Idag var det dags för gruppterapi igen - det hade jag sett fram emot! Men jag vet inte om det hela kunde ha börjat mycket sämre än det gjorde. Jag var lite lugnare idag så jag kom dit bara 15 minuter innan. När jag går mot ingången till den psykiatriska mottagningen står det någon utanför som talar i telefon. Hon vänder sig om och tittar mot mig och då får jag panik. Den som står framför mig är en jag har känt i ~10 år, som inte har en aning om mina problem. Hon var där för att hon arbetar inom vården och skulle på ett möte som började samtidigt som min gruppterapi. Som tur var var hon upptagen med sitt telefonsamtal så jag hälsade kort och gick sedan in. När jag satt i väntrummet och väntade gick hon, tillsammans med de andra som skulle ha möte, förbi och tittade in mot mig. Kändes ju lite lagom skoj det där. Nu är hon rätt förstående så det kommer nog inte vara allt för farligt om hon undrar vad jag gjorde där. De i gruppterapin gav mig tips på förklaringar; som att jag var där som moraliskt stöd åt en vän, eller att jag var där på praktik. Men jag kan tänka mig att berätta hur det ligger till om det skulle bli aktuellt. Men det blev en chock att se henne där, hade verkligen inte förväntat mig det.
Själva gruppterapin var bra. Återigen en hel del teori, men det kan man förvänta sig nu i början. Det kändes betydligt mer avslappnat - alla vågade öppna sig och prata mer. Vi diskuterade de uppgifter vi haft till denna veckan (vilket var individuellt). Sedan sa ledarna att vi skulle göra en övning och att vi skulle dela in oss i två grupper. När grupperna var ordnade fick vi reda på övningen; under 5 minuter skulle vi berätta för varandra om barnprogram vi tyckt om. Jag är en sån som gärna vill säga något rätt snart (annars kommer jag förbli tyst hela tiden), men ändå få den andra att prata. Så taskig som jag är tittade jag på min gruppmedlem (vi var endast två) och sa okej, shoot! Då har jag sagt något, men ändå kastat över bollen till den andra.
Vi pratade på en stund, sen bröt ledarna och vi fick dela med den andra gruppen vad vi hade sagt. När det var gjort gick vi igenom hela situationer, negativa automatiska tankar som uppstod, säkerhetsbeteenden vi använt oss av, och kroppsliga symptom vi fick precis när de berättade om att vi skulle ha en övning.
Under de två timmar vi var där försökte jag även med den uppgift har jag fått från skolkurator jag går i samtal hos - nämligen att vara mer impulsiv genom att dra spontana skämt då och då. Hoppas inte det blev för mycket bara. Sen önskar jag att jag vore bättre på att läsa av folk - vet ju inte om de skrattar för att de faktiskt tycker det är roligt, eller om de "sympatiskrattar" för att de tycker synd om mig som är så tråkig, eller bara för att vara snälla så jag ska känna mig bättre till mods. Hur som har ältandet satt igång igen och självklart har jag fått för mig att alla, inklusive ledarna, bara tycker jag är en jobbig, krävande person som tar för mycket plats. Jag är förmodligen den som pratar mest. Måste nästan ringa någon av ledarna för att fråga..
Men jag känner att den här gruppterapin verkligen är bra. Kommer lära mig mycket, utvecklas, förmodligen kunna hantera olika sociala situationer bättre och förhoppningsvis lära känna nya vänner. Hoppas innerligt att jag kommer börja träffa vissa av dem även på fritiden framöver!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar