Idag ska jag till psykmottagningen för att prata om att eventuellt börja i gruppterapi som riktar sig till folk med social fobi. Detta ser jag fram emot då det är skönt att träffa andra som förstår en, som man kan dela tankar med. Då träffar jag även nya människor, och vem vet - jag kanske kan få en vän på köpet. Nu gillar jag inte att ha för höga förväntningar, lätt att bli besviken då, men ibland är hoppet allt som driver en framåt. Hoppas nu bara att intresset är tillräckligt högt så att det faktiskt blir en grupp. Men det lät positivt när jag pratade med dem på psykmottagningen för två veckor sen, och med tanke på att det bara kommer vara 5-6 personer i gruppen så borde det bli av.
Sen träffades jag en av mina vänner igår som jag repar med. Hon frågade vad jag ska göra när jag är klar med min utbildning till sommaren. Jag sa att jag antagligen fick leta jobb men helst skulle vilja vara kvar i stan. Är inte allt för sugen på att flytta, börja om på nytt och försöka träffa nytt folk. Hon påpekade att det kanske vore skönt för mig att faktiskt komma iväg, och att jag då har en naturlig anledning till att sluta träffa mina gamla vänner som jag inte trivs med. Det kunde jag hålla med om, men jag sa att jag inte är allt för bra på att lära känna nytt folk och flyttar jag så känner jag inte en enda människa och då skulle jag bli sjukligt ensam. Då svarade hon med att "det är väl där du är nu?". Tack, det värmde att höra från sin närmsta vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar