Har fortfarande inte berättat för speciellt många om mina problem. Tror inte alla mina syskon känner till att jag lider av social fobi. Av mina "gamla" vänner är det bara en jag har berättat det för. Genom honom har jag hört att de andra undrar varför jag aldrig är med längre. De har teorier som att jag inte trivs med dem längre, och det stämmer ju faktiskt rätt bra. Frågan är bara hur man berättar det för folk man har känt många år. Nu har flera börjat bli sura på att jag aldrig hör av mig - vilket jag mycket väl förstår. När jag fyllde år för några dagar sen var det inte alla som skickade sms för att säga grattis, vilket de alltid har gjort tidigare. Så nu har de nog tröttnat på riktigt. Men.. jag orkar inte bry mig.
Det tråkiga är att det finns någon enstaka person jag fortfarande vill träffa. Men jag är världssämst på att ta initiativ och höra av mig, så jag har inte pratat med dem på nästan ett halvår. Är så sur på mig själv. Jag vill gärna träffa dessa få personer, för de är hur goa som helst och har alltid sagt att de tycker om mig och att jag är "awesome". Själv kan jag inte förstå dem eftersom jag ser mig som tråkig, asocial, extremt blyg, tillbakadragen, tystlåten, stel och dålig på det mesta. Men de har alltid fått mig på gott humör. Jag ser dem online på msn, bland mina 146 blockerade vänner, men vågar inte ta bort blockeringen för att ta kontakt med dem. Självklart vill jag inget hellre men det finns en spärr, en röst inom mig som säger åt mig att inte göra det. De kommer ändå inte vilja träffa mig. De kommer bara vara sura för att jag aldrig hör av mig.
Igår bestämde jag mig ändå för att kontakta den som jag tycker bäst om av mitt gamla gäng med vänner. Har funderat på att göra det under drygt tre månader nu men det har aldrig blivit av. Men nu tänkte jag ah, screw it, lika bra att chansa!, så jag skrev ett sms och frågade om hon ville gå en promenad/ta en fika nån dag snart. Skrev även att jag då skulle ge en förklaring till varför jag aldrig är med eller hör av mig. Hon blev jätteglad, så imorgon ska vi ta en promenad och då ska hon få höra om min fobi och depression. Tänker inte belasta henne med anledningarna bakom mina diagnoser, men det kan vara skönt för henne att få höra varför jag inte är med. Det är hon värd.
Är rysligt nervös inför detta, men det kommer kännas skönt efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar