Gruppterapin igår var sjukt jobbig. Tuffaste gången hittills måste jag säga. Men det är väl också meningen att vi ska utmana oss mer och mer och för svårare saker hela tiden. Gårdagens övning gick ut på att vi skulle redovisa inför övriga, samtidigt som vi blev filmade, De hade önskat att jag tog med gitarren, spelade och sjöng lite för dem. Eftersom det är något jag gärna vill arbeta på ställde jag upp. Som tur var hade de planerat mötet enligt följande; först skulle vi redovisa (i mitt fall spela & sjunga) en gång inför alla, utan att bli filmade. Senare skulle vi göra precis samma sak, men filmkameran skulle vara på. Först tyckte jag bara det kändes jobbigt, men efteråt var jag lättad.
Första gången jag ställde mig framför alla andra var jag sjukligt nervös. Kunde knappt fokusera på annat än att inte falla omkull för att benen darrade så mycket. Fingrarna skakade så gitarrspelandet blev inte allt för bra. Rösten var ostadig så det blev falskt. Efteråt mådde jag skit och kunde knappt prata alls, utan satte mig bara och glodde. Andra gången jag gick upp var det lättare, så det gick faktiskt helt okej. Kunde ta i och sjunga dugligt i alla fall, och gitarrspelet var jag nöjd med. Är så tacksam för att vi inte filmade första gången, för då hade jag nog gått därifrån och börjat gråta. Nästa gång ska vi väl se det vi filmade.. det ser jag inte direkt fram emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar