Isoleringen

Nu börjas det igen. Precis när det börjat kännas bra. Har starka tankar på att sluta ta kontakt med folk, sluta med de aktiviteter jag försöker fylla dagarna med och bara sitta ensam i mitt rum efter att jag har gjort dagens skoluppgifter. Energin finns inte längre. Ingen kraft, ingen ork. Den utmattning jag känner efter att ha varit bland andra är tärande. Fysisk utmattning och sjuklig huvudvärk efter att man försöker passa in, beté sig normalt och vara framåt. Jag har kämpat, försökt vara utåt, försökt träffa nytt folk, och det såg bra ut en tid, men nu kommer motgångarna och då försvinner glöden.

Sist jag kände såhär blev jag beroende av ett datorspel i fyra år. Nu är det snart ett år sedan jag slutade spela. Tiden då jag var beroende av detta datorspel umgicks jag med mina vänner som har hängt med sedan grundskolan. Enstaka kvällar kunde vara trevliga, men ofta ville de festa - och jag klarar inte av fester. Svår ångest innan jag åkte dit, svår ångest under festen, och en enorm lättnad när jag väl kom hem. Andra tillfällen kunde jag ha ångest när jag åkte till dem, svår ångest väl där, och självmordstankar när jag åkte hem, vilket även höll i sig ett antal dagar efteråt.

Från hösten 2010 har jag arbetat på att komma iväg från det gänget. När jag träffar nya vänner vill jag helt kunna glömma barndomsvännerna - de ska inte existera. Idag har jag tre vänner. En av dem har blivit väldigt bra vän med en från mitt gamla gäng. När de började träffas sa min nya vän till mig att de bara skulle träffas ibland, när jag ändå inte hade tid. Så det skulle inte påverka den relation jag och min nya vän hade. Vi skulle träffas lika mycket ändå. Idag träffas de två ofta, och jag träffar inte min nya vän lika mycket som förut. Hon har heller inget emot att följa med min gamla vän på fester, och hon pratar ofta om hur rolig och go han är. Mmm, jättekul att höra. Allt det jag vill komma bort ifrån och glömma när jag träffar mina nya vänner drar hon så mycket närmre. Snart står jag faktiskt inte ut med det längre.

Min nya vän nummer två har jag ofta träffat en gång i veckan. Vi har musicerat tillsammans och haft hur roligt som helst. Men snart ska han flytta och då kommer vi främst ha kontakt över nätet - en stor sorg.

Nummer tre träffar jag en kväll varje/varannan vecka. Vi har trevligt tillsammans så detta hoppas jag vi fortsätter med.

Så snart har jag två vänner i närheten som jag inte träffar alls ofta. En av dessa träffar jag nu mindre och mindre då hon trivs bra med en av mina gamla vänner. Att de umgås (och framför allt festar tillsammans) har jag svårt för då jag vill helt komma iväg från och glömma det livet, men när hon pratar om det så kommer det närmre.

Kan jag inte försöka träffa andra då? Jag har försökt. Under hösten har jag börjat gå på mindre träffar för studenter där jag har fått träffa andra. Direkt har jag gått in med inställningen att ingen vet hur nervös och jobbigt jag tycker det är att träffa nytt folk, så jag har varit framåt. Pratat med alla, lärt mig vad de heter, vad de studerar, vad de gillar, vad de gör på fritiden, m.m.

En av dessa började jag träffa. Efter ett tag märkte jag att hon tog mer energi än hon gav. Hon pratade mycket om sina problem (hon har haft det extremt tufft), men jag har aldrig fått utrymme att prata om det jag tycker är jobbigt. Har jag försökt har hon ofta avbrutit mig och börjat prata om sig själv istället. Nu har jag inte energi att träffa henne, men slutar jag vet jag att hon blir mer deprimerad, så jag vet inte vad jag ska göra.

En annan glad och trevlig tjej som jag pratade med ville gärna träffas. Vi skulle ha träffats innan jul om jag inte lyckades bli sjuk lagom till dess. Under jul och nyår var hon bortrest, och sen har det aldrig kommit upp igen. Och de senaste 5-6 veckorna har jag mått så dåligt och inte haft kraft nog att ta tag i det.

Via Internet kom jag i kontakt med en tjej som har riktigt svåra problem med social fobi (mina är lätta i jämförelse). Hon och jag har träffats tre gånger sen i början av januari, men nu är det 4 veckor sedan vi sågs. Flera gånger har jag försökt höra om hon vill träffas, och hon har sagt att hon vill men tiden verkar inte finnas. Men hon bjuder gärna in andra på fika hos sig. Så nu har jag ledsnat, orkar inte driva den kontakten mer. Synd, för jag trivdes bra tillsammans med henne - hon förstod verkligen vad man pratade om när man delade erfarenheter och känslor inför situationer. Hon var även duktig på att peppa mig inför att våga göra saker jag fruktade.

Nu är jag bara ledsen. Orkar inte ta kontakt med någon. För jag vet att om jag skulle få ett nej när jag frågar om någon vill träffas skulle jag bli så sjukt besviken och ledsen, och all energi skulle försvinna. Den lilla energi jag har just nu behöver jag för att laga mat och äta. Det är knappt jag orkar med skolan. Har börjat fundera på att ta upp mitt datorspelande igen. Men egentligen vill jag inte..