmar vi var där försökte jag även med den uppgift har jag fått från skolkurator jag går i samtal hos - nämligen att vara mer impulsiv genom att dra spontana skämt då och då. Hoppas inte det blev för mycket bara. Sen önskar jag att jag vore bättre på att läsa av folk - vet ju inte om de skrattar för att de faktiskt tycker det är roligt, eller om de "sympatiskrattar" för att de tycker synd om mig som är så tråkig, eller bara för att vara snälla så jag ska känna mig bättre till mods. Hur som har ältandet satt igång igen och självklart har jag fått för mig att alla, inklusive ledarna, bara tycker jag är en jobbig, krävande person som tar för mycket plats. Jag är förmodligen den som pratar mest. Måste nästan ringa någon av ledarna för att fråga..
Men jag känner att den här gruppterapin verkligen är bra. Kommer lära mig mycket, utvecklas, förmodligen kunna hantera olika sociala situationer bättre och förhoppningsvis lära känna nya vänner. Hoppas innerligt att jag kommer börja träffa vissa av dem även på fritiden framöver!
torsdag 21 april 2011
Förbluffande insikter
Nu kommer jag snart sluta gå i samtal hos min skolkurator och endast gå i gruppterapin. Men tiden hos skolkuratorn har varit bra och även lärt mig mycket. Det har varit bra att få ett annat perspektiv på tidigare händelser. Flera gånger har kuratorn även ställt frågor som
- "Har någon någonsin påpekat att du tar mycket mat, så att du nu måste se hur mycket andra tar innan du vågar hälla upp åt dig själv? Har någon sagt att du har tråkig röst, så att du nu inte tycker om att prata på grund av det? Har någon tyckt att du skär 'fel' så att du nu inte kan laga mat tillsammans med andra? Är de någon som har påpekat att din mössa är ful/ser konstig ut så att du skäms med den på? Har du någonsin fått höra att du är dum i huvudet och lägger ner varor i fel ordning i matkassen efter att du har handlat, så att du nu inte kan handla tillsammans med andra? Har någon påpekat att du uttalat ord fel när du beställer mat på restaurang/vid MC-drive så att du nu har svårt att gå dit med andra? Har du fått höra att du äter på 'fel sätt'?
- Ja
- "Okej. Den eller de som har påpekat detta, är det någon från ditt 'gamla gäng'"?
- Mmm, stämmer bra det.
- "Och du tror att bara för att de säger så, så är alla andra likadana? Det kan inte vara så att de har ovanligt tuff och omogen jargong som går ut på att trycka ner andra?"
- Möjligt, men jag är inte säker på att jag klarar av att ta risken. Förmodligen skulle ingen av de jag umgås med idag påpeka något, men jag vet inte om jag vågar testa för jag skulle inte klara av fler negativa kommentarer. Men.. det är kanske lika bra att chansa och se vad som händer. Jag vill ju ändå komma framåt.
- "Bra! Börja med den eller de du känner dig mest trygg med och försök lägga märka till reaktioner och kommentarer, så pratar vi om det nästa gång."
Hittills har jag märkt att de jag umgås med idag inte är lika kritiska till allt man gör. Det är skönt kan jag tala om!
- "Har någon någonsin påpekat att du tar mycket mat, så att du nu måste se hur mycket andra tar innan du vågar hälla upp åt dig själv? Har någon sagt att du har tråkig röst, så att du nu inte tycker om att prata på grund av det? Har någon tyckt att du skär 'fel' så att du nu inte kan laga mat tillsammans med andra? Är de någon som har påpekat att din mössa är ful/ser konstig ut så att du skäms med den på? Har du någonsin fått höra att du är dum i huvudet och lägger ner varor i fel ordning i matkassen efter att du har handlat, så att du nu inte kan handla tillsammans med andra? Har någon påpekat att du uttalat ord fel när du beställer mat på restaurang/vid MC-drive så att du nu har svårt att gå dit med andra? Har du fått höra att du äter på 'fel sätt'?
- Ja
- "Okej. Den eller de som har påpekat detta, är det någon från ditt 'gamla gäng'"?
- Mmm, stämmer bra det.
- "Och du tror att bara för att de säger så, så är alla andra likadana? Det kan inte vara så att de har ovanligt tuff och omogen jargong som går ut på att trycka ner andra?"
- Möjligt, men jag är inte säker på att jag klarar av att ta risken. Förmodligen skulle ingen av de jag umgås med idag påpeka något, men jag vet inte om jag vågar testa för jag skulle inte klara av fler negativa kommentarer. Men.. det är kanske lika bra att chansa och se vad som händer. Jag vill ju ändå komma framåt.
- "Bra! Börja med den eller de du känner dig mest trygg med och försök lägga märka till reaktioner och kommentarer, så pratar vi om det nästa gång."
Hittills har jag märkt att de jag umgås med idag inte är lika kritiska till allt man gör. Det är skönt kan jag tala om!
onsdag 20 april 2011
Samlad ångest
Idag startade gruppterapin och det känns verkligen bra. Presenterade mig rätt snabbt för alla. Kan ju säga att det var väldigt tyst när ledarna inte pratade. Alla satt helspända och nervösa. Någon trodde att h*n skulle svimma för att ångesten blev för hög. Men det känns skönt att vi kan prata om det öppet och att alla förstår. Efter några gånger kommer vi nog känna oss mer avslappnade och bekväma med varandra. I början är det mest teori, ångestkurvan, säkerhetsbeteenden m.m. Sedan går vi över till att gemensamt utsätta oss för tuffa situationer.
Nu ska jag strax iväg för att träffa en vän. Har tidigare skrivit om min närmsta vän som träffar en av mina gamla vänner, vilket jag har svårt för. Nyss fick jag ett sms där hon skrev att vi var tvungna att prata, att det delvis handlade om min gamla vän, att det hade hänt någonting, och att jag inte skulle gilla det. Precis när jag börjat komma upp på banan igen. Behöver min energi till mina studier, men det får gå som det går. Just nu känner jag mig helt matt.
Nu ska jag strax iväg för att träffa en vän. Har tidigare skrivit om min närmsta vän som träffar en av mina gamla vänner, vilket jag har svårt för. Nyss fick jag ett sms där hon skrev att vi var tvungna att prata, att det delvis handlade om min gamla vän, att det hade hänt någonting, och att jag inte skulle gilla det. Precis när jag börjat komma upp på banan igen. Behöver min energi till mina studier, men det får gå som det går. Just nu känner jag mig helt matt.
torsdag 14 april 2011
Förväntansångest
Det svåraste är att faktiskt våga göra någonting. Har man tagit steget kan det bli betydligt lättare än förväntat. För några månader sen skulle jag berätta för en lärare om min sociala fobi. Han är nämligen sträng med seminarier så jag tänkte säga till honom att jag har svårt att börja prata om jag inte blir direkt tilltalad. Samtalet behövde inte ta mer än två minuter.
Varje dag under två veckors tid spenderade jag i alla fall 20-30 minuter på att planera samtalet; vad jag skulle säga, hur han kunde svara, vad jag kunde svara på det, osv. Efter två veckor hade jag planerat detta korta samtal i sammanlagt några timmar men kände mig inte det minsta redo att göra det. Hur som, jag bestämde mig för att bara gå till hans kontor och ta tag i denna simpla uppgift. Jag gick mot lärarkorridoren och kände för varje steg hur ångesten växte. Jag gick in och började vandra mot hans kontor, och ångesten blev bara värre. När jag kom fram till hans kontor såg jag att han satt där inne. Då lät jag ångesten vinna. Det gick inte, jag kunde inte tänka, knappt andas, hjärtat arbetade något fruktansvärt och jag var övertygad om att jag inte skulle få fram ett ord så jag gick bara förbi kontoret tog mig hemåt istället.
På kvällen pratade jag med någon på msn om detta som skrev att jag bara skulle gå dit, säga hej och sen skulle resten flyta på. Dagen efter gick jag dit igen, ångesten lika hög som sist, men jag knackade på och frågade om han hade lite tid. Sen berättade jag hur det låg till - att jag lider av social fobi och att något av det svåraste är att prata inför grupper. Han var förstående, frågade lite om min KBT-behandling, berättade att han har vänner som gått KBT för olika saker och att de ska vara effektivt.
Efteråt kändes det otroligt skönt. Tänkt att något som jag har oroat mig för så mycket skulle vara så lätt.
Varje dag under två veckors tid spenderade jag i alla fall 20-30 minuter på att planera samtalet; vad jag skulle säga, hur han kunde svara, vad jag kunde svara på det, osv. Efter två veckor hade jag planerat detta korta samtal i sammanlagt några timmar men kände mig inte det minsta redo att göra det. Hur som, jag bestämde mig för att bara gå till hans kontor och ta tag i denna simpla uppgift. Jag gick mot lärarkorridoren och kände för varje steg hur ångesten växte. Jag gick in och började vandra mot hans kontor, och ångesten blev bara värre. När jag kom fram till hans kontor såg jag att han satt där inne. Då lät jag ångesten vinna. Det gick inte, jag kunde inte tänka, knappt andas, hjärtat arbetade något fruktansvärt och jag var övertygad om att jag inte skulle få fram ett ord så jag gick bara förbi kontoret tog mig hemåt istället.
På kvällen pratade jag med någon på msn om detta som skrev att jag bara skulle gå dit, säga hej och sen skulle resten flyta på. Dagen efter gick jag dit igen, ångesten lika hög som sist, men jag knackade på och frågade om han hade lite tid. Sen berättade jag hur det låg till - att jag lider av social fobi och att något av det svåraste är att prata inför grupper. Han var förstående, frågade lite om min KBT-behandling, berättade att han har vänner som gått KBT för olika saker och att de ska vara effektivt.
Efteråt kändes det otroligt skönt. Tänkt att något som jag har oroat mig för så mycket skulle vara så lätt.
onsdag 13 april 2011
Ett virrvarr av känslor och tankar
Det har varit en blandad dag hittills. Glad i hågen åkte jag till gymmet på morgonen för att ta mig an ett hårt pass. Strax efter jag kommit dit fick jag ett sms från en vän och genast sjönk mitt humör. Orkar inte med mer drama mellan mina vänner, eller bekanta, eller vad jag nu ska kalla dem. Visst att det kunde vara rätt mycket drama förr när jag faktiskt hade rätt gott om vänner, alla kan ju inte vara sams jämt, men nu när jag i princip bara har två som jag träffar? Kan det inte lugna ner sig nån gång så jag faktiskt ser fram emot att träffa dem båda. Nu är det egentligen bara en som jag verkligen vill umgås med, som i sin tur är rätt upptagen. Dröjde inte länge innan det enorma självskadesuget och min dödslängtan kom igen. Svårt att stå emot ibland, men det gäller väl bara att vänta ut det. Förhoppningsvis försvinner det senare idag eller över natten.
Sen tog jag mig till psykologen och hade det inledande samtalet inför gruppterapin. 5-6 personer blir vi, och främst killar. Vi gick igenom min ångesthierarki och pratade lite om hur mötena kommer vara. Ser fram emot nästa onsdag när vi börjar.
Nu när jag kom hem märkte jag att det faktiskt finns fyra på msn som kan se att jag är online. För nån vecka sen var det bara en. Vissa har undrat varför jag aldrig är online, men jag har alltid sagt att jag inte sitter lika mycket vid datorn längre utan istället läser, spelar gitarr eller ser på serier. Det var förvisso sant förut, men jag nämnde aldrig något om de 139 personer jag har blockerade.
Nu borde jag plugga. Har knappt gjort någonting alls på två veckor, men motivationen och energin är verkligen noll. Ska försöka få lite gjort idag i alla fall!
Sen tog jag mig till psykologen och hade det inledande samtalet inför gruppterapin. 5-6 personer blir vi, och främst killar. Vi gick igenom min ångesthierarki och pratade lite om hur mötena kommer vara. Ser fram emot nästa onsdag när vi börjar.
Nu när jag kom hem märkte jag att det faktiskt finns fyra på msn som kan se att jag är online. För nån vecka sen var det bara en. Vissa har undrat varför jag aldrig är online, men jag har alltid sagt att jag inte sitter lika mycket vid datorn längre utan istället läser, spelar gitarr eller ser på serier. Det var förvisso sant förut, men jag nämnde aldrig något om de 139 personer jag har blockerade.
Nu borde jag plugga. Har knappt gjort någonting alls på två veckor, men motivationen och energin är verkligen noll. Ska försöka få lite gjort idag i alla fall!
tisdag 12 april 2011
Äntligen!
Igår fick jag ett telefonsamtal från den psykolog som har försökt få igång gruppterapi för personer med social fobi. Hon berättade att det blir en grupp och att vi börjar redan nästa onsdag (20/4)! Imorgon ska vi träffas för att prata lite igen, titta på vilka situationer jag har svårt för och skapa en ångesthierarki tillsammans. Ser verkligen fram emot att få sätta igång, även om det kommer bli tufft. Vi kommer med stor sannolikhet bli filmade när vi pratar inför gruppen, för att sedan få se på det efteråt. Ska bli spännande att se hur det går!
torsdag 10 mars 2011
Snabba ryck
Ser ut som att det kommer bli en terapigrupp som riktar sig till folk med social fobi. Ska få besked inom en vecka och i så fall börjar det så snart som den 28 mars! Detta ser jag verkligen fram emot!
Psykologen berättade lite vad terapin kommer innebära. Vi i gruppen kommer gemensamt utsätta oss för svåra situationer - vilket självklart kan vara väldigt individuellt så vi får samtala om vilka situationer som framkallar ångest hos oss. Bland annat kommer vi gå på stan gemensamt, fika, kanske äta på någon restaurang. Sedan kommer man nog även få prata inför resten av gruppen helt oförberedd (gruppledaren säger ett ämne och så får man börja prata om det). Vi kommer även bli filmade när vi pratar inför de andra. Kommer kännas tungt men jag ser ändå fram emot detta. Så länge det är under kontrollerade former, där alla förstår hur jobbigt man tycker det är, så är det uthärdligt. Gör inte allt för mycket om man framstår som sjukligt nervös eller blir ett nervvrak för de andra kommer känna igen sig.
Hoppas verkligen det blir en grupp nu bara!
Psykologen berättade lite vad terapin kommer innebära. Vi i gruppen kommer gemensamt utsätta oss för svåra situationer - vilket självklart kan vara väldigt individuellt så vi får samtala om vilka situationer som framkallar ångest hos oss. Bland annat kommer vi gå på stan gemensamt, fika, kanske äta på någon restaurang. Sedan kommer man nog även få prata inför resten av gruppen helt oförberedd (gruppledaren säger ett ämne och så får man börja prata om det). Vi kommer även bli filmade när vi pratar inför de andra. Kommer kännas tungt men jag ser ändå fram emot detta. Så länge det är under kontrollerade former, där alla förstår hur jobbigt man tycker det är, så är det uthärdligt. Gör inte allt för mycket om man framstår som sjukligt nervös eller blir ett nervvrak för de andra kommer känna igen sig.
Hoppas verkligen det blir en grupp nu bara!
onsdag 23 februari 2011
Min KBT-behandling
Har nu skapat en ny blogg som fokuserar på den KBT-behandling jag genomgår. Varje vecka får jag nya uppgifter - nya situationer att utsätta mig för. Det kommer dokumenteras i nya bloggen. Kanske blir andra med liknande problem också peppade att ändra sin situation. För det går att bli bättre!
Bloggen hittar ni här och i menyn till höger.
Bloggen hittar ni här och i menyn till höger.
torsdag 20 januari 2011
Att komma till insikt
Under flera år har jag sett mig själv som asocial och extremt blyg. Det är jag ju också. Har svårt för att prata med folk. Vad ska jag säga? Hur ska jag föra mig för att inte göra bort mig eller bli kritiserad av andra? Läraren lägger fram en öppen fråga som jag kan svaret på, men då börjar tankarna flyga runt. Är jag verkligen 100% säker på att svaret är rätt? Tycker de övriga i klassen att frågan är så enkel så jag verkar dum om jag vill svara? Kan jag säga det jag vill utan att darra på rösten eller komma av mig? Hur mycket jag än vill får jag inte fram ett ord - skräcken gör mig paralyserad.
En och en fungerar jag rätt bra med andra, så länge jag har känt personen en tid. Men i början uppfattas jag vanligen som tystlåten, blyg, tillbakadragen, och kanske osocial. Innan jag ska träffa någon brukar jag planera i någon timma vad jag kan säga, så att jag inte verkar helt socialt inkompetent. Detta är extra viktigt om jag ska träffa 2-3 personer. Träffar jag fler än så är det knappt någon idé, för då kommer jag ändå inte våga prata.
I mitten av December 2010 sökte jag information på Internet för att ta reda på vad det är för "fel" på mig. Tycker att det är så frustrerande att jag knappt kan socialisera med andra och att jag ska få hjärtklappning, huvudvärk och börja svettas så fort jag ska säga något. Så.. efter en del sökning kom jag in på en sida om social fobi, och då var det många bitar som föll på plats.
Saker jag knappt aldrig funderat på började kopplas ihop. Saker jag länge undvikit eller lärt mig hantera på olika sätt som är svåra, eller omöjliga, att göra. Buss har jag knappt åkt på 6 år. Ska jag laga mat måste jag köra ut alla ur köket. Går någon förbi mig när jag skriver slutar jag direkt och får svåra ångestkänslor. När jag handlar i affären blir det inte många varor. På jobb och i skola äter jag alltid själv. Vänner har slutat höra av sig när det är fester, eftersom jag alltid tackar nej. Att beställa mat på restauranger är en mardröm. Vid middagar eller bufféer låter jag andra ta mat först. Har svårt för att prata i telefon om det inte är med någon från närmsta familjen, vilket betyder att min vänskapskrets börjar tunnas ut.
Det var en lättnad att läsa om social fobi, och förstå att det går att få hjälp. Har precis börjat tala med en psykolog, och ska nu påbörja KBT-behandling. Hoppas verkligen att det kommer hjälpa mig så att jag börja göra mer vardagliga saker utan att känna ångest. Det gäller att gå in för det, och det har jag tänkt göra också!
Så, detta kan man väl kalla en introduktion. Blev visst lite längre än jag förväntade mig. Har i fortsättningen tänkt skriva om olika situationer som har varit jobbiga - även fast de kanske inte borde vara det. Lite så att andra kanske får mer förståelse för hur folk med social fobi fungerar.
En och en fungerar jag rätt bra med andra, så länge jag har känt personen en tid. Men i början uppfattas jag vanligen som tystlåten, blyg, tillbakadragen, och kanske osocial. Innan jag ska träffa någon brukar jag planera i någon timma vad jag kan säga, så att jag inte verkar helt socialt inkompetent. Detta är extra viktigt om jag ska träffa 2-3 personer. Träffar jag fler än så är det knappt någon idé, för då kommer jag ändå inte våga prata.
I mitten av December 2010 sökte jag information på Internet för att ta reda på vad det är för "fel" på mig. Tycker att det är så frustrerande att jag knappt kan socialisera med andra och att jag ska få hjärtklappning, huvudvärk och börja svettas så fort jag ska säga något. Så.. efter en del sökning kom jag in på en sida om social fobi, och då var det många bitar som föll på plats.
Saker jag knappt aldrig funderat på började kopplas ihop. Saker jag länge undvikit eller lärt mig hantera på olika sätt som är svåra, eller omöjliga, att göra. Buss har jag knappt åkt på 6 år. Ska jag laga mat måste jag köra ut alla ur köket. Går någon förbi mig när jag skriver slutar jag direkt och får svåra ångestkänslor. När jag handlar i affären blir det inte många varor. På jobb och i skola äter jag alltid själv. Vänner har slutat höra av sig när det är fester, eftersom jag alltid tackar nej. Att beställa mat på restauranger är en mardröm. Vid middagar eller bufféer låter jag andra ta mat först. Har svårt för att prata i telefon om det inte är med någon från närmsta familjen, vilket betyder att min vänskapskrets börjar tunnas ut.
Det var en lättnad att läsa om social fobi, och förstå att det går att få hjälp. Har precis börjat tala med en psykolog, och ska nu påbörja KBT-behandling. Hoppas verkligen att det kommer hjälpa mig så att jag börja göra mer vardagliga saker utan att känna ångest. Det gäller att gå in för det, och det har jag tänkt göra också!
Så, detta kan man väl kalla en introduktion. Blev visst lite längre än jag förväntade mig. Har i fortsättningen tänkt skriva om olika situationer som har varit jobbiga - även fast de kanske inte borde vara det. Lite så att andra kanske får mer förståelse för hur folk med social fobi fungerar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)