Ett rop av desperation

När jag för första gången på 7 år vågar lita på någon så mycket att jag kan erkänna att jag inte alltid är lycklig, och första gången någonsin i mitt patetiska liv känner tillit nog till någon så jag kan öppna mig helt och verkligen berätta allt om hur jag tänker och fungerar svider det när det känns som om hon nu inte bryr sig ett skit om mig och mina känslor. Hon säger att hon lyssnar men verkar inte ta något till sig. Bryr sig inte. Jag känner mig helt värdelös. "Oh, den där killen där kan vi lasta av våra bekymmer på, för att sen när vi känner oss färdiga utnyttja hans känslor för att på bästa sätt trycka ner honom i smutsen. Spelar ju ingen roll om en socialt oanpassad idiot som han mår dåligt - han är ju ändå inget värd". SATAN vad jag är på dåligt humör.