Jag vill ut och njuta av naturens skönhet, vill du följa med?

Varje dag det är fint och härligt väder känner jag för att ta en tur till en vacker plats tillsammans med någon, där vi kan andas in den härliga vårdoften, njuta av den fina omgivningen samtidigt som vi fikar och har det trevligt tillsammans. Problemet är att jag inte har speciellt många jag kan fråga. Mer specifikt är det bara en person jag kan fråga, och hon är ofta upptagen med annat. Därför slutar det ofta med att jag inte tar mig ut alls, för jag kan ha svårt att trivas ensam. Vill så oerhört gärna träffa nya vänner, men hur gör man? Det finns olika sidor på Internet för just det ändamålet, men jag är dålig att ta den initiala kontakten. Kanske är dags att satsa lite hårdare på det.

Sen har jag blivit mer och mer sugen på en roadtrip. Är bara inte säker på vart jag ska åka. Har funderat på att i så fall ta mig uppåt landet en bit.. Norrköping kanske. Vad sägs om det? ;-)

Kära du, stanna hos mig, lämna mig aldrig

Den konstanta rädslan för att bli lämnad gör mig galen. Ständigt får jag för mig att andra avskyr mig och aldrig vill träffa mig igen. Det gäller alla förutom min närmsta familj. Även mina närmsta vänner. Nästan varje gång jag har träffat någon och är på väg hemåt är jag övertygad om att denna aldrig mer vill se mig. Det kan bero på  att jag fick tänka efter ovanligt länge innan jag kunde besvara en fråga, eller att jag var tvungen att fråga vad sa du? för att jag inte riktigt hörde eller förstod vad de menade. I de fallen känner jag mig ovanligt trög, dum, efter, ointelligent  och rakt igenom värdelös som människa som inte förtjänar annat än att ständigt vara ensam. Har det inte hänt något ovanligt dumt när vi har umgåtts gör jag istället bort mig när vi ska säga hejdå. "Tack för idag, det var trevligt". Tack själv du, det var verkligen trevligt. Svarar jag så går min ångest i taket. Min vän sa ju precis att det var trevligt, och jag upprepar bara samma sak. Kan jag inte använda ett annat ord istället? Känner mig som en riktig idiot som bara kopierar andra och aldrig kan komma med något eget. Ofta brukar jag säga det med stel röst och tråkigt tonläge också för att jag är helt uppe i tankarna om vad jag ska säga. Min vän kanske tolkar det som att jag inte alls menar det jag säger så hon/han inte vill träffas mer efteråt på grund av det.

Sen är det inte bara när vi har träffats som jag är övertygad om att jag och min vän aldrig mer kommer ses. Efter näst intill varje sms jag skickar blir jag orolig att något kan tolkas på ett sätt som gör att personen i fråga tycker illa om mig. Får jag kortfattade, stela sms tror jag att personen är sur på mig. Ofta har det visat sig att hon/han har haft fullt upp med annat och varit stressad, men fram till dess är jag nere för att jag är helt säker på att vår vänskapsrelation är slut.

Utöver det kan jag få för mig att vissa vill sluta umgås med mig för att jag är så mycket fulare medan de är rakt igenom vackra. Måste ju kännas pinsamt för dem att gå med mig bredvid sig på stan, eller sitta mitt emot mig på ett fik. Är överlycklig för de vänner jag har, men jag tycker samtidigt synd om dem som får dras med en som mig.

Glad påsk!

Härlig högtid det här, eller hur? Godis, påskmiddag, socialisera med familjen - kan det bli bättre? I vanliga fall brukar jag tycka om påsken. Men i år händer det inte mycket för mig. Familjen är utspridd och samlas inte ens för att äta middag tillsammans. Godis kan jag alltid köpa själv men det är roligare att få dela det med någon. Istället spenderar jag dagen ensam framför datorn. Känns som vilken dag som helst hittills. Vädret är underbart ute och jag känner en stor längtan efter att åka på en utflykt någonstans. Men den enda vän jag kan fråga verkar vara upptagen. Får väl se om jag orkar ta mig ut på något äventyr själv. Dags att rycka upp mig - här kan jag ju inte sitta och deppa ihop!

Jag önskar er alla en glad påsk, hoppas ni kan njuta av helgen!

Ett steg bak och ett steg fram. Är det samma som att stå och stampa på samma plats?

Så i torsdags efter ett inte allt för roligt samtal med mina nära, kära vän kände jag att tilliten till henne inte är lika stor längre. Får väl se om den kan byggas upp igen på sikt. Om några månader vet jag mer säkert.

Har blivit bättre vän med en annan nu på sistone. Och efter idag kan vi verkligen prata med varandra om allt och vi är 100% ärliga mot varandra också. Vill jag få en ärlig bedömning om hur jag ser ut eller mina positiva/negativa egenskaper kan jag förvänta mig att få det också utan att hon ska "förfina" det på något sätt för att få mig att må bättre. Det uppskattar jag. Det är också precis därför jag inte vågar be henne säga vad hon tycker om mitt utseende. Men hon har fått höra en lång utläggning om hur vacker hon är. Kan erkänna att det kändes väldigt ovant och konstigt att ge så många komplimanger. Tog verkligen emot. Hur mycket kan man egentligen säga utan att "gå för långt"? Efteråt kändes det i alla fall bra, och det var väldigt bra träning för mig också att säga allt det.

Måste säga att jag verkligen tycker om och uppskattar den ärliga, öppna, nära vänskapsrelation vi två har. Mmm, I feel like dancin'!

Förbluffande insikter

Nu kommer jag snart sluta gå i samtal hos min skolkurator och endast gå i gruppterapin. Men tiden hos skolkuratorn har varit bra och även lärt mig mycket. Det har varit bra att få ett annat perspektiv på tidigare händelser. Flera gånger har kuratorn även ställt frågor som

 - "Har någon någonsin påpekat att du tar mycket mat, så att du nu måste se hur mycket andra tar innan du vågar hälla upp åt dig själv? Har någon sagt att du har tråkig röst, så att du nu inte tycker om att prata på grund av det? Har någon tyckt att du skär 'fel' så att du nu inte kan laga mat tillsammans med andra? Är de någon som har påpekat att din mössa är ful/ser konstig ut så att du skäms med den på? Har du någonsin fått höra att du är dum i huvudet och lägger ner varor i fel ordning i matkassen efter att du har handlat, så att du nu inte kan handla tillsammans med andra? Har någon påpekat att du uttalat ord fel när du beställer mat på restaurang/vid MC-drive så att du nu har svårt att gå dit med andra? Har du fått höra att du äter på 'fel sätt'?
 - Ja
 - "Okej. Den eller de som har påpekat detta, är det någon från ditt 'gamla gäng'"?
 - Mmm, stämmer bra det.
 - "Och du tror att bara för att de säger så, så är alla andra likadana? Det kan inte vara så att de har ovanligt tuff och omogen jargong som går ut på att trycka ner andra?"
 - Möjligt, men jag är inte säker på att jag klarar av att ta risken. Förmodligen skulle ingen av de jag umgås med idag påpeka något, men jag vet inte om jag vågar testa för jag skulle inte klara av fler negativa kommentarer. Men.. det är kanske lika bra att chansa och se vad som händer. Jag vill ju ändå komma framåt.
 - "Bra! Börja med den eller de du känner dig mest trygg med och försök lägga märka till reaktioner och kommentarer, så pratar vi om det nästa gång."

Hittills har jag märkt att de jag umgås med idag inte är lika kritiska till allt man gör. Det är skönt kan jag tala om!

Samlad ångest

Idag startade gruppterapin och det känns verkligen bra. Presenterade mig rätt snabbt för alla. Kan ju säga att det var väldigt tyst när ledarna inte pratade. Alla satt helspända och nervösa. Någon trodde att h*n skulle svimma för att ångesten blev för hög. Men det känns skönt att vi kan prata om det öppet och att alla förstår. Efter några gånger kommer vi nog känna oss mer avslappnade och bekväma med varandra. I början är det mest teori, ångestkurvan, säkerhetsbeteenden m.m. Sedan går vi över till att gemensamt utsätta oss för tuffa situationer.

Nu ska jag strax iväg för att träffa en vän. Har tidigare skrivit om min närmsta vän som träffar en av mina gamla vänner, vilket jag har svårt för. Nyss fick jag ett sms där hon skrev att vi var tvungna att prata, att det delvis handlade om min gamla vän, att det hade hänt någonting, och att jag inte skulle gilla det. Precis när jag börjat komma upp på banan igen. Behöver min energi till mina studier, men det får gå som det går. Just nu känner jag mig helt matt.

Är du så mycket bättre då?

Ska hålla mig så kort som möjligt men samtidigt försöka göra historien i alla fall lite förståelig.

Främst handlar det som tre personer; mig själv, en tjej och en kille. Jag och killen har känt varandra i många år, runt 16 skulle jag tro. Tjejen har jag känt ett halvår eller så. Killen och tjejen känner varandra rätt bra, de har umgåtts flera gånger.

Så en dag slutar de två träffa varandra. Då får jag höra från tjejen att killen har gjort något riktigt svinigt, sårat henne djupt för att sen bara sticka. Hon är sjukligt ledsen, helt förstörd och uppgiven efter detta. Killen nämner ingenting för mig.

En dag när jag umgås med killen tänker jag ge honom en chans att berätta hur det ligger till för mig. Vi har ändå varit vänner i 16 år så jag tycker att han borde kunna vara ärlig mot mig. Så jag ställer några halv ledande frågor i stil med Har du hört vad som har hänt henne? Hon har blivit sårad djupt av någon och är helt förstörd nu. Något stort har hänt så hon är hur ledsen som helst. Han spelar överraskad och säger att han inte alls visste någonting om detta. Jag trodde ni var bra vänner, träffades rätt mycket så att hon hade berättat det för dig. Då säger han att han inte alls känner henne - att de bara har träffats någon enstaka gång. Så jag vet att han har sårat henne samtidigt som han förnekar att han ens känner henne. Han säger en massa dumma saker och jag får behärska mig för att inte slänga mig över honom. Var intressant att sitta där, lyssna på allt han säger och samtidigt veta att allt han säger bara är lögner.

Ungefär en vecka senare träffar jag honom igen och vi tar en promenad. Då har jag tänkt konfrontera honom och berätta att jag vet hur allt ligger till + att jag är besviken för att han har ljugit för mig. Så jag säger till honom att jag vet hur det ligger till. Att det är han som har sårat henne djupt. Direkt tänder han till och blir förbannad. "Det är fan inte du med att göra - det är något mellan henne och mig! Alla andra ska hålla sig utanför." Men tänkte du på hur mycket du sårade henne när du bara stack sen? "Nu är jag jävligt besviken på dig! Tar du hennes parti direkt utan att höra min version först? Vet du varför jag inte berättade något för dig? Jo, för att jag visste att denna diskussionen skulle komma upp då." Med tanke på att hon har berättat hur det ligger till och du ljuger för mig, påstår att du inte ens tjejer henne så ja, då är jag mer öppen för det hon har sagt. Sen hade inte just denna diskussionen kommit upp om du berättat tidigare, för nu är den extra laddad eftersom du faktiskt har ljugit för mig. Hade du från början berättat hur det låg till hade denna diskussion blivit betydligt lugnare, men nu vill jag även veta varför du ljög för mig.

Han blir mer intensiv och arg och ska genast berätta vilken dålig vän jag är. Uppenbarligen hade jag inte hört av mig tillräckligt mycket för att höra hur han mår när en av hans tjejer dumpade honom för några år sedan. Däremot hade jag fått lyssna i många, många timmar på alla hans tankar, och även gett input vad jag tyckte och tänkte om allt. Det pågick även under en längre period varje gång vi sågs och efter att ha ältat precis samma saker i ett halvår började jag tröttna. Sen var jag helt värdelös på att höra av mig och fråga om vi skulle ses - det hade helt skett på hans initiativ de senaste åren. Det hade han helt rätt i. Men när jag antingen pluggade eller jobbade heltid orkade jag inte träffas varje dag, och han som inte gjorde något om dagarna ringde hela tiden och ville träffas.

Han var förbannad över detta och tvingade mig be om ursäkt två gånger. Kan inte påstå att jag var sugen på att be om ursäkt en andra gång för jag var själv sur och besviken på honom, och han brukar alltid säga "Jag har bett om ursäkt en gång, jag tänker inte be om ursäkt igen". Jag kunde däremot erkänna att jag kunde ha betett mig bättre mot honom. Men sen ville han inte be mig om ursäkt för att han ljög. Däremot sa han "Jag tycker inte du har något med det där att göra. Skulle jag hamna i samma situation igen skulle jag göra likadant".