När jag väl vågar spär de på ångesten

Det här känns inte bra. Alls. Tog mig till högskolebiblioteket idag, gick upp på övervåningen där alla studenter sitter med sina datorer, stod och gottade mig i allas fokus ett tag tills jag bestämde mig för vart jag skulle sätta mig. Valde ett hörn där ingen kan sitta bakom mig och se när jag skriver på datorn. Det tog en stund innan ångesten började lägga sig, men sen kändes det okej. Vad händer då? Jo, två arbetare bestämmer sig för att borra och sätta upp en kabel precis bakom mig. Så nu står de bakom mig, och jag har svårt att fokusera. Vill inte vända mig om för att se om de ser när jag skriver, så jag försöker se deras reflektioner i datorskärmen. Så fort jag ser att de vänder sig bort kan jag skriva. Var de tvungna att arbeta precis vid min plats precis nu? Känns så typiskt..