onsdag 11 maj 2011

Vad är värst; att redovisa eller se & höra sig själv på film?

Hade redovisning igår i skolan. Det var några som skulle redovisa innan mig så ångesten växte och växte ju längre tiden gick. När jag visste att jag var nästa person som skulle gå fram började jag läsa igenom allt jag skulle säga igen, trots att jag kunde det helt utantill när jag hade övat precis innan. Men nu kunde jag inte komma ihåg ett enda ord. Hjärtat slog hårt, snabbt, jag blev illamående och yr och kunde knappt ens läsa det som stod på pappret. Så försökte jag lyssna på vad de som stod framme och redovisade sa, men jag hade inte fokus nog. Allting bara snurrade och jag hörde verkligen inte ett ord - bara att de pratade. Fick panik och funderade på att fly därifrån för att åka hem, men stannade kvar. Efter ett tag började ångesten lägga sig något, men sen var det ju dags för mig att gå fram. Tack och lov redovisade jag tillsammans med en annan så all fokus var inte på mig hela tiden. Han började, och medan jag stod där framme försökte jag få ögonkontakt med så många som möjligt av klasskamraterna och de lärare som satt i salen. Klarar jag av att möta deras blickar verkar jag mer självsäker, och då går det även lättare. Så när jag väl skulle börja prata kändes det ändå okej. Visst att jag svettades, hade hjärtklappning och lite annat, men jag kom faktiskt inte av mig, och tror inte att jag darrade på rösten speciellt mycket. Efter att redovisningen var klar skulle handledare och andra ställa frågor och kritisera det vi gjort. Kändes ju lagom skoj, men som tur var blev det inte speciellt många frågor utan främst synpunkter på saker vi borde tänka på i framtiden. Och konstruktiv kritik uppskattas.

Sen var det ju gruppterapi idag. Då filmade de medan vi gick igenom "veckans uppgift" - den situation vi skulle ha utsatt oss för tills idag. För min del var det redovisningen jag skulle berätta om; automatiska tankar, symtpom, känslor & säkerhetsbeteenden. Just då kändes det okej att bli filmad, men när de sa att vi skulle kolla på filmen slog ångesten till. Jag hatar min röst så mycket att jag nästan kan gråta när jag tänker på hur jag låter. Sen har jag svårt för mitt utseende också, men rösten är värre. Började nästan gråta när vi såg på filmen och var nära att springa ut från rummet flera gånger. Efteråt vågade jag knappt prata för att jag inte ville utsätta de andra för en sån horribel upplevelse som det faktiskt är att höra min röst. Självklart fånigt då jag inte har haft större problem att prata inför dem tidigare - och min röst har ju faktiskt inte förändrats - men det tar ändå emot. Även nu flera timmar efteråt får jag svår ångest bara jag tänker på det och funderar på att ta starkt lugnande för att sen lägga mig. Men jag ska strax iväg för att repa, så det får vänta.

1 kommentar:

  1. Gud vad duktig du var som gjorde allt det här på en och samma dag! Duktig som gjorde det ö.h.t. förstås! Så himla imponerande! =)

    Hoppas ångesten har lagt sig och att du nu enbart kan känna dig stark och nöjd över att du klarat allt detta.

    Hade jag varit du och klarat allt det där så hade jag varit "the king over the world" i mina egna ögon ;)

    Kram!

    SvaraRadera