Sitter i högskolebiblioteket igen. Går bättre nu än sist faktiskt, vilket är härligt! Kan bero på att jag inte sitter ensam. När han jag arbetar tillsammans med gick iväg en stund steg ångesten och jag var tvungen att försäkra mig om att ingen stirrade på mig. Det gjorde ingen. Men ändå känner jag de där stirrande, kritiska blickarna.
Tittar ut genom fönstret och ser någon som ligger utanför på en bänk. Ett tag satt hon där och åt. Hon ligger där ute där alla verkligen kan se henne, både från biblioteket och byggnaden mitt emot. Tittar man ut så ser man henne, då det inte är någon annan där. Hur klarar hon av det? Själv mår jag dåligt bara jag tänker på det. Om man ändå vore som "alla andra". Om man ändå vore fri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar