Kära du, stanna hos mig, lämna mig aldrig

Den konstanta rädslan för att bli lämnad gör mig galen. Ständigt får jag för mig att andra avskyr mig och aldrig vill träffa mig igen. Det gäller alla förutom min närmsta familj. Även mina närmsta vänner. Nästan varje gång jag har träffat någon och är på väg hemåt är jag övertygad om att denna aldrig mer vill se mig. Det kan bero på  att jag fick tänka efter ovanligt länge innan jag kunde besvara en fråga, eller att jag var tvungen att fråga vad sa du? för att jag inte riktigt hörde eller förstod vad de menade. I de fallen känner jag mig ovanligt trög, dum, efter, ointelligent  och rakt igenom värdelös som människa som inte förtjänar annat än att ständigt vara ensam. Har det inte hänt något ovanligt dumt när vi har umgåtts gör jag istället bort mig när vi ska säga hejdå. "Tack för idag, det var trevligt". Tack själv du, det var verkligen trevligt. Svarar jag så går min ångest i taket. Min vän sa ju precis att det var trevligt, och jag upprepar bara samma sak. Kan jag inte använda ett annat ord istället? Känner mig som en riktig idiot som bara kopierar andra och aldrig kan komma med något eget. Ofta brukar jag säga det med stel röst och tråkigt tonläge också för att jag är helt uppe i tankarna om vad jag ska säga. Min vän kanske tolkar det som att jag inte alls menar det jag säger så hon/han inte vill träffas mer efteråt på grund av det.

Sen är det inte bara när vi har träffats som jag är övertygad om att jag och min vän aldrig mer kommer ses. Efter näst intill varje sms jag skickar blir jag orolig att något kan tolkas på ett sätt som gör att personen i fråga tycker illa om mig. Får jag kortfattade, stela sms tror jag att personen är sur på mig. Ofta har det visat sig att hon/han har haft fullt upp med annat och varit stressad, men fram till dess är jag nere för att jag är helt säker på att vår vänskapsrelation är slut.

Utöver det kan jag få för mig att vissa vill sluta umgås med mig för att jag är så mycket fulare medan de är rakt igenom vackra. Måste ju kännas pinsamt för dem att gå med mig bredvid sig på stan, eller sitta mitt emot mig på ett fik. Är överlycklig för de vänner jag har, men jag tycker samtidigt synd om dem som får dras med en som mig.