Våga ta chansen!

En aningens händelserik vecka. I måndags fick jag ett telefonsamtal från ett nummer jag inte kände igen. Blev nervös men bestämde mig för att svara. Där i andra luren var det någon som ville att jag skulle komma på arbetsintervju på torsdag (igår). Jag blev helt ställd och tankarna satte igång - vill jag eller vill jag inte? Och om jag vill, vågar jag då? Funderade på att tacka nej direkt, men bestämde mig för att köra på, så jag sa att jag väldigt gärna kom på intervju. Jag funderade på vad det värsta som kunde hände var och kom fram till att det skulle vara att jag faktiskt fick jobbet. Ett nej vore nästan skönt, för jag vet inte om jag vågar börja jobba. Tänk om jag gör bort mig totalt?

Sen efter samtalet började jag fundera på om jag ens hade sökt det jobbet. Men det handlar om ett vikariat på en månad (liten chans till förlängning) och ett sådant jobb har jag inte sökt. Så jag antog att de fått mitt nummer genom arbetsförmedlingen.

Ett vikariat på en månad kanske inte låter allt för bra. Men det är erfarenhet inom det område jag faktiskt är utbildad till, vilket jag saknar. Så erfarenhet, mer på mitt CV samt referens - hur bra som helst! Om jag får ett nej så har jag i alla fall ny erfarenhet; nämligen av en arbetsintervju. Har aldrig varit på det innan.

Hur som, jag gick på intervjun igår. Lite lagom nervös kom jag dit 30 minuter innan (tidspessimistisk som jag är), och när själva intervjun började var det bara två stycken andra i rummet. Det var skönt. Överlag kändes det okej, nervositeten lade sig ganska snart. Sen blev det förstås jobbigare igen när jag skulle berätta om mig själv, och om mina bra samt dåliga sidor. Där tog det en liten stund innan jag kom på något okej - trots att jag hade funderat på det tidigare.

De ville ha referenser som de kunde ringa, och idag vet jag att de ringde i alla fall en av namnen de fick. Sen fick jag även ett telefonsamtal av chefen på företaget som sa att de gått igenom alla ansökningar och vill träffa mig igen på måndag. Det ska bli spännande.. får väl se vad de har att säga. ;-)

Sjung av hjärtat, sjung

Gruppterapin igår var sjukt jobbig. Tuffaste gången hittills måste jag säga. Men det är väl också meningen att vi ska utmana oss mer och mer och för svårare saker hela tiden. Gårdagens övning gick ut på att vi skulle redovisa inför övriga, samtidigt som vi blev filmade, De hade önskat att jag tog med gitarren, spelade och sjöng lite för dem. Eftersom det är något jag gärna vill arbeta på ställde jag upp. Som tur var hade de planerat mötet enligt följande; först skulle vi redovisa (i mitt fall spela & sjunga) en gång inför alla, utan att bli filmade. Senare skulle vi göra precis samma sak, men filmkameran skulle vara på. Först tyckte jag bara det kändes jobbigt, men efteråt var jag lättad.

Första gången jag ställde mig framför alla andra var jag sjukligt nervös. Kunde knappt fokusera på annat än att inte falla omkull för att benen darrade så mycket. Fingrarna skakade så gitarrspelandet blev inte allt för bra. Rösten var ostadig så det blev falskt. Efteråt mådde jag skit och kunde knappt prata alls, utan satte mig bara och glodde. Andra gången jag gick upp var det lättare, så det gick faktiskt helt okej. Kunde ta i och sjunga dugligt i alla fall, och gitarrspelet var jag nöjd med. Är så tacksam för att vi inte filmade första gången, för då hade jag nog gått därifrån och börjat gråta. Nästa gång ska vi väl se det vi filmade.. det ser jag inte direkt fram emot.

Mina öron blöder

Onsdag betyder gruppterapi. I alla fall i fyra veckor till. Idag var ämnet självfokus, och då att försöka flytta fokus från sig själv till något annat. Tänker man hela tiden på alla sina symptom förvärras dem ofta. Därför skulle vi lära oss att börja fokusera på annat genom synen, hörseln och känseln. Titta på någonting och beskriva det så målande som möjligt, lägga märke till konturer, nyanser. Väggen kanske är brun, men är den ljusare på vissa ställen och mörkare på andra, och kan man se något mönster? Lyssna på ljud i och utanför rummet. Lägga fokus på ett speciellt ljud och försöka koppla bort andra. Känna hur man sitter, har man vikten mer på ena sidan än den andra? Kan man känna av strumporna man har på fötterna?

Tack och lov var det ingen filmning idag. Men däremot skulle vi se på det vi filmat sist. Eftersom jag hade börjat så tittade vi på mig först. Som vanligt satt jag med handen halvt för ögonen och höll andan När vi hade sett klart kändes det ju inte alls bra. Jag hatar min röst så mycket och vill verkligen inte utsätta andra för den. Hade svårt att prata. Därför bestämde sig ledarna att vi skulle se min del en gång till, och att jag denna gången skulle ta ner handen. Det kändes faktiskt lite bättre denna gången, men fortfarande jobbigt. De andra påstår att det inte är något fel med min röst, men förmodligen är de bara snälla. Får väl försöka lära mig acceptera den - gilla läget och inte låta det hindra mig från att prata.

Överraskningsångest.. eller vad ska man kalla det?

Det gick väl sådär på gruppterapin idag. Kanske pratade jag på för mycket? Nu måste jag nästan höra med ledarna, blir lite orolig. Hur som helst, förra veckan hade de sagt att kameran alltid skulle vara med oss på mötena. Idag när jag gick in i rummet såg jag ingen kamera. Åh vilken lättnad! tänkte jag genast. Ledarna sa att kameran var i det andra rummet - där vi hade sett på filmen förra veckan. Kändes skönt tyckte jag, för då slipper vi bli filmade. Vid halvtid, efter fikat, sa ledarna att vi skulle gå in i andra rummet för att se det vi sett på sist. Då steg ångesten och jag började protestera. Efter mycket om och men vandrade vi snällt in dit och genomled, återigen, det vi filmat förra veckan. Jag höll på att gå under.

Efteråt sa de att vi skulle göra en övning, och att jag fick börja eftersom jag skulle hinna med ett tåg till mormor. Perfekt! sa jag och blev genast intresserad - vill ju gärna göra övningar för att bli bättre. Tog inte lång stund innan den positiva känslan försvann. För vad skulle vi göra? "Det är ju så att ni alla har svårt att tala i telefon när andra är i närheten - så denna övning går ut på precis det. En av oss ledare kommer gå till sitt kontor, sen får ni, en och en, ringa till denna samtidigt som alla andra sitter här inne och lyssnar på er. För att göra det mer verklighetstroget får ni även ta ett ärende som ni faktiskt har svårt för att ringa. Om någon har svårigheter med att ringa bankärenden, kommer ledaren att agera anställd på banken, osv. Självklart kommer ni även att filmas samtidigt som ni ringer". Där kom paniken! Prata i telefon, samtidigt som andra ser på och samtidigt som man blir filmad? Tack för den. Efter att de övertalat mig att inte springa därifrån kunde jag gå med på att genomföra uppgiften. Det jag skulle behöva öva på är att ringa och göra en intresseanmälan på lägenheter som dyker upp, men det vågade jag inte idag. Så jag använde tiden till att fråga något jag har tänkt fråga under flera veckors tid; nämligen om de även erbjuder personliga samtal vid sidan om gruppen. Det kändes faktiskt okej efteråt!

Vad är värst; att redovisa eller se & höra sig själv på film?

Hade redovisning igår i skolan. Det var några som skulle redovisa innan mig så ångesten växte och växte ju längre tiden gick. När jag visste att jag var nästa person som skulle gå fram började jag läsa igenom allt jag skulle säga igen, trots att jag kunde det helt utantill när jag hade övat precis innan. Men nu kunde jag inte komma ihåg ett enda ord. Hjärtat slog hårt, snabbt, jag blev illamående och yr och kunde knappt ens läsa det som stod på pappret. Så försökte jag lyssna på vad de som stod framme och redovisade sa, men jag hade inte fokus nog. Allting bara snurrade och jag hörde verkligen inte ett ord - bara att de pratade. Fick panik och funderade på att fly därifrån för att åka hem, men stannade kvar. Efter ett tag började ångesten lägga sig något, men sen var det ju dags för mig att gå fram. Tack och lov redovisade jag tillsammans med en annan så all fokus var inte på mig hela tiden. Han började, och medan jag stod där framme försökte jag få ögonkontakt med så många som möjligt av klasskamraterna och de lärare som satt i salen. Klarar jag av att möta deras blickar verkar jag mer självsäker, och då går det även lättare. Så när jag väl skulle börja prata kändes det ändå okej. Visst att jag svettades, hade hjärtklappning och lite annat, men jag kom faktiskt inte av mig, och tror inte att jag darrade på rösten speciellt mycket. Efter att redovisningen var klar skulle handledare och andra ställa frågor och kritisera det vi gjort. Kändes ju lagom skoj, men som tur var blev det inte speciellt många frågor utan främst synpunkter på saker vi borde tänka på i framtiden. Och konstruktiv kritik uppskattas.

Sen var det ju gruppterapi idag. Då filmade de medan vi gick igenom "veckans uppgift" - den situation vi skulle ha utsatt oss för tills idag. För min del var det redovisningen jag skulle berätta om; automatiska tankar, symtpom, känslor & säkerhetsbeteenden. Just då kändes det okej att bli filmad, men när de sa att vi skulle kolla på filmen slog ångesten till. Jag hatar min röst så mycket att jag nästan kan gråta när jag tänker på hur jag låter. Sen har jag svårt för mitt utseende också, men rösten är värre. Började nästan gråta när vi såg på filmen och var nära att springa ut från rummet flera gånger. Efteråt vågade jag knappt prata för att jag inte ville utsätta de andra för en sån horribel upplevelse som det faktiskt är att höra min röst. Självklart fånigt då jag inte har haft större problem att prata inför dem tidigare - och min röst har ju faktiskt inte förändrats - men det tar ändå emot. Även nu flera timmar efteråt får jag svår ångest bara jag tänker på det och funderar på att ta starkt lugnande för att sen lägga mig. Men jag ska strax iväg för att repa, så det får vänta.

Lugna ner dig, pöjk!

Hade svårt att somna igår. Och så vaknade jag flera gånger under natten. Just nu skakar jag, känner mig sjuk, känns som om frukosten kommer komma upp igen, kan inte fokusera mig och jag har svår yrsel. Om några timmar har jag redovisningen. Och jag har inte full koll på allt jag ska säga. Får försöka hårdplugga in allt innan, men frågan är om jag kommer komma ihåg det när jag väl står framför allt folk. Ska skriva ut allt jag ska säga och ta med in, men det känns dumt att läsa innantill. Visserligen kommer jag främst använda det som stöd när jag kommer av mig, men ändå. De kommer tycka att jag har förberett mig dåligt - vilket jag ju faktiskt har också.

Nej usch, nu måste jag öva.

Ältar, ältar inte.. ältar!

Ibland kan jag bli halvt galen på allt ältande. Får det någonsin ett slut? Har blivit bättre på att inte gå igenom gångna situationer i huvudet för att hitta tillfällen där jag gjort något "fel" eller "kunde ha gjort något bättre". Men idag kom det bekanta tillbaka. Var ute på en promenad och började tänka på gårdagens gruppterapi. Jag var tidigare orolig för att jag kanske hade pratat för mycket - tagit för mycket plats och inte gett något utrymme åt andra. Sen hade jag också försökt dra några impulsiva skämt för att se hur andra reagerade. Så nu funderade jag på vilka som skrattade, hur de hade skrattat, om de hade tittat "konstigt" på mig, om de hade tvekat något innan de började skratta, om de skrattade tillgjort eller om de bara sett uttråkade ut. Vid något tillfälle hade en ledare bett mig upprepa det jag sa för att hon inte hade uppfattat det. Var det för att skämtet var så dåligt att hon inte förstod att något skulle vara roligt, eller hade jag mumlat för mycket, eller kanske pratat för snabbt, otydligt eller tyst och därmed även gjort ett tråkigt, nervöst intryck.

Slutsatsen blev att alla där, inklusive ledarna, tyckte jag var jobbig som pratade för mycket och dessutom trötta på mina dåliga försök till att vara rolig. Så nu vågar jag knappt gå tillbaka dit. Men förhoppningen är att gruppterapin ska hjälpa mig, eller i alla fall ge mig verktyg jag kan använda mig av, för att komma ifrån sådana tankefällor som inte är speciellt konstruktiva.

Tag tillfället i akt

Idag var det dags för gruppterapi igen - det hade jag sett fram emot! Men jag vet inte om det hela kunde ha börjat mycket sämre än det gjorde. Jag var lite lugnare idag så jag kom dit bara 15 minuter innan. När jag går mot ingången till den psykiatriska mottagningen står det någon utanför som talar i telefon. Hon vänder sig om och tittar mot mig och då får jag panik. Den som står framför mig är en jag har känt i ~10 år, som inte har en aning om mina problem. Hon var där för att hon arbetar inom vården och skulle på ett möte som började samtidigt som min gruppterapi. Som tur var var hon upptagen med sitt telefonsamtal så jag hälsade kort och gick sedan in. När jag satt i väntrummet och väntade gick hon, tillsammans med de andra som skulle ha möte, förbi och tittade in mot mig. Kändes ju lite lagom skoj det där. Nu är hon rätt förstående så det kommer nog inte vara allt för farligt om hon undrar vad jag gjorde där. De i gruppterapin gav mig tips på förklaringar; som att jag var där som moraliskt stöd åt en vän, eller att jag var där på praktik. Men jag kan tänka mig att berätta hur det ligger till om det skulle bli aktuellt. Men det blev en chock att se henne där, hade verkligen inte förväntat mig det.

Själva gruppterapin var bra. Återigen en hel del teori, men det kan man förvänta sig nu i början. Det kändes betydligt mer avslappnat - alla vågade öppna sig och prata mer. Vi diskuterade de uppgifter vi haft till denna veckan (vilket var individuellt). Sedan sa ledarna att vi skulle göra en övning och att vi skulle dela in oss i två grupper. När grupperna var ordnade fick vi reda på övningen; under 5 minuter skulle vi berätta för varandra om barnprogram vi tyckt om. Jag är en sån som gärna vill säga något rätt snart (annars kommer jag förbli tyst hela tiden), men ändå få den andra att prata. Så taskig som jag är tittade jag på min gruppmedlem (vi var endast två) och sa okej, shoot! Då har jag sagt något, men ändå kastat över bollen till den andra.

Vi pratade på en stund, sen bröt ledarna och vi fick dela med den andra gruppen vad vi hade sagt. När det var gjort gick vi igenom hela situationer, negativa automatiska tankar som uppstod, säkerhetsbeteenden vi använt oss av, och kroppsliga symptom vi fick precis när de berättade om att vi skulle ha en övning.

Under de två timmar vi var där försökte jag även med den uppgift har jag fått från skolkurator jag går i samtal hos - nämligen att vara mer impulsiv genom att dra spontana skämt då och då. Hoppas inte det blev för mycket bara. Sen önskar jag att jag vore bättre på att läsa av folk - vet ju inte om de skrattar för att de faktiskt tycker det är roligt, eller om de "sympatiskrattar" för att de tycker synd om mig som är så tråkig, eller bara för att vara snälla så jag ska känna mig bättre till mods. Hur som har ältandet satt igång igen och självklart har jag fått för mig att alla, inklusive ledarna, bara tycker jag är en jobbig, krävande person som tar för mycket plats. Jag är förmodligen den som pratar mest. Måste nästan ringa någon av ledarna för att fråga..

Men jag känner att den här gruppterapin verkligen är bra. Kommer lära mig mycket, utvecklas, förmodligen kunna hantera olika sociala situationer bättre och förhoppningsvis lära känna nya vänner. Hoppas innerligt att jag kommer börja träffa vissa av dem även på fritiden framöver!

Framåt mannar!

Första intrycket är viktigt och här har jag alltid varit dålig. Med största sannolikhet har många sett mig som tillbakadragen, tystlåten, blyg, osocial, tråkig, en ensamvarg. Inte så konstigt då jag ofta kan dra mig för att hälsa på och prata med nytt folk. Men sen i höstas har jag försökt mig på en ny taktik. När jag kommer till ett nytt sammanhang och träffar nya människor är jag istället framåt. Direkt hälsar jag på andra, tar i hand, presenterar mig, och pratar lite för att få reda på vilka de är. Hela tiden skriker något inom mig att nej, du kommer göra bort dig, fumla med orden, framstå som en idiot, få blackout och inte kunna få fram ett ord och de kommer se på dig hur osäker och tråkig du faktiskt är!. Men jag försöker intala mig själv att andra inte vet hur jobbigt och svårt jag tycker det är. Har jag väl varit utåtriktad första gången jag träffar dem är det betydligt lättare att börja prata med dem nästa gång också. Och det funkar verkligen! Visst, jag kan fortfarande känna att ångestkänslorna kommer och att jag blir rädd när jag ska prata med dem nu, trots att jag har känt dem i ett halvår, men det är inte i närheten så jobbigt som i början.

Kärlekens vackra färg

Kände mig nästan stolt på seminariet idag. Läraren ställde en öppen fråga om någon haft problem med de uppgifter vi arbetat med under veckan som gått. När ingen annan sade något berättade jag om ett problem jag hade stött på. Tänk att jag kunde säga något utan att bli direkt tilltalad! Kan ha varit första gången under ett seminarie faktiskt.

Träffade även en läkare på vuxenpsykiatrin idag och vi diskuterade den effekt medicinen har på mig. Idag var det några veckor sedan tårarna rann, men istället känner jag likgiltighet mot precis allt. Studierna går dåligt, men det spelar mig ingen roll. Det får bli som det blir. Har fått höra att en av de gamla vännerna (som jag inte trivs allt för bra med) nu helt har tröttnat på mig och absolut inte kommer höra av sig längre. Det betyder även att jag kommer få ännu sämre (förmodligen obefintlig) kontakt med flera andra gamla vänner, varav vissa jag egentligen skulle vilja ha som bekanta i alla fall. Men jag orkar inte bry mig. Min närmsta vän har sagt att hon inte vill träffas lika ofta längre utan som bäst 3 timmar i veckan (istället för i snitt 2 kvällar/vecka). Jahopp. Fine with me. Har inte energi nog att bli ledsen. Nu kommer de enorma ensamhets- och tomhetskänslorna som jag så väl känner igen.

Lyckades få ett sår på knogen idag och jag kan inte sluta le. Första gången på länge jag har kunnat le och även mena det. Nu minns jag varför jag kan tycka om att skada mig själv. Tycker om att se mig själv blöda. Skrapar jag upp ett stort sår kan jag betrakta det länge. Det får även gärna värka, annars blir jag bara besviken och kan själv slå på såret. Kontrollerad smärta kan ge frid. Känslan är så skön. Att få känna något, istället för den tomhet och apati jag vanligtvis går runt med, är verkligen en härlig upplevelse. Har jag därför börjat skada mig själv kan jag ha svårt att sluta för att jag går in för det mer och mer desto mer rödfärgad jag blir. Av denna anledning har jag även tänkt att inte skada mig mer. Sist tog det runt två månader innan händerna helt slutade värka och det är det inte värt. Men ibland är abstinensen svår.

Att bjuda till

För någon månad sedan var jag på en större bjudning. Det skulle vara en trevlig kväll med mat, musik och underhållning. Efter en stund fick jag höra att en som skulle vara med i ett spex hade blivit sjuk och behövde ersättas. Min vän som satt bredvid mig vände sig mot mig och sa, med glimten i ögat, "du ska inte ta och ställa upp?". När jag hade slutat skratta åt det uppenbara skämtet svarade jag "oj oj, det vore något.. nej du, så roligt ska vi inte ha". Men jag kände hur svetten började komma, pulsen gick upp och det blev tungt att andas. Tänk om de faktiskt skulle fråga mig - då måste jag på ett bra sätt säga nej utan att göra dem allt för besvikna. Vill ju egentligen ställa upp men att stå framför 80 personer och göra något spex klarar jag inte av. Och vad händer? Självklart kommer en av arrangörerna fram till mig och ber mig följa med dem till ett annat rum. Jag försöker få dem att ta någon annan men de insisterar på att jag ska följa med, och min vän tycker det är jättekul och säger "kom igen nu, klart du ska följa med!". Motvilligt ställer jag mig upp och följer efter dem.

Precis när jag ställer mig upp känner jag hur yrseln kommer. När jag kommer in i rummet där de andra väntar säger jag direkt "Känner ni mig? Jag gillar inte att stå i centrum". De svarade att jag inte skulle vara i centrum - det skulle vara fler framme samtidigt. Sen visade ett par rörelser och meningar jag skulle memorera för att sedan framföra för alla gäster. På allvar, jag trodde nästan jag skulle svimma. Det började svartna för ögonen, jag fick svårt att andas, hjärtat slog så hårt och snabbt så jag knappt stod ut och de kan ha sett hur jag började darra. Helt paralyserad stirrade jag på dem, men försökte se någorlunda lugn ut. De frågade sen om jag kunde tänka mig att göra det de hade visat, eller om jag helst inte var med på spexet. Jag log och sa att jag helst stod över och skulle bli glad om de kunde hitta en annan. Då sa de att det var lugnt - att de skulle fråga någon annan istället.

Åh vilket lättnad det var! Kände mig visserligen bra dum då jag inte ställt upp, men det hade varit värre att stå framför alla människor. Där hade jag gjort bort mig helt. Hade nog aldrig kunnat memorera meningarna och rörelserna så jag hade bara stått där som ett fån. Då är det bättre att göra vissa få besvikna. Men ofta önskar jag att jag vågade ställa upp på sånt, för spexet var väldigt kul.

Trotsa instinkten

Kom nyss hem efter att ha träffat ett par studenter. Varannan vecka träffas vi för att lyssna på ett föredrag om ett ämne vi sedan samtalar om. Vi brukar vanligtvis vara runt 10 stycken, vilket för mig är en stor grupp. På seminarierna i skolan är vi 8-10 personer och då klarar jag inte av att prata om jag inte blir direkt tilltalad. Under dessa träffarna behöver man bara prata om man vill. Vanligtvis går vi laget runt så alla får berätta vad de har fått för tankar under föredraget, alternativt bara säga "pass" och låta turen gå vidare till nästa person. Idag var jag en av de sista som skulle få möjligheten att säga något, och direkt kände jag hur pulsen steg till max. Jag började också fundera på vad jag kunde säga, hur jag skulle säga det, vem jag skulle titta på när jag sa vad, vilka ord jag skulle betona, hur alla ord uttalas, vart jag kan ta pauser för att andas, hur jag ska sitta, vad jag ska göra med händerna - helst vill jag ju att det ska verka normalt och avslappnat. När det närmade sig min tur kände jag att "nej, jag pallar inte, jag säger pass istället!". Men sen vet jag att alla andra är lugna, snälla och ödmjuka, så om det är någonstans jag ska öva på att prata så är det i detta sammanhanget. Så när det blev min tur pratade jag en del, och försökte även dra ut på det eftersom man ska försöka utsätta sig för det jobbiga tillräckligt länge så ångesten hinner lägga sig. Efter en kort stund såg jag att en gäspade och såg lite uttråkad ut och då steg självklart ångesten igen. Min röst är inte behaglig och jag är tråkig att lyssna på. Sen har jag ingenting vettigt att säga. Jag tänkte direkt att hon ville att jag bara skulle vara tyst.

Hur som, jag kom över det rätt snart då hon faktiskt såg trött ut även när andra pratade. Kändes bra!

Lifta till stan

I början av januari skulle jag följa med en vän på stan. Han skulle köra in (är runt en mil dit) och sa att jag kunde få skjuts om jag ville, men att hans föräldrar också skulle vara med i bilen - de hade varit på besök och han skulle köra dem till tågstationen. Då hade jag svårt att bestämma mig för hur jag skulle göra; cykla eller åka med. Kan ju inte påstå att jag var allt för sugen på att cykla en mil i flera minusgrader när det dessutom var jobbigt väglag. Men sen var jag rädd för att träffa hans föräldrar de 10-15 minuter det tar att köra in till stationen. Till slut sa jag i alla fall att jag följde med honom in.

Då fick jag genast sätta igång för att planera. Det var bara två timmar tills han skulle hämta mig så jag kände hur ångesten började komma. Jag får ju inte verka helt socialt handikappad. Så.. vad kan jag säga? Vad kan jag fråga? Vad vet jag om hans föräldrar? Kanske kan jag fråga hur de har haft det här, om de har lekt mycket med barnbarnen, vad de har gjort, om de har åkt på utflykter eller mest tagit det lugnt. De bor rätt långt bort så jag kan fråga om hur lång tid det faktiskt tar, vart de ska byta tåg, om tågen var försenade på vägen hit.. sen får det faktiskt räcka. De frågar säkert också mig något.. tyvärr. Usch, gillar inte att prata om mig själv, blir alltid väldigt kort.

Men innan allt det kan hända kommer ju den jobbigaste situationen; första intrycket! Med största sannolikhet kommer jag få sitta i baksätet, men jag hoppas verkligen att jag inte behöver gå runt bilen när de väl kommer, utan att jag får plats på den sidan jag redan står på. Har jag full koll på hur man öppnar och stänger deras "dragdörr"? Vad gör jag om det är saker på sätet? Då måste jag flytta på dem på ett bra sätt. Om jag väljer att ha sakerna i knät och någon säger åt mig att ställa dem på golvet istället är det pinsamt. De kan skratta, de kan tycka jag är dum. Men är det ömtåligt är det bättre att ha det i knät. Hur ska jag presentera mig när jag väl är inne? Ska jag ta i hand? Lite omständigt att hälsa "riktigt" på den som sitter i framsätet. Får väl se hur de gör och försöka anpassa mig så snabbt som möjligt.

Självklart gick jag ut 15 minuter tidigare än vad jag behövde och funderade på hur jag skulle stå när de väl kom. Hur ska min hållning vara? Vad ska jag göra med händerna? Jag bör le, men inte överdrivet. Kanske borde jag ha mobilen uppe, kolla meddelanden eller något så det inte ser ut som att jag väntar otåligt. Problemet är att det kan tolkas som att jag tittar på klockan och tycker att de är sena. Det vill jag inte. Det är nog bäst att stå och se glad ut när de kommer.

När de väl kom hade ångesten byggts upp rätt ordentligt. Men allting gick bra, resan kändes inte alls tillgjord eller pinsam, så den sjönk rätt snart. Vad skönt det var att han hade så trevliga föräldrar!

Seminarier

I skolan händer det att vi har seminarier, och det kan vara något av det mest ångestfyllda som finns för mig. Måste man prata under ett seminarie så har man full uppmärksamhet från alla i rummet. Det finns ingenting som kan ta bort uppmärksamheten från den som talar; ingen PowerPoint, inga klasskamrater som står bredvid och kan hjälpa en, utan vi sitter alla runt ett bord och samtalar. Man skulle nog kunna säga att det finns tre olika former på de seminarier vi har haft;

I tur och ordning
Inför seminariet har alla i klassen fått ut ett antal frågor vi ska ha besvarat. Under själva seminariet får alla, i tur och ordning, svara på var sin fråga. Sådana här seminarier är väldigt jobbiga enligt mig. För det första föredrar jag att sitta vid kanten - inte mitt emellan två personer. Får kramper i magen, blir stel i hela kroppen, får hjärtklappning och börjar svettas när folk kan se vad jag har skrivit för svar på frågorna. En stor nackdel med att sitta vid kanten är att det då finns en risk för att jag måste börja prata. Därför är placeringen en stor och jobbig procedur för mig.

När seminariet väl har satt igång har jag väldigt svårt att koncentrera mig på vad de andra säger. Det enda jag gör är att räkna hur många det är kvar innan mig som ska svara på frågor. Därefter kollar jag upp vilken fråga jag kommer bli tvungen att svara på, och läser igenom det jag har skrivit flera gånger så jag ska kunna läsa upp det utan att staka mig. Ibland händer det att någon före mig "råkar" svara på mer än en fråga, och därför kommer jag inte få svara på den fråga jag har pluggat in - det har blivit en förskjutning. Då får jag nästan panik, svetten bara rinner, det känns som om hjärtat ska brista så hårt det slår, halsen torkar ut och jag kan få svårt att andas. När jag ska prata stirrar jag in i mitt papper, trots att jag kan svaret utantill. Allt för att undvika ögonkontakt. Jag genomlider det, men är ett nervvrak när jag går därifrån.

Öppna frågor
På vissa seminarier är det inte lika viktigt att alla pratar, även om det är bra om alla gör det. Här kan jag lyssna mer uppmärksamt när någon pratar. När han/hon sedan slutar prata och läraren ställer en ny fråga han vill att någon ska svara på (helst någon som inte har pratat), så låtsas jag anteckna vad personen precis har sagt. Ser jag upptagen ut och undviker ögonkontakt är risken inte stor att läraren kommer be mig svara. Ångesten är extremt hög fram till att någon annan har börjat prata.

Presentation
Det är sådana här seminarier vi har nu. Två och två arbetar vi med ett projekt, och varje vecka har vi en ny deadline. Klassen delas sedan på hälften så att en representant från varje grupp kommer i var sitt seminarie och får där presentera det de har gjort under veckan. Det fungerar okej. Självklart säger jag så lite som möjligt, men jag klarar i alla fall av att säga mitt utan att förgås av ångest. Läraren känner till att jag har problem med att tala inför folk, och att jag knappt alls kan prata i grupper om jag inte blir direkt tilltalad, och det är skönt. Vi hade seminarie idag. Jag funderade länge på om jag skulle gå eller inte, kände rätt svår ångest inför det för jag visste att jag var tvungen att prata en del. När jag sedan gick in i klassrummet tittade han på mig och sa "du kan sätta dig framför tavlan direkt". Kan ju inte påstå att det direkt lugnade mig att behöva sitta längst fram i fokus, men det fungerade okej till slut. Det var visst fler som skulle sitta där bredvid mig, och det kändes lite lugnande.

Julafton

Det är roligt när hela familjen är samlad. Men det är också lite jobbigt vid middagarna då jag mest brukar sitta tyst, titta ner på min tallrik och låta de andra sköta samtalandet. Sist vi hade en större familjemiddag var i julas. Vanligtvis brukar jag hjälpa till med att duka fram, för att sedan snabbt sätta mig på en stol på kanten av bordet, enligt följande bild:

Då slipper jag sitta mitt emot någon, och kan enklare hålla mig utanför diskussioner. Bara hålla mig till mitt utan att känna att någon granskar mig. Men nu i julas kom jag till bordet när alla andra hade satt sig, så jag var tvungen att sitta mitt emellan mina syskon, och mitt emot en av föräldrarna (enligt bilden nedan).










Direkt kände jag hur stel jag blev, och kände att "nej, det här funkar inte, går går härifrån istället!". Sen fick jag för mig att de hade gaddat ihop sig mot mig och gjorde så med mening för att jag skulle få det jobbigt under måltiden. Efter en stund lugnade jag ner mig och satte mig ner, men hade svårt att äta. En person på vardera sida och en mitt emot - jag kände mig väldigt utsatt.

Efter måltiden var det dags för julklappsutdelning. Enligt tradition hade alla skrivit julrim (en rolig tradition enligt mig), och de som har skrivit rimmen ska även läsa upp dem högt. Varje gång det var min tur kände jag den jobbiga ångestkänslan i magen, hur svetten började rinna, hur hjärtat slog hårt och snabbt, jag fick svårt att svälja, svårt att fokusera, och kunde bara tänka på att jag inte fick staka mig, komma av mig, eller på något sätt göra bort mig. Det är inte kul att känna så även när jag pratar inför min närmsta familj, men det är svårt att kontrollera hur man reagerar. Men med tanke på de framsteg jag hittills har gjort med hjälp av KBT kommer detta förhoppningsvis vara mindre ångestfyllt nästa jul!