Det svåraste är att faktiskt våga göra någonting. Har man tagit steget kan det bli betydligt lättare än förväntat. För några månader sen skulle jag berätta för en lärare om min sociala fobi. Han är nämligen sträng med seminarier så jag tänkte säga till honom att jag har svårt att börja prata om jag inte blir direkt tilltalad. Samtalet behövde inte ta mer än två minuter.
Varje dag under två veckors tid spenderade jag i alla fall 20-30 minuter på att planera samtalet; vad jag skulle säga, hur han kunde svara, vad jag kunde svara på det, osv. Efter två veckor hade jag planerat detta korta samtal i sammanlagt några timmar men kände mig inte det minsta redo att göra det. Hur som, jag bestämde mig för att bara gå till hans kontor och ta tag i denna simpla uppgift. Jag gick mot lärarkorridoren och kände för varje steg hur ångesten växte. Jag gick in och började vandra mot hans kontor, och ångesten blev bara värre. När jag kom fram till hans kontor såg jag att han satt där inne. Då lät jag ångesten vinna. Det gick inte, jag kunde inte tänka, knappt andas, hjärtat arbetade något fruktansvärt och jag var övertygad om att jag inte skulle få fram ett ord så jag gick bara förbi kontoret tog mig hemåt istället.
På kvällen pratade jag med någon på msn om detta som skrev att jag bara skulle gå dit, säga hej och sen skulle resten flyta på. Dagen efter gick jag dit igen, ångesten lika hög som sist, men jag knackade på och frågade om han hade lite tid. Sen berättade jag hur det låg till - att jag lider av social fobi och att något av det svåraste är att prata inför grupper. Han var förstående, frågade lite om min KBT-behandling, berättade att han har vänner som gått KBT för olika saker och att de ska vara effektivt.
Efteråt kändes det otroligt skönt. Tänkt att något som jag har oroat mig för så mycket skulle vara så lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar