tisdag 26 april 2011

Vem försöker jag övertala egentligen - dig eller mig?

Det händer att jag får frågan varför jag inte dejtar, varför jag inte aktivt försöker hitta "den rätta". För en sån som mig är det inte allt för lätt att lära känna nya människor och jag träffar väldigt sällan nytt folk, men det går faktiskt att nätdejta, och det är dessutom vanligt idag. När jag får frågan brukar jag bortförklara det med att jag inte är intresserad av det just nu. Jag känner helt enkelt inget behov av det. Har gott om tid på mig att träffa min stora kärlek. När jag är klar med studierna och har skaffat jobb kan jag även lägga mer fokus på att hitta min brud.

Stämmer det helt då? Nej, självklart inte. Om det är något jag kan gråta mig till sängs för så är det just detta. Vill ju ingenting hellre än att ha någon jag kan dela allt med. Dela närhet och kärlek med en annan människa, att ha någon vid min sida. Att få höra orden jag älskar dig för att även besvara dem genom en kärleksfull handling. Varför registrerar jag mig inte på dejtingsidor på nätet då? Jo, det är ingen idé. Hittar jag någon som jag sedan träffar kan det inte gå annat än fel. På ett eller annat sätt kommer det sluta i katastrof och tårar från min sida. Lika bra att slippa den besvikelse och det lidandet. Men säg att jag skulle träffa någon, vad är det då som kan gå fel?

Första intrycket
Vi träffas någonstans. Jag vandrar fram till henne, sträcker fram handen för att hälsa, tittar henne i ögonen och ska precis presentera mig. Där kommer första bedömningen. Hon kommer betrakta min hållning, mitt sätt att gå, mina rörelser och mitt utseende. Förmodligen kommer det märkas att jag inte är speciellt självsäker, vilket brukar ses som en viktig egenskap. Sen är jag inte den skönaste att se på, så där har hon nog redan bestämt sig för att vi inte kommer ses igen.

Bedömning två kommer när vi faktiskt hälsar. Jag måste ha bestämt mig för att ta ett fast grepp runt hennes hand för att inte verka för osäker, men sen får jag inte trycka för hårt heller. Därför kommer jag nog verka extra nervös. När jag sedan presenterar mig själv får hon höra min tråkiga röst och därefter endast längta tills vår dejt är slut så hon slipper höra den igen. När vi sedan pratar kommer jag säkerligen darra på rösten, verka ovanligt osäker, inte få fram mycket vettigt utan vara så tråkig, trög och ointelligent att hon knappt står ut.

Skulle vi lyckas komma förbi den delen okej och faktiskt börja fatta tycke för varandra kommer nästa motgång. Vad händer när jag tar av mig tröjan? Jo, man ser att jag inte är så smal som andra verkar tro. Jag har faktiskt mer överflödigt fett än jag vill och det är inte allt för snyggt. Både på magen och kring midjan. Dödsstöten kommer när man får se mina massiva, motbjudande lår. Skulle någon se dem skulle personen i fråga, med största sannolikhet, först kräkas för att sedan fly därifrån. Jag kan själv vara nära att både kräkas och börja gråta när jag ser dem. Borde egentligen satsa hårdare på träningen för att få bort allt överflödigt fett, men energin finns inte till.

Så därför är det bättre att jag aldrig försöker mig på dejting. Besvikelsen som skulle komma efteråt skulle vara så nedbrytande att jag inte är säker på att jag någonsin skulle återhämta mig.

4 kommentarer:

  1. Känner att jag måste kommentera det här, för det var väldigt hemskt att läsa..

    Ifall en tjej skulle bete sig sådär mot dig så är hon ju inte värd dig för fem öre? Då vore det ju egentligen ingen förlust om ni valde att inte ses igen.

    Sen tror jag det är viktigt att ha i minnet att även hon kan vara nervös och att inte hennes kropp kommer att vara "perfekt". I stort sett alla människor har saker som gör dem osäkra, så kanske dömer hon dig inte alls för de saker som får dig att bli osäker. Kanske är det istället de sakerna som hjälper er att bygga en förståelse för varandra och sen en känsla att bli älskad och omtyckt för den man verkligen är?

    Om du skulle träffa någon och det skulle visa sig att ni inte är rätt för varandra så är det ju inte bara du som inte är rätt för henne, utan även hon som inte är rätt för dig. Känns som att du lägger allt ansvar på dig själv när det faktiskt är så att hon måste vara bra och rätt även för dig.

    Du förtjänar ju en riktigt bra tjej som gör dig lycklig, inget mindre! Om det är en äkta känsla ni byggt upp mellan er så kommer ett kilo upp eller ner inte att göra någon skillad för er kärlek.

    Önskar dig all lycka till!

    SvaraRadera
  2. Oj, det var snällt sagt - du ska ha tack. Har väl under en längre tid försökt kompensera de bra egenskaper jag saknar genom att satsa på att få en mer tilltalande kropp. Att bara vara "snäll och en god lyssnare" kommer man inte långt med (inte jag i alla fall). Självsäkerhet och självförtroende är viktiga egenskaper jag saknar, och jag hade hoppats att träningen även skulle ge mig det.

    SvaraRadera
  3. Känner igen mig i det du skriver och förstår din rädsla, men tro mig - hon kommer troligvis vara minst lika nervös, men den vetskapen hjälper inte - jag vet.

    När jag träffade T första gången var jag så jävla nervös så jag trodde jag skulle avgå på plats, men det gjorde jag inte och det slutade ju bra trots att jag skakade och knappt kunde få ur mig ett enda ord. Andra gången vi sågs tog min nervositet över helt och jag babblade oavbrutet om allt och inget i två timmar - utan paus och när jag sedan tystnade och insåg att jag hade pratat och att han inte vände och gick trots min fula röst, fula ansikte, fel sätt att prata/skratta/gå/sitta/stå och så vidare (i tusen år) så utmanade jag ju mina egna föreställningar och fick vika mig och faktiskt erkänna för mig själv att jag hade fel.

    Det hela gick ju bra och vi har varit tillsammans i sex år, om jag inte minns fel :P Nog för att jag har varit på dejter som gått åt pipan också, men någonting lär man sig varje gång och det är en vinst att ha klarat av det och utmanat sig själv.

    Det kommer komma en dag då du känner dig redo för att dejta och den dagen du träffar den där tjejen som ser dig för den du är och inte är så dömande som du är rädd för, ja då kommer det bli bra.

    Hoppas du förstod någonting av mitt långa röriga inlägg. Önskar dig lycka till! Kram!

    SvaraRadera
  4. Oh där ser man, vad härligt att höra 'Cecilia'! Just den dörren har varit stängd för mig under så många år, så jag vet inte när, eller ens om, jag någonsin kommer känna att jag vågar ta det steget. Men man får väl se vad framtiden har att erbjuda. Mycket kan förändras!

    SvaraRadera