Nervositet är vanligt att känna i flera situationer. Det finns även situationer som kan skapa ångest hos majoriteten av befolkningen. Hur nervös var man inte när man skulle köra upp? Eller på arbetsintervjun? Eller när man skulle löneförhandla? Man kan få symptom som att exempelvis bli spänd, känna en grov nervositetskänsla i magen (den kan till och med vara smärtsam), börja svettas, känna hur pulsen markant ökar, få huvudvärk, kanske bli yr, torr i halsen, svårt att svälja, börja skaka och darra på rösten. Självklart försöker man dölja detta så gott det går så att ingen annan ska märka det. Man vill inte att den andra ska veta hur jobbigt situationen faktiskt är för en själv. Visst förstår de att man är nervös, det är ju bara normalt, och förmodligen kommer de bara märka av det genom att höra att man darrar en aning på rösten. Det kommer tolkas som nervositet eller blyghet. Men i övrigt kommer de, med stor sannolikhet, inte märka något.
Efter ett viktigt möte, som en arbetsintervju, är det vanligt att man går igenom hur det hela gick i huvudet. "Vad sa jag nu egentligen? Vad gav jag för intryck? Kunde jag ha gjort något bättre? Märktes det hur nervös jag var? Rösten darrade ju, men såg de hur mycket jag svettades?"
Kanske drar man det även steget längre; "Så mycket jag gjorde bort mig! Nu kommer jag inte få jobbet. Det märktes tydligt hur nervös jag var, och ingenting blev rätt."
För folk med social fobi kan varje möte med andra människor vara så. Även med vänner man känt länge. Den svåra ångest vem som helst kan känna innan de ska köra upp, eller på arbetsintervju, kan man få av att gå in i ett rum där andra sitter, eller av att befinna sig i en affär. Jag kan känna den om jag går på stan och helt plötsligt märker att jag går utanför en restaurang eller ett fik med stora fönster där folk sitter och har möjlighet att titta ut för att se när jag går förbi.
Möten som arbetsintervjuer är inte ens att alternativ för många med social fobi. Bara jag tänker tanken blir jag livrädd. Till sommaren är jag klar med min utbildning och frågan är vad jag kommer göra då. Plugga vidare för att slippa "ge mig ut i livet" och även slippa ta riktigt ansvar? Tanken på det alternativet gör mig grovt nedstämd, men jag vet inte om jag vågar genomgå en arbetsintervju eller ens arbeta.
Arbete medför ansvar för även andra än mig själv. Ansvar för andra medför att jag kommer bli granskad och dömd för det jag gör. Gör jag ett gott arbete kommer omdömena vara positiva, men finns det en risk att bli negativt dömd (och det brukar man alltid bli då och då) vet jag inte om jag vågar, för det är så sjukt nedbrytande..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar