En av mina närmsta vänner har också problem med sociala situationer. Det är verkligen skönt att kunna prata öppet om sina bekymmer utan att låta som en total idiot. Att kunna prata med någon som verkligen förstår en, som har varit med om samma saker, och har liknande problem, är väldigt skönt. Då känner man sig inte lika ensam längre.
Vi har tillsammans börjat göra saker vi har svårt för. Min vän har vissa affärer hon vill besöka och jag har vissa caféer i stan jag vill fika på. Idag träffades vi för att ta en fika på ett café jag aldrig har varit inne i, och har svårt för att gå förbi då det finns stora fönster som vetter ut mot gångvägen. Så min tanke var att vi skulle fika där och då sitta vid ett av de stora fönsterna för att stirra ut på alla människor som går förbi. Dags att ge igen på alla som har stirrat på mig!
Vi kom in och började fundera på vad vi ville ha. Sen kom någon och ställde sig bakom oss, och då blev vi båda stressade och valde lite snabbt var sin bakelse. Jag stod först så jag fick börja ta vad jag skulle ha. Och jag avskyr verkligen att ta när andra tittar på. Sen vad min vän mig att lägga upp hennes bakelse åt henne. Jag höll andan och var helt fokuserad på att inte darra med handen eller tappa något. När väl den jobbiga känslan lagt sig gick resten okej. Kändes bra att sitta nära fönstren.
Efteråt fick vi för oss att ströva omkring lite på stan, och jag stannade till vid apoteket för att hämta ut fler ångesthämmande. När det var min tur satte sig min vän bakom mig och rätt nära. Jag har jättesvårt för att prata med folk om andra kan sitta i närheten och lyssna. Receptionisten började prata lite med mig, min ångest steg och jag ville bara fly därifrån. Jag höll stenhårt i min plånbok och försökte hålla mig lugn. Det kändes som att jag stod där i en evighet och när vi äntligen kom ut var jag kokhet och svetten bara rann. Då sa jag att nej, nu drar vi oss härifrån. Hon förstod så det var inga problem.
När vi har lärt känna varandra bättre kommer vi nog inte behöva berätta när vi tycker något är jobbigt, utan man lär sig nog se hur den andra känner. Och det kan vara väldigt skönt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar