Seminarier

I skolan händer det att vi har seminarier, och det kan vara något av det mest ångestfyllda som finns för mig. Måste man prata under ett seminarie så har man full uppmärksamhet från alla i rummet. Det finns ingenting som kan ta bort uppmärksamheten från den som talar; ingen PowerPoint, inga klasskamrater som står bredvid och kan hjälpa en, utan vi sitter alla runt ett bord och samtalar. Man skulle nog kunna säga att det finns tre olika former på de seminarier vi har haft;

I tur och ordning
Inför seminariet har alla i klassen fått ut ett antal frågor vi ska ha besvarat. Under själva seminariet får alla, i tur och ordning, svara på var sin fråga. Sådana här seminarier är väldigt jobbiga enligt mig. För det första föredrar jag att sitta vid kanten - inte mitt emellan två personer. Får kramper i magen, blir stel i hela kroppen, får hjärtklappning och börjar svettas när folk kan se vad jag har skrivit för svar på frågorna. En stor nackdel med att sitta vid kanten är att det då finns en risk för att jag måste börja prata. Därför är placeringen en stor och jobbig procedur för mig.

När seminariet väl har satt igång har jag väldigt svårt att koncentrera mig på vad de andra säger. Det enda jag gör är att räkna hur många det är kvar innan mig som ska svara på frågor. Därefter kollar jag upp vilken fråga jag kommer bli tvungen att svara på, och läser igenom det jag har skrivit flera gånger så jag ska kunna läsa upp det utan att staka mig. Ibland händer det att någon före mig "råkar" svara på mer än en fråga, och därför kommer jag inte få svara på den fråga jag har pluggat in - det har blivit en förskjutning. Då får jag nästan panik, svetten bara rinner, det känns som om hjärtat ska brista så hårt det slår, halsen torkar ut och jag kan få svårt att andas. När jag ska prata stirrar jag in i mitt papper, trots att jag kan svaret utantill. Allt för att undvika ögonkontakt. Jag genomlider det, men är ett nervvrak när jag går därifrån.

Öppna frågor
På vissa seminarier är det inte lika viktigt att alla pratar, även om det är bra om alla gör det. Här kan jag lyssna mer uppmärksamt när någon pratar. När han/hon sedan slutar prata och läraren ställer en ny fråga han vill att någon ska svara på (helst någon som inte har pratat), så låtsas jag anteckna vad personen precis har sagt. Ser jag upptagen ut och undviker ögonkontakt är risken inte stor att läraren kommer be mig svara. Ångesten är extremt hög fram till att någon annan har börjat prata.

Presentation
Det är sådana här seminarier vi har nu. Två och två arbetar vi med ett projekt, och varje vecka har vi en ny deadline. Klassen delas sedan på hälften så att en representant från varje grupp kommer i var sitt seminarie och får där presentera det de har gjort under veckan. Det fungerar okej. Självklart säger jag så lite som möjligt, men jag klarar i alla fall av att säga mitt utan att förgås av ångest. Läraren känner till att jag har problem med att tala inför folk, och att jag knappt alls kan prata i grupper om jag inte blir direkt tilltalad, och det är skönt. Vi hade seminarie idag. Jag funderade länge på om jag skulle gå eller inte, kände rätt svår ångest inför det för jag visste att jag var tvungen att prata en del. När jag sedan gick in i klassrummet tittade han på mig och sa "du kan sätta dig framför tavlan direkt". Kan ju inte påstå att det direkt lugnade mig att behöva sitta längst fram i fokus, men det fungerade okej till slut. Det var visst fler som skulle sitta där bredvid mig, och det kändes lite lugnande.