För någon månad sedan skulle jag och en vän musicera tillsammans i något sammanhang. Vi har spelat tillsammans under flera år, och har det senaste året blivit nära vänner. Ett par veckor innan spelningen skulle vi repa, och jag hade då kommit på ett intro till en av låtarna som jag själv tyckte var schysst och var rätt nöjd med. Därför tänkte jag spela det för honom för att höra vad han tycker.
När jag satt med gitarren i knät och skulle börja spela kände jag hur spänd jag blev, yrseln kom, pulsen gick direkt upp till max, jag kunde inte svälja, halsen var helt torr, den jobbigaste ångestkänslan i magen kom och svetten började rinna. Sen fick jag nästan blackout och visste knappt hur jag skulle spela introt - som jag i princip har kunnat spela i sömnen annars. Jag kände bara hur jag ville slå sönder gitarren och fly därifrån.
Jag var så rädd för att spela fel. För att göra bort mig. För att darra på händerna. Att han skulle tycka illa om introt. Eller att han skulle tycka om det för mycket - får svår ångest när han höjer mig till skyarna och säger att jag är duktig. Tycker det är hemskt att höra det. Men sen vill jag kunna visa honom saker på gitarren utan att halvt förgås av nervositet.
Det första han sa när jag berättade om min sociala fobi var "Är det därför du inte kan ta komplimanger?". Och det stämmer - det är jobbigt att få komplimanger. Folk får gärna säga hur fint det låter när jag spelar, hur bra musiken är, men inte att jag är duktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar