Vinka och se glad ut

Så, i lördags var jag på en dugligt stor social tillställning - var väl runt 50 personer där. Skulle, tillsammans med några andra, spela en del sånger för alla som kommit. Det kändes verkligen som om allt som kunde gå fel faktiskt gick fel, och även lite till som jag inte ens räknat med.

Precis innan vi började spela tänkte jag byta batteri på gitarren så ljudet inte skulle försvinna mitt under framträdandet. Av någon anledning var det väldigt svårt att få in batteriet, men efter mycket svett och ansträngningar fick jag in det. Tummen jag använt för att trycka i batteriet började blöda en aning, men det bekymrade jag mig inte om. Sen var det dags för frontpersonen att presentera bandet. Det var jag inte beredd på. Kunde jag inte bara gömma mig så jag inte behövde bli nämnd? Alla de andra vinkade glatt mot publiken när de blev nämnda. Det enda jag kunde tänka var Åh nej, fuck, snart är det min tur.. kan de inte bara hoppa över mig? Hur ska jag göra? Jag borde vinka, och gärna se glad ut dessutom. Vilket håll ska jag titta åt? Okej, gör ungefär som de andra och hoppas på att det ser okej ut. Men jag får inte le för mycket, för mitt leende är så groteskt så jag kommer se heldum ut och folk kommer peka och skratta.. Tack och lov var det över snabbt, och jag kunde skaka av mig det.

Spelningen flöt på. Jag spelade fel här och där, trots att jag kan spela allt i sömnen. Självklart spelade jag fel på de stycken jag övat extra mycket på för att kunna sätta helt perfekt. Mina fötter darrade något fruktansvärt och ibland trodde jag nästan att jag skulle falla ihop. Det jag inte hade räknat med var att mina fingrar skulle börja krampa. Efter ett tag kunde jag knappt böja dem utan de krampade bara ihop. Det var inte speciellt lätt att ta ackord och ibland var det helt omöjligt - fingrarna fungerade inte. Vätskebrist fick jag höra efteråt.

Under spelningen sa min instinkt åt mig att jag skulle dra mig undan så jag inte syntes så mycket, men jag valde att utmana den. Istället för att ställa mig lite i skymundan ställde jag mig långt fram i ljuset så att alla verkligen kunde se mig. Kändes rätt dumt, men jag försökte intala mig själv att ingen där vet hur jobbigt jag tycker det är att stå i rampljuset. Det fungerade faktiskt okej, så jag gick långt fram lite då och då.

Trots att själva framträdandet inte alls blev i närheten så bra som jag hoppats på var jag ändå nöjd med kvällen. Stämningen var härlig, jag var rätt social och pratade med lite olika folk där. Även personer jag aldrig träffat innan. Så det kändes bra!