Snälla, släpp aldrig taget

Ibland kan det vara skönt med en varm, stärkande kram av en kär vän. Nu känner jag hur mycket jag saknar det. Har tre som jag känner genuint bryr sig. En bor inte längre nära så honom träffar jag ytterst sällan. De andra två har blivit mer upptagna på sista tiden så det är inga jag känner att jag kan ta kontakt med längre när jag behöver det som bäst. Vill inte vara till belastning eller att de ska känna sig tvingade att ställa upp när de själva har mycket att tänka på och göra. Kan delvis vara därför mitt sug av att skada mig själv har blivit större på sista tiden. Har inget annat sätt att få ur mig känslorna. Frågade på vuxenpsyk för ett tag sen om jag kunde få samtala med en psykolog om saker jag tycker är jobbigt, då skolkuratorn och jag främst talar om min sociala rädsla. Efter fyra veckor fick jag till svar att de ville vänta och se hur det blir med gruppterapin. Om gruppterapin nu blir av och jag får börja där så tycker de att det räcker. Blir det däremot inte av får jag höra av mig, och då ska de se till så jag får prata med en psykolog. Men om gruppterapin startar kommer jag sluta gå hos min skolkurator (hon föreslog det eftersom jag annars kommer arbeta efter KBT-arbetssättet på båda ställena). Så om nu gruppterapin blir av kommer jag fortfarande bara prata och arbeta på min sociala fobi. Det finns annat som kan vara skönt att få prata om, men vi får väl se hur det blir med det.

Från ett ämne till ett annat.. nu är det bara 2,5 timmar kvar tills jag ska ta en promenad med min vän. Det är äntligen dags för mig att berätta om varför jag aldrig är med på det "gamla gängets" fester eller andra tillställningar längre. Både att jag inte trivs med dem, och att jag har psykiska åkommor som gör att jag har svårt för att känna mig bekväm kring andra. Tycker det är synd att jag är totalt värdelös på att ta kontakt med andra. Har velat berätta detta för henne under en längre period nu, men inte vågat sms:a/skriva på msn (ringa är inte ett alternativ). Har alltid trivts med henne, så det är synd att vår vänskap har blivit lidande på grund av att jag inte står ut med de andra. Men nu är det i alla fall dags att berätta hur det ligger till. Är sjukligt nervös och självklart har jag spenderat mängder med timmar på att planera vårt samtal. Men jag vet att när det väl gäller så kommer jag komma av mig, tappa ord, börja mumla, darra på rösten, och vara helt oförmögen att göra mig förstådd. Sen kommer svetten, pulsen och allt annat som beställt. Antar att det bara är att stå ut, försöka göra det bästa av det, och hoppas på att hon förstår.