Patetisk och värdelös

Tycker de orden beskriver mig rätt bra. I alla fall hur jag känner mig just nu. Totalt jävla värdelös och jag känner nu samma som farmor "om man bara finge somna in under natten". Och allt var ju så bra fram till igår kväll. Så.. först en uppdatering på hur veckan har varit;

I torsdags var jag på konsert med en vän (samma som jag festade med sen på fredagen). Det var trevligt på vägen både till och från när vi satt och samtalade i bilen. Väl framme valde vi att sätta oss längst fram, och själva konserten var riktigt bra.

Fest på fredagen. Mycket trevligt. Vi blandade egna shots och drinkar, gott gott. Sen pratade vi en massa, och spelade lite spel. En mysig, trevlig kväll helt enkelt.

På lördagen var det spelning. Att utföra arbete när andra kan se på är något av det jag har svårast för, och här tvingades jag bära upp instrument, förstärkare, koppla i dem, se till att det fanns tillräckligt med mikrofoner etc, medan hela publiken tittade på. Det var jobbigt, men jag bestämde mig för att ta det lugnt, och sen lugnade jag ner mig efter en stund. När vi väl skulle spela kändes det rätt lätt - var knappt nervös alls. Därför gick det ovanligt bra för mig.

På eftermiddagen/kvällen träffade jag två vänner. Det var trevligt.. nästan hela tiden. Sen kom ångesten, den steg och steg tills jag flydde in på toaletten. Var genomsvett så jag fick tvätta av mig lite. Sen funderade jag på att helt enkelt åka hem, men jag stannade kvar. Värdelöst. Mådde så sjukt dåligt resten av kvällen och det håller fortfarande i sig. Det är nu jag önskar att jag hade vågat hoppa för länge sen. Men feg som jag är gör jag inte det

Varför så dålig då? Ett ämne kom upp och det sved verkligen. Detta är inte hela sanningen, men för att citera Neil Young berör man delar av det i alla fall;

"But only love
can break your heart
Try to be sure
right from the start
Yes only love
can break your heart
What if your world
should fall apart?"