Kom nyss hem efter att ha träffat ett par studenter. Varannan vecka träffas vi för att lyssna på ett föredrag om ett ämne vi sedan samtalar om. Vi brukar vanligtvis vara runt 10 stycken, vilket för mig är en stor grupp. På seminarierna i skolan är vi 8-10 personer och då klarar jag inte av att prata om jag inte blir direkt tilltalad. Under dessa träffarna behöver man bara prata om man vill. Vanligtvis går vi laget runt så alla får berätta vad de har fått för tankar under föredraget, alternativt bara säga "pass" och låta turen gå vidare till nästa person. Idag var jag en av de sista som skulle få möjligheten att säga något, och direkt kände jag hur pulsen steg till max. Jag började också fundera på vad jag kunde säga, hur jag skulle säga det, vem jag skulle titta på när jag sa vad, vilka ord jag skulle betona, hur alla ord uttalas, vart jag kan ta pauser för att andas, hur jag ska sitta, vad jag ska göra med händerna - helst vill jag ju att det ska verka normalt och avslappnat. När det närmade sig min tur kände jag att "nej, jag pallar inte, jag säger pass istället!". Men sen vet jag att alla andra är lugna, snälla och ödmjuka, så om det är någonstans jag ska öva på att prata så är det i detta sammanhanget. Så när det blev min tur pratade jag en del, och försökte även dra ut på det eftersom man ska försöka utsätta sig för det jobbiga tillräckligt länge så ångesten hinner lägga sig. Efter en kort stund såg jag att en gäspade och såg lite uttråkad ut och då steg självklart ångesten igen. Min röst är inte behaglig och jag är tråkig att lyssna på. Sen har jag ingenting vettigt att säga. Jag tänkte direkt att hon ville att jag bara skulle vara tyst.
Hur som, jag kom över det rätt snart då hon faktiskt såg trött ut även när andra pratade. Kändes bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar