Är jag en diva?

För någon månad sedan skulle jag och en vän musicera tillsammans i något sammanhang. Vi har spelat tillsammans under flera år, och har det senaste året blivit nära vänner. Ett par veckor innan spelningen skulle vi repa, och jag hade då kommit på ett intro till en av låtarna som jag själv tyckte var schysst och var rätt nöjd med. Därför tänkte jag spela det för honom för att höra vad han tycker.

När jag satt med gitarren i knät och skulle börja spela kände jag hur spänd jag blev, yrseln kom, pulsen gick direkt upp till max, jag kunde inte svälja, halsen var helt torr, den jobbigaste ångestkänslan i magen kom och svetten började rinna. Sen fick jag nästan blackout och visste knappt hur jag skulle spela introt - som jag i princip har kunnat spela i sömnen annars. Jag kände bara hur jag ville slå sönder gitarren och fly därifrån.

Jag var så rädd för att spela fel. För att göra bort mig. För att darra på händerna. Att han skulle tycka illa om introt. Eller att han skulle tycka om det för mycket - får svår ångest när han höjer mig till skyarna och säger att jag är duktig. Tycker det är hemskt att höra det. Men sen vill jag kunna visa honom saker på gitarren utan att halvt förgås av nervositet.

Det första han sa när jag berättade om min sociala fobi var "Är det därför du inte kan ta komplimanger?". Och det stämmer - det är jobbigt att få komplimanger. Folk får gärna säga hur fint det låter när jag spelar, hur bra musiken är, men inte att jag är duktig.

Lifta till stan

I början av januari skulle jag följa med en vän på stan. Han skulle köra in (är runt en mil dit) och sa att jag kunde få skjuts om jag ville, men att hans föräldrar också skulle vara med i bilen - de hade varit på besök och han skulle köra dem till tågstationen. Då hade jag svårt att bestämma mig för hur jag skulle göra; cykla eller åka med. Kan ju inte påstå att jag var allt för sugen på att cykla en mil i flera minusgrader när det dessutom var jobbigt väglag. Men sen var jag rädd för att träffa hans föräldrar de 10-15 minuter det tar att köra in till stationen. Till slut sa jag i alla fall att jag följde med honom in.

Då fick jag genast sätta igång för att planera. Det var bara två timmar tills han skulle hämta mig så jag kände hur ångesten började komma. Jag får ju inte verka helt socialt handikappad. Så.. vad kan jag säga? Vad kan jag fråga? Vad vet jag om hans föräldrar? Kanske kan jag fråga hur de har haft det här, om de har lekt mycket med barnbarnen, vad de har gjort, om de har åkt på utflykter eller mest tagit det lugnt. De bor rätt långt bort så jag kan fråga om hur lång tid det faktiskt tar, vart de ska byta tåg, om tågen var försenade på vägen hit.. sen får det faktiskt räcka. De frågar säkert också mig något.. tyvärr. Usch, gillar inte att prata om mig själv, blir alltid väldigt kort.

Men innan allt det kan hända kommer ju den jobbigaste situationen; första intrycket! Med största sannolikhet kommer jag få sitta i baksätet, men jag hoppas verkligen att jag inte behöver gå runt bilen när de väl kommer, utan att jag får plats på den sidan jag redan står på. Har jag full koll på hur man öppnar och stänger deras "dragdörr"? Vad gör jag om det är saker på sätet? Då måste jag flytta på dem på ett bra sätt. Om jag väljer att ha sakerna i knät och någon säger åt mig att ställa dem på golvet istället är det pinsamt. De kan skratta, de kan tycka jag är dum. Men är det ömtåligt är det bättre att ha det i knät. Hur ska jag presentera mig när jag väl är inne? Ska jag ta i hand? Lite omständigt att hälsa "riktigt" på den som sitter i framsätet. Får väl se hur de gör och försöka anpassa mig så snabbt som möjligt.

Självklart gick jag ut 15 minuter tidigare än vad jag behövde och funderade på hur jag skulle stå när de väl kom. Hur ska min hållning vara? Vad ska jag göra med händerna? Jag bör le, men inte överdrivet. Kanske borde jag ha mobilen uppe, kolla meddelanden eller något så det inte ser ut som att jag väntar otåligt. Problemet är att det kan tolkas som att jag tittar på klockan och tycker att de är sena. Det vill jag inte. Det är nog bäst att stå och se glad ut när de kommer.

När de väl kom hade ångesten byggts upp rätt ordentligt. Men allting gick bra, resan kändes inte alls tillgjord eller pinsam, så den sjönk rätt snart. Vad skönt det var att han hade så trevliga föräldrar!

Seminarier

I skolan händer det att vi har seminarier, och det kan vara något av det mest ångestfyllda som finns för mig. Måste man prata under ett seminarie så har man full uppmärksamhet från alla i rummet. Det finns ingenting som kan ta bort uppmärksamheten från den som talar; ingen PowerPoint, inga klasskamrater som står bredvid och kan hjälpa en, utan vi sitter alla runt ett bord och samtalar. Man skulle nog kunna säga att det finns tre olika former på de seminarier vi har haft;

I tur och ordning
Inför seminariet har alla i klassen fått ut ett antal frågor vi ska ha besvarat. Under själva seminariet får alla, i tur och ordning, svara på var sin fråga. Sådana här seminarier är väldigt jobbiga enligt mig. För det första föredrar jag att sitta vid kanten - inte mitt emellan två personer. Får kramper i magen, blir stel i hela kroppen, får hjärtklappning och börjar svettas när folk kan se vad jag har skrivit för svar på frågorna. En stor nackdel med att sitta vid kanten är att det då finns en risk för att jag måste börja prata. Därför är placeringen en stor och jobbig procedur för mig.

När seminariet väl har satt igång har jag väldigt svårt att koncentrera mig på vad de andra säger. Det enda jag gör är att räkna hur många det är kvar innan mig som ska svara på frågor. Därefter kollar jag upp vilken fråga jag kommer bli tvungen att svara på, och läser igenom det jag har skrivit flera gånger så jag ska kunna läsa upp det utan att staka mig. Ibland händer det att någon före mig "råkar" svara på mer än en fråga, och därför kommer jag inte få svara på den fråga jag har pluggat in - det har blivit en förskjutning. Då får jag nästan panik, svetten bara rinner, det känns som om hjärtat ska brista så hårt det slår, halsen torkar ut och jag kan få svårt att andas. När jag ska prata stirrar jag in i mitt papper, trots att jag kan svaret utantill. Allt för att undvika ögonkontakt. Jag genomlider det, men är ett nervvrak när jag går därifrån.

Öppna frågor
På vissa seminarier är det inte lika viktigt att alla pratar, även om det är bra om alla gör det. Här kan jag lyssna mer uppmärksamt när någon pratar. När han/hon sedan slutar prata och läraren ställer en ny fråga han vill att någon ska svara på (helst någon som inte har pratat), så låtsas jag anteckna vad personen precis har sagt. Ser jag upptagen ut och undviker ögonkontakt är risken inte stor att läraren kommer be mig svara. Ångesten är extremt hög fram till att någon annan har börjat prata.

Presentation
Det är sådana här seminarier vi har nu. Två och två arbetar vi med ett projekt, och varje vecka har vi en ny deadline. Klassen delas sedan på hälften så att en representant från varje grupp kommer i var sitt seminarie och får där presentera det de har gjort under veckan. Det fungerar okej. Självklart säger jag så lite som möjligt, men jag klarar i alla fall av att säga mitt utan att förgås av ångest. Läraren känner till att jag har problem med att tala inför folk, och att jag knappt alls kan prata i grupper om jag inte blir direkt tilltalad, och det är skönt. Vi hade seminarie idag. Jag funderade länge på om jag skulle gå eller inte, kände rätt svår ångest inför det för jag visste att jag var tvungen att prata en del. När jag sedan gick in i klassrummet tittade han på mig och sa "du kan sätta dig framför tavlan direkt". Kan ju inte påstå att det direkt lugnade mig att behöva sitta längst fram i fokus, men det fungerade okej till slut. Det var visst fler som skulle sitta där bredvid mig, och det kändes lite lugnande.

Julafton

Det är roligt när hela familjen är samlad. Men det är också lite jobbigt vid middagarna då jag mest brukar sitta tyst, titta ner på min tallrik och låta de andra sköta samtalandet. Sist vi hade en större familjemiddag var i julas. Vanligtvis brukar jag hjälpa till med att duka fram, för att sedan snabbt sätta mig på en stol på kanten av bordet, enligt följande bild:

Då slipper jag sitta mitt emot någon, och kan enklare hålla mig utanför diskussioner. Bara hålla mig till mitt utan att känna att någon granskar mig. Men nu i julas kom jag till bordet när alla andra hade satt sig, så jag var tvungen att sitta mitt emellan mina syskon, och mitt emot en av föräldrarna (enligt bilden nedan).










Direkt kände jag hur stel jag blev, och kände att "nej, det här funkar inte, går går härifrån istället!". Sen fick jag för mig att de hade gaddat ihop sig mot mig och gjorde så med mening för att jag skulle få det jobbigt under måltiden. Efter en stund lugnade jag ner mig och satte mig ner, men hade svårt att äta. En person på vardera sida och en mitt emot - jag kände mig väldigt utsatt.

Efter måltiden var det dags för julklappsutdelning. Enligt tradition hade alla skrivit julrim (en rolig tradition enligt mig), och de som har skrivit rimmen ska även läsa upp dem högt. Varje gång det var min tur kände jag den jobbiga ångestkänslan i magen, hur svetten började rinna, hur hjärtat slog hårt och snabbt, jag fick svårt att svälja, svårt att fokusera, och kunde bara tänka på att jag inte fick staka mig, komma av mig, eller på något sätt göra bort mig. Det är inte kul att känna så även när jag pratar inför min närmsta familj, men det är svårt att kontrollera hur man reagerar. Men med tanke på de framsteg jag hittills har gjort med hjälp av KBT kommer detta förhoppningsvis vara mindre ångestfyllt nästa jul!

Bakslag

Fick väl i alla fall 4 timmars sömn i natt. Känner mig inte så farligt trött ändå. Skolarbetet går inte direkt framåt. Extremt omotiverad och helt energilös. Kan inte sluta tänka på min vän.. eller kanske före detta vän? Vi hade alltid så bra kontakt förut. Ett par sms om dagen brukade det bli för att kolla läget, höra hur den andra mår, o.s.v. Men när jag hörde med henne i början av veckan svarade hon kort, och frågade inte hur jag mådde - vilket hon alltid gör. Nu har vi inte haft kontakt på ett antal dagar, och efter att ha haft daglig kontakt sen i somras är det en stor förändring. Funderade på om jag skulle skicka något sms för att höra hur hon har det, men eftersom hon varit så kort och avvisande de senaste gångerna så avstår jag. Vill hon ha kontakt med mig får hon ta den själv - jag tänker inte pressa henne. Sen är hon aktiv på Facebook så det är inte så att hon inte har tid. Och vad gör hon på Facebook? Jo, skriver till folk om hur härlig, go, rolig och omtänksam min gamla vän är - han som jag har så svårt för. Hon och jag har ofta pratat om hur man ska hålla sig till "sunda kontakter" - folk som får en att må bra. Man ska träffa folk som ger mer energi än de tar, så man får ett bra utbyte av relationen. Kanske är det så att hon nu tycker att jag är en energitjuv? Mycket möjligt med tanke på att jag varit så nere under ett bra tag nu. I så fall kan jag förstå henne och tycker att hon gör ett klokt val som umgås mindre med mig. Men det är ledsamt med tanke på att hon är min bästa vän, och den enda som verkligen kommit mig riktigt nära, som jag har vågat öppna mig för och kunnat prata med om allt.

Dags att försöka få någonting gjort i skolan antar jag, behövde bara skriva av mig lite. Ska se om jag kan arbeta på några av mina exponeringsövningar senare också!

Ångesten växer

Kvällen var okej. Det var bra att jag kom iväg ändå. Hade trevligt och pratade i alla fall lite. Hjärtklappning, svettningar, yrsel och huvudvärk så fort jag skulle öppna munnen, men det kändes rätt bra efteråt måste jag säga.

Sen när jag kom hem fick jag veta något om min närmsta vän. Hon som känner mig utan och innan. Hon som är bra vän med en av mina gamla vänner, som jag har svårt för. När de började träffas sa hon till mig "Det kommer aldrig gå ut över vår relation. Vi två kommer inte träffas mer sällan. Jag kommer bara träffa honom dagar då du är upptagen med annat, så du behöver inte oroa dig för det". Efter ett tag försvann hennes och min "repdag" för att hon skulle träffa honom istället. Det tog ett antal veckor innan jag kunde tycka det var okej. Sedan försvann en annan dag då vi ofta träffades. Det har jag alltid tyckt är jobbigt eftersom jag då som bäst bara träffar henne en dag i veckan, och han träffar henne 2-3 gånger varje vecka.

I början av veckan skulle hon resa iväg för att komma hem igen på söndag. Så jag frågade henne om hon ville träffas något dagarna innan, men det kunde hon inte. Två av dagarna skulle hon träffa min gamla vän. De skulle ut på stan för att festa, umgås, och göra annat skoj. En av dagarna skulle hon umgås med en arbetskamrat, och den sista skulle hon bland annat träna. Hon brukar alltid träna den dagen och efteråt blir det för sent för att träffa folk säger hon. Inga glädjande nyheter men det var bara att gilla läget. Sen nu precis fick jag höra att den dagen då hon skulle träna hade hon istället (alternativt efteråt) umgåtts med min gamla vän.. igen. Önskar att hon kunde ha hört av sig till mig istället, men jag borde kanske sluta vara så självisk. Men det svider för jag älskar verkligen att umgås med henne. Så go, härlig, förstående och hon accepterar mig trots allt hon vet. Hon är även den enda jag verkligen har kunnat prata med om allt. Någonsin. Nu känns det som om jag har "förlorat" henne. Det betyder inte bara att jag har förlorat en bra vän utan även den enda, och första, jag har kunnat prata med om allt. Och det svider.

Kanske bäst att acceptera läget och inse att det där med någon slags vänskaps-/kärleksrelationer inte är för mig, om jag inte lyckas genomföra drastiska ändringar på mig själv. Vet inte när jag senast kände mig så påtagligt ensam som jag gjort hela denna veckan.

Om 6 timmar ringer klockan och jag känner mig inte det minsta trött. Ångesten är för hög och det gör så ont i bröstet. Har visserligen medicin som kan hjälpa mig, men jag väljer nog att läsa en bok en stund.

Motivationen svackar

Har knappt någon motivation alls längre. Till något. I skolan ligger jag efter. I början av veckan kunde jag inte ens ta mig dit på grund av för hög ångest, extrem huvudvärk och rejäl yrsel. Beror antagligen på de anti-depressiva jag började med i början av förra veckan. Igår och idag var jag tvungen att ta mig dit, men jag fick inte mycket gjort. Motivationen är i botten, jag har svårt att fokusera, och ingen energi. Funderar ofta på att hoppa av, men man borde försöka stå ut - är ändå klar till sommaren. Men frågan är om jag kommer klara av det jag har framför mig, samtidigt som jag ska försöka ta igen det som ligger efter? Tveksamt.

Ingen av mina få vänner har tid att träffas denna veckan. Nu orkar jag inte ta kontakt med dem längre. Det känns som om det är jag som driver all kontakt. De vill hellre träffa andra före mig. Men det kan jag ju förstå. Med andra kan de ha kul, vara mer öppna, avslappnade, skratta, laga mat tillsammans, gå på krogen tillsammans. Umgås som normalt folk. Det är krävande och inte speciellt upplyftande att umgås med mig. Lite därför jag inte vill ta kontakt med dem heller. Jag vill ju att de ska göra saker de mår bra av och träffa folk de trivs med. Men jag känner mig bara så sjukt ensam. Jag vill träffa folk, vara social, öppen, få andra att skratta och må bra. Inte bara vara den som lyssnar när folk mår dåligt.

Har noll energi till att göra något. Om någon timma ska jag iväg för att träffa några andra studenter. Meningen är att vi ska samtala om någon ämne, vilket kan vara intressant. Egentligen orkar jag inte, har ingen energi eller motivation till att gå dit alls. Orkar inte prata med folk. Men jag vet att det är viktigt för mig att komma iväg så jag får dra mig dit ändå.

Ingenting av det jag tidigare tyckte var kul gör mig glad nu. Min käraste ägodel gitarren samlar damm. Den musik jag annars älskar tål jag inte. Känner att det vore skönt om jag bara kunde isolera mig, ligga i min säng och glo, men det skulle bara göra mig ännu mer nedstämd. Men att ständigt kämpa för att träffa nya vänner, känna som att det går bra för att sedan förlora nästan alla under kort tid, tar på krafterna. Orkar inte med det längre. Känns som om jag har gjort allt jag kan. Gått in till 110% när jag träffat nytt folk för att försöka få en, eller ett par, som jag kan börja träffa mer regelbundet. Men nej. Det tär på krafterna något otroligt och nu pallar jag inte mer. Helt slut. Så ensam.