Nej, man kan faktiskt inte lita på någon annan än sig själv

Så, i höstas hade det gått 7 år sedan jag vågade lita på någon så mycket att jag kunde prata om hur jag mår och känner. Fanns inte en chans att jag skulle prata med någon av mina "gamla" vänner som jag umgåtts med nästan hela mitt liv. Har inget förtroende för någon av dem. Sen i höstas finns det en jag har kunnat prata med (ja, samma som skrev meddelandet några inlägg ner - hon som nu trivs bra med en av mina gamla vänner som jag bara vill komma ifrån och slippa höra talas om).

6 månader sen
 - Din och min relation kommer inte på något sätt påverkas av att jag träffar honom. Han och jag kommer bara träffas när du är upptagen med annat. Vi två kommer inte träffas mindre för att jag är vän med honom.
 - Jag är inte det minsta intresserad av att gå på någon av hans äckliga fester! Usch nej, det skulle jag aldrig få mig för, jag mår dåligt av bara tanken!


3 månader sen
 - Du, jag måste ställa in vårt rep, jag ska nämligen iväg till honom ikväll.


En vecka kom följande sms-konversation:

Jag – Hej! Hur ser det ut för dig till helgen?

Hon – På fredag ska jag på middag till min väninna och på lördag ska jag ta barnen på en tur

>> Någon dag senare <<

Hon – Hej! Du, jag har en jättetjänst att fråga dig! Det är så att på fredag är jag bjuden på en middag/date som jag verkligen skulle vilja gå på! Finns det en chans att du kan passa mina barn den kvällen? Jag har frågat alla andra och ingen kan!

Jag – Ohh.. jag ska egentligen iväg och repa då. Men, om du inte hittar någon annan så kan jag ställa in repet – jag tycker absolut du ska iväg och ha kul!

Hon – Nej men du ska inte behöva ställa in repet. Ska försöka övertyga min make att ta barnen, men vi har det jobbigt just nu så jag tror inte han vill

Jag – Jag har ingenting emot att ställa in repet för att du ska komma iväg och ha kul. Det behöver du!

Hon – Åh du är ju för go! Ska höra lite mer med min make men jag återkommer

>> Dagen efter <<

Hon – Hej igen! Jag lyckades övertala min make till att ta barnen – så nu kommer jag iväg ikväll. Ska bli kul att gå på en fest med honom(ja.. min gamle vän..)!

10 minuter sen
 - Nu vet jag äntligen vad jag ska göra imorgon! Har inte kunnat ge svar på det sms du skickade tidigare i veckan. Ville hålla kvällen öppen för han (ja, min gamla vän) sa att han kanske skulle ut, och det vore kul att följa med honom. Nu har han sagt att det blir av, så jag går ut med honom imorgon kväll!


Borde kanske inte ta allt för hårt på det, men kan inte låta bli. Svider ändå att få sådana sms från min närmsta vän. Hade jag haft ett större socialt nätverk hade jag nog inte tagit lika hårt på det, men nu finns det bara en till jag träffar. Men men, får sluta låta de negativa tankarna ta över och istället fokusera på att vara glad, utåt, social och rolig när jag träffar nytt folk, så jag får lite nya bekantskaper. Men lycka till!

Förväntansångest

Det svåraste är att faktiskt våga göra någonting. Har man tagit steget kan det bli betydligt lättare än förväntat. För några månader sen skulle jag berätta för en lärare om min sociala fobi. Han är nämligen sträng med seminarier så jag tänkte säga till honom att jag har svårt att börja prata om jag inte blir direkt tilltalad. Samtalet behövde inte ta mer än två minuter.

Varje dag under två veckors tid spenderade jag i alla fall 20-30 minuter på att planera samtalet; vad jag skulle säga, hur han kunde svara, vad jag kunde svara på det, osv. Efter två veckor hade jag planerat detta korta samtal i sammanlagt några timmar men kände mig inte det minsta redo att göra det. Hur som, jag bestämde mig för att bara gå till hans kontor och ta tag i denna simpla uppgift. Jag gick mot lärarkorridoren och kände för varje steg hur ångesten växte. Jag gick in och började vandra mot hans kontor, och ångesten blev bara värre. När jag kom fram till hans kontor såg jag att han satt där inne. Då lät jag ångesten vinna. Det gick inte, jag kunde inte tänka, knappt andas, hjärtat arbetade något fruktansvärt och jag var övertygad om att jag inte skulle få fram ett ord så jag gick bara förbi kontoret tog mig hemåt istället.

På kvällen pratade jag med någon på msn om detta som skrev att jag bara skulle gå dit, säga hej och sen skulle resten flyta på. Dagen efter gick jag dit igen, ångesten lika hög som sist, men jag knackade på och frågade om han hade lite tid. Sen berättade jag hur det låg till - att jag lider av social fobi och att något av det svåraste är att prata inför grupper. Han var förstående, frågade lite om min KBT-behandling, berättade att han har vänner som gått KBT för olika saker och att de ska vara effektivt.

Efteråt kändes det otroligt skönt. Tänkt att något som jag har oroat mig för så mycket skulle vara så lätt.

Fega lösningar

Att bryta ett löfte jag har gett är något av det värsta jag vet. Mår så sjukt dåligt av det. Skam, skuld, och jag kan ha svårt att se personen jag gett löftet till i ögonen efteråt. Just av den anledningen gjorde jag nyligen något som kanske inte var allt för bra. För ungefär ett halvår sedan lovade jag en vän (samma som skrev meddelandet i inlägget under) att aldrig mer skära mig. Idag skickade jag ett meddelande och tog tillbaka det löftet, för att jag inte vet om jag klarar av att hålla det. Känner ett sinnessjukt sug var och varannan dag och jag vet inte om jag kan stå emot. Jag hoppas att jag har kraft nog, men om impulserna skulle ta över kommer jag slippa skammen över att ha brutit ett löfte och bara känna skam över att jag är svag.

Kraften tar slut

"Hej! Du vet den vännen som du har känt så länge, som har fått dig att må dåligt under så många år, som du vill komma ifrån, slippa höra talas om, som jag har känt ett halvår, som jag har grälat med så många gånger, som jag inte har haft kontakt med på en månad, som jag har sagt att jag inte vill träffa mer, som själv har sagt att han inte vill träffa mig då jag uppenbarligen tar för mycket energi, som ofta gör mig förbannad, som du mår dåligt av att jag träffar? Vi träffades nyss och är nu ännu bättre vänner än någonsin. Åh han är ju så go, rolig och härlig att vara med! Nu ska vi dra igång en massa projekt tillsammans och det ska bli så roligt, jag är jättetaggad för detta!"


Vet du vad? Fuck you! Behöver ta mig härifrån, börja om på nytt, skapa nya relationer. Problemet är bara att jag är jag, så det kommer aldrig hända. En socialt inkompetent tråkig idiot som jag förtjänar att vara ensam, och jag har bara mig själv att skylla.

Roadtrip

Nu var det länge sedan jag tog bilen på en längre tur. Har verkligen lust att bara köra iväg en helg och gärna hälsa på någon. Mycket bra musik och långa landsvägar är alltid trevligt. Förr hände det att jag åkte på en längre roadtrip tillsammans med någon vän, och det kunde vara trevligt. Idag har jag ingen jag kan ta med mig men det betyder att jag kan sitta och sjunga för full hals samtidigt som jag kör - och det är härligt! Frågan är bara vart man kan åka..

Nähe, dags att sluta drömma och faktiskt sätta igång med studierna. Idag ska jag minsann få en del gjort!

Lilla jag

"Åh, vi kom inte hit för att överleva.
 Vi kom hit för att leva!"

Ibland känns det som att dagarna bara är en kamp. Ska jag lyckas ta mig igenom en dag till? Har jag energi till det? Kan jag stå emot vissa impulser som kommer till mig? Många gånger känns det bara som att jag försöker uthärda och överleva ännu en dag. Sen får jag mer energi, blir gladare, kan börja tycka saker är roligt igen, men det varar inte allt för länge. Läskigt att se hur små ens marginaler faktiskt är. Minsta motgång så är jag tillbaka på botten igen. All energi, motivation och glädje är som bortblåst. Sitter bara och funderar på vad jag kan göra, men ingenting är kul och jag har inte energi till att göra någonting heller. Så det slutar med att jag försöker hålla mig från att göra något jag senare kommer ångra, och bara väntar på att bli tillräckligt trött så jag kan somna snabbt.

Just nu saknar jag nästan den apati jag kände för några veckor sedan. Då hade tråkiga sms inte fått mig på dåligt humör utan jag hade bara ryckt på axlarna åt det. Förut hade det inte kunnat ta någon energi från mig, för att jag var helt energilös. Tidigare idag var jag fylld av motivation och energi, men nu känner jag mig helt matt.

Jag vill alltid ha mer

Mer att göra. Vet inte hur många timmar jag suttit och stirrat framför datorn nu och bara tryckt "ctrl +r" på olika bloggar. Har försökt med mycket för att försöka reducera den rastlöshet jag ofta känner. Jag tränar regelbundet, spelar lite musik i olika sammanhang, har anmält mig som nattvandrare, satsat på att träffa nya vänner. Blod kan jag bara donera var tredje eller fjärde månad. Jag hörde att man kunde donera trombocyter så mycket som en gång i månaden och att det kunde ta runt två timmar. Super tänkte jag och mailade genast sjukhuset. Men nej, mitt värde var för lågt.

Röda korset och andra organisationer behöver frivilliga som vill ställa upp på att exempelvis träffa gamla någon timma i veckan. Det har jag starkt funderat på men jag tror inte jag skulle klara av det eller vara passande - vem skulle bli glad av att träffa mig egentligen?