Nu har jag träffat de flesta av tjejens familj några gånger. Det är inte nådigt vad nervös jag var första gången. Men det är väl bara naturligt? Vad ska man prata om? Hur mycket plats ska jag ta? Det gäller verkligen att ha bra hållning, ett fast (men inte för hårt) grepp när man tar i hand. Det svåra är när familjen börjar prata om sin skolgång, lärare, och andra händelser som jag inte alls är insatt i. Då känner jag mig ovanligt osocial och tråkig som inte har något att komma med. Men jag kan inte känna till lärarna som alla haft så det är väl inte så konstigt egentligen.
Tack och lov träffade jag föräldrar och syskon första gången hemma hos tjejen. Det hade varit värre att åka hem till dem. Träffa nytt folk på en ny plats är inte det roligaste jag vet. Det jobbigaste var fortfarande när de skulle gå igen. Ska jag resa mig upp och ta i hand? Vad ska jag säga till dem? Känns alltid som om det blir fel. Hur som så verkar jag ändå ha gjort ett okej första intryck på dem. Det är jag glad för!
Det är i högsta grad naturligt! Usch, jag blir ju nervös bara av att läsa om det. :-P Skönt att det inte var både ny plats och nya människor samtidigt i alla fall.
SvaraRaderaÅh jävlar i min låda, såna situationer kan väl göra vem som helst nervös och osäker! :O Sverige är ju dåligt på det sättet att etikettregler är så svajiga, det är såna generationsskillnader och inom en och samma generation kan det ju också variera kraftigt, så man vet sällan säkert vad som förväntas av en. Och då med nya människor blir det ju jättesvårt! Huh, vilken pärs, jag håller med syrran, blir nervös av att läsa det, tänker mig in i hur det kändes. Skönt att du har det avklarat :)
SvaraRadera