Kvällen var okej. Det var bra att jag kom iväg ändå. Hade trevligt och pratade i alla fall lite. Hjärtklappning, svettningar, yrsel och huvudvärk så fort jag skulle öppna munnen, men det kändes rätt bra efteråt måste jag säga.
Sen när jag kom hem fick jag veta något om min närmsta vän. Hon som känner mig utan och innan. Hon som är bra vän med en av mina gamla vänner, som jag har svårt för. När de började träffas sa hon till mig "Det kommer aldrig gå ut över vår relation. Vi två kommer inte träffas mer sällan. Jag kommer bara träffa honom dagar då du är upptagen med annat, så du behöver inte oroa dig för det". Efter ett tag försvann hennes och min "repdag" för att hon skulle träffa honom istället. Det tog ett antal veckor innan jag kunde tycka det var okej. Sedan försvann en annan dag då vi ofta träffades. Det har jag alltid tyckt är jobbigt eftersom jag då som bäst bara träffar henne en dag i veckan, och han träffar henne 2-3 gånger varje vecka.
I början av veckan skulle hon resa iväg för att komma hem igen på söndag. Så jag frågade henne om hon ville träffas något dagarna innan, men det kunde hon inte. Två av dagarna skulle hon träffa min gamla vän. De skulle ut på stan för att festa, umgås, och göra annat skoj. En av dagarna skulle hon umgås med en arbetskamrat, och den sista skulle hon bland annat träna. Hon brukar alltid träna den dagen och efteråt blir det för sent för att träffa folk säger hon. Inga glädjande nyheter men det var bara att gilla läget. Sen nu precis fick jag höra att den dagen då hon skulle träna hade hon istället (alternativt efteråt) umgåtts med min gamla vän.. igen. Önskar att hon kunde ha hört av sig till mig istället, men jag borde kanske sluta vara så självisk. Men det svider för jag älskar verkligen att umgås med henne. Så go, härlig, förstående och hon accepterar mig trots allt hon vet. Hon är även den enda jag verkligen har kunnat prata med om allt. Någonsin. Nu känns det som om jag har "förlorat" henne. Det betyder inte bara att jag har förlorat en bra vän utan även den enda, och första, jag har kunnat prata med om allt. Och det svider.
Kanske bäst att acceptera läget och inse att det där med någon slags vänskaps-/kärleksrelationer inte är för mig, om jag inte lyckas genomföra drastiska ändringar på mig själv. Vet inte när jag senast kände mig så påtagligt ensam som jag gjort hela denna veckan.
Om 6 timmar ringer klockan och jag känner mig inte det minsta trött. Ångesten är för hög och det gör så ont i bröstet. Har visserligen medicin som kan hjälpa mig, men jag väljer nog att läsa en bok en stund.
fredag 25 februari 2011
torsdag 24 februari 2011
Motivationen svackar
Har knappt någon motivation alls längre. Till något. I skolan ligger jag efter. I början av veckan kunde jag inte ens ta mig dit på grund av för hög ångest, extrem huvudvärk och rejäl yrsel. Beror antagligen på de anti-depressiva jag började med i början av förra veckan. Igår och idag var jag tvungen att ta mig dit, men jag fick inte mycket gjort. Motivationen är i botten, jag har svårt att fokusera, och ingen energi. Funderar ofta på att hoppa av, men man borde försöka stå ut - är ändå klar till sommaren. Men frågan är om jag kommer klara av det jag har framför mig, samtidigt som jag ska försöka ta igen det som ligger efter? Tveksamt.
Ingen av mina få vänner har tid att träffas denna veckan. Nu orkar jag inte ta kontakt med dem längre. Det känns som om det är jag som driver all kontakt. De vill hellre träffa andra före mig. Men det kan jag ju förstå. Med andra kan de ha kul, vara mer öppna, avslappnade, skratta, laga mat tillsammans, gå på krogen tillsammans. Umgås som normalt folk. Det är krävande och inte speciellt upplyftande att umgås med mig. Lite därför jag inte vill ta kontakt med dem heller. Jag vill ju att de ska göra saker de mår bra av och träffa folk de trivs med. Men jag känner mig bara så sjukt ensam. Jag vill träffa folk, vara social, öppen, få andra att skratta och må bra. Inte bara vara den som lyssnar när folk mår dåligt.
Har noll energi till att göra något. Om någon timma ska jag iväg för att träffa några andra studenter. Meningen är att vi ska samtala om någon ämne, vilket kan vara intressant. Egentligen orkar jag inte, har ingen energi eller motivation till att gå dit alls. Orkar inte prata med folk. Men jag vet att det är viktigt för mig att komma iväg så jag får dra mig dit ändå.
Ingenting av det jag tidigare tyckte var kul gör mig glad nu. Min käraste ägodel gitarren samlar damm. Den musik jag annars älskar tål jag inte. Känner att det vore skönt om jag bara kunde isolera mig, ligga i min säng och glo, men det skulle bara göra mig ännu mer nedstämd. Men att ständigt kämpa för att träffa nya vänner, känna som att det går bra för att sedan förlora nästan alla under kort tid, tar på krafterna. Orkar inte med det längre. Känns som om jag har gjort allt jag kan. Gått in till 110% när jag träffat nytt folk för att försöka få en, eller ett par, som jag kan börja träffa mer regelbundet. Men nej. Det tär på krafterna något otroligt och nu pallar jag inte mer. Helt slut. Så ensam.
Ingen av mina få vänner har tid att träffas denna veckan. Nu orkar jag inte ta kontakt med dem längre. Det känns som om det är jag som driver all kontakt. De vill hellre träffa andra före mig. Men det kan jag ju förstå. Med andra kan de ha kul, vara mer öppna, avslappnade, skratta, laga mat tillsammans, gå på krogen tillsammans. Umgås som normalt folk. Det är krävande och inte speciellt upplyftande att umgås med mig. Lite därför jag inte vill ta kontakt med dem heller. Jag vill ju att de ska göra saker de mår bra av och träffa folk de trivs med. Men jag känner mig bara så sjukt ensam. Jag vill träffa folk, vara social, öppen, få andra att skratta och må bra. Inte bara vara den som lyssnar när folk mår dåligt.
Har noll energi till att göra något. Om någon timma ska jag iväg för att träffa några andra studenter. Meningen är att vi ska samtala om någon ämne, vilket kan vara intressant. Egentligen orkar jag inte, har ingen energi eller motivation till att gå dit alls. Orkar inte prata med folk. Men jag vet att det är viktigt för mig att komma iväg så jag får dra mig dit ändå.
Ingenting av det jag tidigare tyckte var kul gör mig glad nu. Min käraste ägodel gitarren samlar damm. Den musik jag annars älskar tål jag inte. Känner att det vore skönt om jag bara kunde isolera mig, ligga i min säng och glo, men det skulle bara göra mig ännu mer nedstämd. Men att ständigt kämpa för att träffa nya vänner, känna som att det går bra för att sedan förlora nästan alla under kort tid, tar på krafterna. Orkar inte med det längre. Känns som om jag har gjort allt jag kan. Gått in till 110% när jag träffat nytt folk för att försöka få en, eller ett par, som jag kan börja träffa mer regelbundet. Men nej. Det tär på krafterna något otroligt och nu pallar jag inte mer. Helt slut. Så ensam.
onsdag 23 februari 2011
Min KBT-behandling
Har nu skapat en ny blogg som fokuserar på den KBT-behandling jag genomgår. Varje vecka får jag nya uppgifter - nya situationer att utsätta mig för. Det kommer dokumenteras i nya bloggen. Kanske blir andra med liknande problem också peppade att ändra sin situation. För det går att bli bättre!
Bloggen hittar ni här och i menyn till höger.
Bloggen hittar ni här och i menyn till höger.
tisdag 22 februari 2011
Isoleringen
Nu börjas det igen. Precis när det börjat kännas bra. Har starka tankar på att sluta ta kontakt med folk, sluta med de aktiviteter jag försöker fylla dagarna med och bara sitta ensam i mitt rum efter att jag har gjort dagens skoluppgifter. Energin finns inte längre. Ingen kraft, ingen ork. Den utmattning jag känner efter att ha varit bland andra är tärande. Fysisk utmattning och sjuklig huvudvärk efter att man försöker passa in, beté sig normalt och vara framåt. Jag har kämpat, försökt vara utåt, försökt träffa nytt folk, och det såg bra ut en tid, men nu kommer motgångarna och då försvinner glöden.
Sist jag kände såhär blev jag beroende av ett datorspel i fyra år. Nu är det snart ett år sedan jag slutade spela. Tiden då jag var beroende av detta datorspel umgicks jag med mina vänner som har hängt med sedan grundskolan. Enstaka kvällar kunde vara trevliga, men ofta ville de festa - och jag klarar inte av fester. Svår ångest innan jag åkte dit, svår ångest under festen, och en enorm lättnad när jag väl kom hem. Andra tillfällen kunde jag ha ångest när jag åkte till dem, svår ångest väl där, och självmordstankar när jag åkte hem, vilket även höll i sig ett antal dagar efteråt.
Från hösten 2010 har jag arbetat på att komma iväg från det gänget. När jag träffar nya vänner vill jag helt kunna glömma barndomsvännerna - de ska inte existera. Idag har jag tre vänner. En av dem har blivit väldigt bra vän med en från mitt gamla gäng. När de började träffas sa min nya vän till mig att de bara skulle träffas ibland, när jag ändå inte hade tid. Så det skulle inte påverka den relation jag och min nya vän hade. Vi skulle träffas lika mycket ändå. Idag träffas de två ofta, och jag träffar inte min nya vän lika mycket som förut. Hon har heller inget emot att följa med min gamla vän på fester, och hon pratar ofta om hur rolig och go han är. Mmm, jättekul att höra. Allt det jag vill komma bort ifrån och glömma när jag träffar mina nya vänner drar hon så mycket närmre. Snart står jag faktiskt inte ut med det längre.
Min nya vän nummer två har jag ofta träffat en gång i veckan. Vi har musicerat tillsammans och haft hur roligt som helst. Men snart ska han flytta och då kommer vi främst ha kontakt över nätet - en stor sorg.
Nummer tre träffar jag en kväll varje/varannan vecka. Vi har trevligt tillsammans så detta hoppas jag vi fortsätter med.
Så snart har jag två vänner i närheten som jag inte träffar alls ofta. En av dessa träffar jag nu mindre och mindre då hon trivs bra med en av mina gamla vänner. Att de umgås (och framför allt festar tillsammans) har jag svårt för då jag vill helt komma iväg från och glömma det livet, men när hon pratar om det så kommer det närmre.
Kan jag inte försöka träffa andra då? Jag har försökt. Under hösten har jag börjat gå på mindre träffar för studenter där jag har fått träffa andra. Direkt har jag gått in med inställningen att ingen vet hur nervös och jobbigt jag tycker det är att träffa nytt folk, så jag har varit framåt. Pratat med alla, lärt mig vad de heter, vad de studerar, vad de gillar, vad de gör på fritiden, m.m.
En av dessa började jag träffa. Efter ett tag märkte jag att hon tog mer energi än hon gav. Hon pratade mycket om sina problem (hon har haft det extremt tufft), men jag har aldrig fått utrymme att prata om det jag tycker är jobbigt. Har jag försökt har hon ofta avbrutit mig och börjat prata om sig själv istället. Nu har jag inte energi att träffa henne, men slutar jag vet jag att hon blir mer deprimerad, så jag vet inte vad jag ska göra.
En annan glad och trevlig tjej som jag pratade med ville gärna träffas. Vi skulle ha träffats innan jul om jag inte lyckades bli sjuk lagom till dess. Under jul och nyår var hon bortrest, och sen har det aldrig kommit upp igen. Och de senaste 5-6 veckorna har jag mått så dåligt och inte haft kraft nog att ta tag i det.
Via Internet kom jag i kontakt med en tjej som har riktigt svåra problem med social fobi (mina är lätta i jämförelse). Hon och jag har träffats tre gånger sen i början av januari, men nu är det 4 veckor sedan vi sågs. Flera gånger har jag försökt höra om hon vill träffas, och hon har sagt att hon vill men tiden verkar inte finnas. Men hon bjuder gärna in andra på fika hos sig. Så nu har jag ledsnat, orkar inte driva den kontakten mer. Synd, för jag trivdes bra tillsammans med henne - hon förstod verkligen vad man pratade om när man delade erfarenheter och känslor inför situationer. Hon var även duktig på att peppa mig inför att våga göra saker jag fruktade.
Nu är jag bara ledsen. Orkar inte ta kontakt med någon. För jag vet att om jag skulle få ett nej när jag frågar om någon vill träffas skulle jag bli så sjukt besviken och ledsen, och all energi skulle försvinna. Den lilla energi jag har just nu behöver jag för att laga mat och äta. Det är knappt jag orkar med skolan. Har börjat fundera på att ta upp mitt datorspelande igen. Men egentligen vill jag inte..
Sist jag kände såhär blev jag beroende av ett datorspel i fyra år. Nu är det snart ett år sedan jag slutade spela. Tiden då jag var beroende av detta datorspel umgicks jag med mina vänner som har hängt med sedan grundskolan. Enstaka kvällar kunde vara trevliga, men ofta ville de festa - och jag klarar inte av fester. Svår ångest innan jag åkte dit, svår ångest under festen, och en enorm lättnad när jag väl kom hem. Andra tillfällen kunde jag ha ångest när jag åkte till dem, svår ångest väl där, och självmordstankar när jag åkte hem, vilket även höll i sig ett antal dagar efteråt.
Från hösten 2010 har jag arbetat på att komma iväg från det gänget. När jag träffar nya vänner vill jag helt kunna glömma barndomsvännerna - de ska inte existera. Idag har jag tre vänner. En av dem har blivit väldigt bra vän med en från mitt gamla gäng. När de började träffas sa min nya vän till mig att de bara skulle träffas ibland, när jag ändå inte hade tid. Så det skulle inte påverka den relation jag och min nya vän hade. Vi skulle träffas lika mycket ändå. Idag träffas de två ofta, och jag träffar inte min nya vän lika mycket som förut. Hon har heller inget emot att följa med min gamla vän på fester, och hon pratar ofta om hur rolig och go han är. Mmm, jättekul att höra. Allt det jag vill komma bort ifrån och glömma när jag träffar mina nya vänner drar hon så mycket närmre. Snart står jag faktiskt inte ut med det längre.
Min nya vän nummer två har jag ofta träffat en gång i veckan. Vi har musicerat tillsammans och haft hur roligt som helst. Men snart ska han flytta och då kommer vi främst ha kontakt över nätet - en stor sorg.
Nummer tre träffar jag en kväll varje/varannan vecka. Vi har trevligt tillsammans så detta hoppas jag vi fortsätter med.
Så snart har jag två vänner i närheten som jag inte träffar alls ofta. En av dessa träffar jag nu mindre och mindre då hon trivs bra med en av mina gamla vänner. Att de umgås (och framför allt festar tillsammans) har jag svårt för då jag vill helt komma iväg från och glömma det livet, men när hon pratar om det så kommer det närmre.
Kan jag inte försöka träffa andra då? Jag har försökt. Under hösten har jag börjat gå på mindre träffar för studenter där jag har fått träffa andra. Direkt har jag gått in med inställningen att ingen vet hur nervös och jobbigt jag tycker det är att träffa nytt folk, så jag har varit framåt. Pratat med alla, lärt mig vad de heter, vad de studerar, vad de gillar, vad de gör på fritiden, m.m.
En av dessa började jag träffa. Efter ett tag märkte jag att hon tog mer energi än hon gav. Hon pratade mycket om sina problem (hon har haft det extremt tufft), men jag har aldrig fått utrymme att prata om det jag tycker är jobbigt. Har jag försökt har hon ofta avbrutit mig och börjat prata om sig själv istället. Nu har jag inte energi att träffa henne, men slutar jag vet jag att hon blir mer deprimerad, så jag vet inte vad jag ska göra.
En annan glad och trevlig tjej som jag pratade med ville gärna träffas. Vi skulle ha träffats innan jul om jag inte lyckades bli sjuk lagom till dess. Under jul och nyår var hon bortrest, och sen har det aldrig kommit upp igen. Och de senaste 5-6 veckorna har jag mått så dåligt och inte haft kraft nog att ta tag i det.
Via Internet kom jag i kontakt med en tjej som har riktigt svåra problem med social fobi (mina är lätta i jämförelse). Hon och jag har träffats tre gånger sen i början av januari, men nu är det 4 veckor sedan vi sågs. Flera gånger har jag försökt höra om hon vill träffas, och hon har sagt att hon vill men tiden verkar inte finnas. Men hon bjuder gärna in andra på fika hos sig. Så nu har jag ledsnat, orkar inte driva den kontakten mer. Synd, för jag trivdes bra tillsammans med henne - hon förstod verkligen vad man pratade om när man delade erfarenheter och känslor inför situationer. Hon var även duktig på att peppa mig inför att våga göra saker jag fruktade.
Nu är jag bara ledsen. Orkar inte ta kontakt med någon. För jag vet att om jag skulle få ett nej när jag frågar om någon vill träffas skulle jag bli så sjukt besviken och ledsen, och all energi skulle försvinna. Den lilla energi jag har just nu behöver jag för att laga mat och äta. Det är knappt jag orkar med skolan. Har börjat fundera på att ta upp mitt datorspelande igen. Men egentligen vill jag inte..
måndag 21 februari 2011
När nervositet övergår i ångest
Nervositet är vanligt att känna i flera situationer. Det finns även situationer som kan skapa ångest hos majoriteten av befolkningen. Hur nervös var man inte när man skulle köra upp? Eller på arbetsintervjun? Eller när man skulle löneförhandla? Man kan få symptom som att exempelvis bli spänd, känna en grov nervositetskänsla i magen (den kan till och med vara smärtsam), börja svettas, känna hur pulsen markant ökar, få huvudvärk, kanske bli yr, torr i halsen, svårt att svälja, börja skaka och darra på rösten. Självklart försöker man dölja detta så gott det går så att ingen annan ska märka det. Man vill inte att den andra ska veta hur jobbigt situationen faktiskt är för en själv. Visst förstår de att man är nervös, det är ju bara normalt, och förmodligen kommer de bara märka av det genom att höra att man darrar en aning på rösten. Det kommer tolkas som nervositet eller blyghet. Men i övrigt kommer de, med stor sannolikhet, inte märka något.
Efter ett viktigt möte, som en arbetsintervju, är det vanligt att man går igenom hur det hela gick i huvudet. "Vad sa jag nu egentligen? Vad gav jag för intryck? Kunde jag ha gjort något bättre? Märktes det hur nervös jag var? Rösten darrade ju, men såg de hur mycket jag svettades?"
Kanske drar man det även steget längre; "Så mycket jag gjorde bort mig! Nu kommer jag inte få jobbet. Det märktes tydligt hur nervös jag var, och ingenting blev rätt."
För folk med social fobi kan varje möte med andra människor vara så. Även med vänner man känt länge. Den svåra ångest vem som helst kan känna innan de ska köra upp, eller på arbetsintervju, kan man få av att gå in i ett rum där andra sitter, eller av att befinna sig i en affär. Jag kan känna den om jag går på stan och helt plötsligt märker att jag går utanför en restaurang eller ett fik med stora fönster där folk sitter och har möjlighet att titta ut för att se när jag går förbi.
Möten som arbetsintervjuer är inte ens att alternativ för många med social fobi. Bara jag tänker tanken blir jag livrädd. Till sommaren är jag klar med min utbildning och frågan är vad jag kommer göra då. Plugga vidare för att slippa "ge mig ut i livet" och även slippa ta riktigt ansvar? Tanken på det alternativet gör mig grovt nedstämd, men jag vet inte om jag vågar genomgå en arbetsintervju eller ens arbeta.
Arbete medför ansvar för även andra än mig själv. Ansvar för andra medför att jag kommer bli granskad och dömd för det jag gör. Gör jag ett gott arbete kommer omdömena vara positiva, men finns det en risk att bli negativt dömd (och det brukar man alltid bli då och då) vet jag inte om jag vågar, för det är så sjukt nedbrytande..
Efter ett viktigt möte, som en arbetsintervju, är det vanligt att man går igenom hur det hela gick i huvudet. "Vad sa jag nu egentligen? Vad gav jag för intryck? Kunde jag ha gjort något bättre? Märktes det hur nervös jag var? Rösten darrade ju, men såg de hur mycket jag svettades?"
Kanske drar man det även steget längre; "Så mycket jag gjorde bort mig! Nu kommer jag inte få jobbet. Det märktes tydligt hur nervös jag var, och ingenting blev rätt."
För folk med social fobi kan varje möte med andra människor vara så. Även med vänner man känt länge. Den svåra ångest vem som helst kan känna innan de ska köra upp, eller på arbetsintervju, kan man få av att gå in i ett rum där andra sitter, eller av att befinna sig i en affär. Jag kan känna den om jag går på stan och helt plötsligt märker att jag går utanför en restaurang eller ett fik med stora fönster där folk sitter och har möjlighet att titta ut för att se när jag går förbi.
Möten som arbetsintervjuer är inte ens att alternativ för många med social fobi. Bara jag tänker tanken blir jag livrädd. Till sommaren är jag klar med min utbildning och frågan är vad jag kommer göra då. Plugga vidare för att slippa "ge mig ut i livet" och även slippa ta riktigt ansvar? Tanken på det alternativet gör mig grovt nedstämd, men jag vet inte om jag vågar genomgå en arbetsintervju eller ens arbeta.
Arbete medför ansvar för även andra än mig själv. Ansvar för andra medför att jag kommer bli granskad och dömd för det jag gör. Gör jag ett gott arbete kommer omdömena vara positiva, men finns det en risk att bli negativt dömd (och det brukar man alltid bli då och då) vet jag inte om jag vågar, för det är så sjukt nedbrytande..
onsdag 16 februari 2011
Första skolåret
Just nu går jag tredje och sista året på universitetet, och det är intressant att se skillnader från första året. Idag våndas jag inte av muntliga presentationer till samma grad som förut. Seminarier kan verkligen vara en plåga, för då är det full fokus på den som talar. Vid presentationer är fokus ofta på den PowerPoint man visar samtidigt som man talar, och det lugnar en aning i alla fall.
Då
Mitt första år på universitetet led jag verkligen - ständigt kände jag mig vettskrämd och hade hög ångest. Mötte jag en person i korridoren höll jag andan, kände hur pulsen och svettningarna ökade, och tänkte "snälla titta inte på mig, snälla titta inte på mig...". Om personen sedan tittade mot mig snabbt när vi gick förbi varandra behövde jag ibland ha väggen som stöd för att inte falla ihop. Det gjorde så ont i magen, jag blev yr och huvudet bultade något otroligt. Så jag fick stänga in mig på en toalett en stund för att lugna ner mig och återhämta mig.
Idag
Nu kan jag ofta gå genom korridorerna utan att känna oro. Det händer att ångestkänslorna kommer om jag går förbi en föreläsningssal och folk tittar ut mot mig, men ofta kan lugna ner mig snabbt. Och så länge det inte är helt fullt med folk vid cafeterian kan jag gå dit för att handla kaffe utan större problem.
Då
Som lunch har jag alltid med mig smörgåsar. Det går snabbt att fixa, och jag är inte sugen på att stå och trängas med andra för att värma min mat i mikrovågsugnarna. När jag gick första året och det var lunch tog jag alltid min mat och cyklade iväg för att sätta mig på en lite avsides parkbänk där jag kunde äta för mig själv. Senare kunde jag även börja äta när jag satt längst bak i en datorsal.
Idag
Ofta sitter jag tillsammans med en klasskamrat i en soffa i korridoren och äter mina smörgåsar. Folk går förbi, folk tittar lite ibland, men det går rätt bra. Går det förbi ett större gäng så väntar jag med att äta tills de är borta, men detta är ett enormt steg.
Då
Mitt första år på universitetet led jag verkligen - ständigt kände jag mig vettskrämd och hade hög ångest. Mötte jag en person i korridoren höll jag andan, kände hur pulsen och svettningarna ökade, och tänkte "snälla titta inte på mig, snälla titta inte på mig...". Om personen sedan tittade mot mig snabbt när vi gick förbi varandra behövde jag ibland ha väggen som stöd för att inte falla ihop. Det gjorde så ont i magen, jag blev yr och huvudet bultade något otroligt. Så jag fick stänga in mig på en toalett en stund för att lugna ner mig och återhämta mig.
Idag
Nu kan jag ofta gå genom korridorerna utan att känna oro. Det händer att ångestkänslorna kommer om jag går förbi en föreläsningssal och folk tittar ut mot mig, men ofta kan lugna ner mig snabbt. Och så länge det inte är helt fullt med folk vid cafeterian kan jag gå dit för att handla kaffe utan större problem.
Då
Som lunch har jag alltid med mig smörgåsar. Det går snabbt att fixa, och jag är inte sugen på att stå och trängas med andra för att värma min mat i mikrovågsugnarna. När jag gick första året och det var lunch tog jag alltid min mat och cyklade iväg för att sätta mig på en lite avsides parkbänk där jag kunde äta för mig själv. Senare kunde jag även börja äta när jag satt längst bak i en datorsal.
Idag
Ofta sitter jag tillsammans med en klasskamrat i en soffa i korridoren och äter mina smörgåsar. Folk går förbi, folk tittar lite ibland, men det går rätt bra. Går det förbi ett större gäng så väntar jag med att äta tills de är borta, men detta är ett enormt steg.
tisdag 8 februari 2011
Hjälp mig
Tänkte nämna vad social fobi kan leda till. Möjligt att jag inte tänker på allt - påpeka gärna det i så fall.
Ensamhetskänslor
Ofta tror folk med fobin att de är ensamma om att känna skräck inför olika sociala situationer. Sen känner man sig ofta utanför, man tycker inte att man passar in. Därför börjar man undvika vissa sociala situationer (jag har slutat gå på fester). Att känna sig utanför, ensam och att man inte passar in när man är bland folk, är värre än att vara för sig själv.
Det kan vara svårt att ha kvar sociala kontakter. När man börjar dra sig undan från sociala sammanhang hamnar man mer utanför. Idag har jag näst intill ingen kontakt med alla mina gamla vänner. De har inte hört av sig på någon månad, och inte jag heller. Trots att jag vill ha lite kontakt med dem, och träffa dem någon gång då och då, vågar jag inte ringa. Jag är rädd för vad de ska säga. Är de sura på mig nu när jag inte hört av mig? Vad tycker de om mig egentligen? Flera gånger har jag tänkt ringa, men vågar helt enkelt inte. De är online på msn men jag vågar inte logga in där heller. Har 140 personer blockerade just nu, och har 1-2 personer jag har valt "visa mig som online för den här personen".
Kärleksrelation är också svårt. Vågar jag släppa någon så nära? Kan någon annan älska mig? Skulle jag kunna visa att jag älskar någon? Tror knappast det. Det hör väl även ihop med att man är så rädd för att bli lämnad att man inte ens vågar ta steget.
Dålig självkänsla
Man ser sig själv som;
Ensamhetskänslor
Ofta tror folk med fobin att de är ensamma om att känna skräck inför olika sociala situationer. Sen känner man sig ofta utanför, man tycker inte att man passar in. Därför börjar man undvika vissa sociala situationer (jag har slutat gå på fester). Att känna sig utanför, ensam och att man inte passar in när man är bland folk, är värre än att vara för sig själv.
Det kan vara svårt att ha kvar sociala kontakter. När man börjar dra sig undan från sociala sammanhang hamnar man mer utanför. Idag har jag näst intill ingen kontakt med alla mina gamla vänner. De har inte hört av sig på någon månad, och inte jag heller. Trots att jag vill ha lite kontakt med dem, och träffa dem någon gång då och då, vågar jag inte ringa. Jag är rädd för vad de ska säga. Är de sura på mig nu när jag inte hört av mig? Vad tycker de om mig egentligen? Flera gånger har jag tänkt ringa, men vågar helt enkelt inte. De är online på msn men jag vågar inte logga in där heller. Har 140 personer blockerade just nu, och har 1-2 personer jag har valt "visa mig som online för den här personen".
Kärleksrelation är också svårt. Vågar jag släppa någon så nära? Kan någon annan älska mig? Skulle jag kunna visa att jag älskar någon? Tror knappast det. Det hör väl även ihop med att man är så rädd för att bli lämnad att man inte ens vågar ta steget.
Dålig självkänsla
Man ser sig själv som;
- oduglig
- värdelös
- man förtjänar att vara ensam
- man förtjänar inte att ha vänner
- man förtjänar att bli sårad
Detta intalar man sig själv dagligen. Händer det något dålig i ens närhet är det ens eget fel. Ingen annans. Gör man någonting bra är det "tur" eller tack vare någon annan. Man nedvärderar sig själv otroligt mycket, och ställer samtidigt extrema krav på att allt man gör måste vara perfekt.
Dåligt självförtroende
Ofta går man in med inställningen att man kommer göra fel, göra bort sig helt, och inte klara av ens den enklaste uppgift. Finns det någon annan i närheten försöker man ofta få den personen att genomföra uppgiften istället, eftersom det då kommer bli bra. Gör man det själv kommer den andra att granska en, sucka och påpeka varje fel man gör, och sedan tycka sämre om en.
Schizofrenikänslor
Uppenbarligen kan detta uppstå när ångesten blir för hög. Detta lider jag inte av längre, tack och lov, men för kanske 5-6 somrar sedan gjorde jag det. Då kunde jag inte gå utanför huset utan att känna ångest. Skulle jag gå till brevlådan för att hämta tidningen kändes det som att alla grannar stod vid sina fönster och stirrade, pekade, skrattade och pratade illa om mig. Jag kunde inte gå på stan, eller till affären, för jag fick sådan extrem ångest, kunde inte andas, det kändes som om hjärtat skulle brista så hårt och snabbt det slog, jag blev yr, huvudet bultade, benen bar knappt, och jag började nästan gråta av alla panikkänslor. Sedan fick jag för mig att det fanns övervakningskameror i ventilationssystem och var ständigt livrädd. Enda gångerna jag kunde vara dugligt lugnt var när jag satt i mitt rum, med fördragna gardiner. Ibland kändes det som att någon gick förbi ett fönster, och då blev jag stel av skräck och stirrade åt det håller i ett antal minuter innan jag vågade gå fram för att kolla. Skulle jag laga mat var jag tvungen att dra för alla persienner och stänga dörrarna till rummet. Det var nog under den tiden jag blev beroende av datorspel och började isolera mig mer och mer (kunde sitta vid datorn 16 timmar/dag utan större problem). Dessa extrema känslor av att vara förföljd gick över och idag är jag även fri från allt datorspelande.
Depression
Mycket vanligt att folk med social fobi kommer in i en svår depression, mycket på grund av de extrema ensamhetskänslorna. Men även annat som känslan av att aldrig räcka till, att allt man gör blir fel, och att man aldrig duger. Här är jag idag, men det beror inte endast på den sociala fobin utan även mycket annat som händer runt omkring mig. Men visst är fobin en stor faktor i det hela.
Depression kan i sin tur leda till
- Energilöshet
- Man uppskattar inte och blir inte glad av saker man annars älskar att göra
- Koncentrationssvårigheter
- Självskadebeteende
- Självmordstankar
- Självmordsförsök
- Självmord
Är inte säker på vad jag hade gjort i helgen om inte psykiatriska akutmottagningen hade funnits. Helgen har varit fylld av svår panikångest och gråtattacker. Så natten mellan lördagen och söndagen åkte jag dit (ett under att jag lyckades köra in - lyckligtvis var det inga poliser ute). Där fick jag prata av mig, och lugna ner mig. Jag hade väldigt svårt att bestämma mig för hur jag skulle göra. Egentligen ville jag be dem binda fast mig vid en säng för att sedan stänga in mig i ljudisolerat rum. De ville att jag skulle bli inlagd och påbörja behandling, men jag valde till slut att åka hem - det finns så mycket jag "måste" göra. Efter att jag lovat att inte göra något dumt skickade de hem mig med ångesthämmande tabletter.
Igår hade jag lugnat ner mig och kände då ett konstant tryck på hjärtat. Kändes nästan som om någon klämde på den, och varje gång jag andades gjorde det lite ont. Tog jag djupa andetag kändes det som att hjärtat skulle spricka. Det beror nog på hur mycket den har fått arbeta under helgen då jag nästan ständigt haft panikångestattacker och kippat efter luft.
Om mindre än en vecka ska jag träffa en psykolog inom psykiatrin. Då kommer jag börja få hjälp i form av samtal och förmodligen även anti-depressivt för att komma upp på banan igen. Det kan jag lova att jag ser fram emot.
Kommentera gärna om det är något jag har fått fel, eller missat att ta upp. Upplever du delar av detta på ett annat sätt? Dela gärna med dig i så fall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)