fredag 25 februari 2011

Ångesten växer

Kvällen var okej. Det var bra att jag kom iväg ändå. Hade trevligt och pratade i alla fall lite. Hjärtklappning, svettningar, yrsel och huvudvärk så fort jag skulle öppna munnen, men det kändes rätt bra efteråt måste jag säga.

Sen när jag kom hem fick jag veta något om min närmsta vän. Hon som känner mig utan och innan. Hon som är bra vän med en av mina gamla vänner, som jag har svårt för. När de började träffas sa hon till mig "Det kommer aldrig gå ut över vår relation. Vi två kommer inte träffas mer sällan. Jag kommer bara träffa honom dagar då du är upptagen med annat, så du behöver inte oroa dig för det". Efter ett tag försvann hennes och min "repdag" för att hon skulle träffa honom istället. Det tog ett antal veckor innan jag kunde tycka det var okej. Sedan försvann en annan dag då vi ofta träffades. Det har jag alltid tyckt är jobbigt eftersom jag då som bäst bara träffar henne en dag i veckan, och han träffar henne 2-3 gånger varje vecka.

I början av veckan skulle hon resa iväg för att komma hem igen på söndag. Så jag frågade henne om hon ville träffas något dagarna innan, men det kunde hon inte. Två av dagarna skulle hon träffa min gamla vän. De skulle ut på stan för att festa, umgås, och göra annat skoj. En av dagarna skulle hon umgås med en arbetskamrat, och den sista skulle hon bland annat träna. Hon brukar alltid träna den dagen och efteråt blir det för sent för att träffa folk säger hon. Inga glädjande nyheter men det var bara att gilla läget. Sen nu precis fick jag höra att den dagen då hon skulle träna hade hon istället (alternativt efteråt) umgåtts med min gamla vän.. igen. Önskar att hon kunde ha hört av sig till mig istället, men jag borde kanske sluta vara så självisk. Men det svider för jag älskar verkligen att umgås med henne. Så go, härlig, förstående och hon accepterar mig trots allt hon vet. Hon är även den enda jag verkligen har kunnat prata med om allt. Någonsin. Nu känns det som om jag har "förlorat" henne. Det betyder inte bara att jag har förlorat en bra vän utan även den enda, och första, jag har kunnat prata med om allt. Och det svider.

Kanske bäst att acceptera läget och inse att det där med någon slags vänskaps-/kärleksrelationer inte är för mig, om jag inte lyckas genomföra drastiska ändringar på mig själv. Vet inte när jag senast kände mig så påtagligt ensam som jag gjort hela denna veckan.

Om 6 timmar ringer klockan och jag känner mig inte det minsta trött. Ångesten är för hög och det gör så ont i bröstet. Har visserligen medicin som kan hjälpa mig, men jag väljer nog att läsa en bok en stund.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar