söndag 27 mars 2011

Självuppfyllande profetia

En gammal vän var hemma över helgen och då blev det självklart festande igår. Det gänget verkat inte känna till något annat sätt att umgås. Tack och lov skulle det bara vara en liten sammanställning (8 personer sammanlagt), men jag var inte det minsta sugen på att åka dit. Men eftersom det inte är ofta min vän är hemma fick jag bita ihop och ta mig dit. Valde att ta bilen så var det ingen som kunde tvinga i mig drinkar.

Lagom till jag åkte ringde han som skulle hålla i festen och bad mig handla läsk och snacks på vägen. Så jag tog mig till affären och köpte lite, och när jag packade ner varorna såg jag hur mycket folk det stod bakom mig i kön. Då ville jag bara ta allt i armarna och snabbt gå därifrån, men det skulle se dumt ut så jag fick packa ner allt i kassen. Men sen försvann jag därifrån rätt snabbt.

Själva festen var rätt seg. Jag pratade väl lite med de flesta - har ju ändå känt dem i 6 - 18 år, men som vanligt kändes det inte som om jag passade in. Ofta satt jag själv utanför samtalen medan de andra pratade med varandra för fullt. Jag kände mig mer ensam där än jag brukar göra när jag sitter hemma och glor. Efter strax över en timma fick jag stänga in mig på toan första gången för att andas ut lite.Som vanligt ställde jag mig framför spegeln, tvättade av ansiktet och tänkte för mig själv; Fuck! Nej, det här funkar inte. Vad gör jag här egentligen? Ingen där ute gillar mig. Jag passar inte in. Vi har ingenting gemensamt. Det vore så skönt att bara åka hem. Äh! Ryck upp dig nu! Din vän är nästan aldrig hemma så du får allt stå ut en kväll. Kom igen - nu går du ut där och verkar glad, ler, och försöker vara med i något samtal. Sluta vara en tråkig idiot!


Det höll väl ett tag, men sen kände jag mig sjukligt ensam igen. Jag passar verkligen inte in i det gänget. Ångesten steg och jag ville bara åka därifrån, men bestämde mig för att stå ut tills min vän ville hem. Är glad över att de inte ville gå ut på stan utan stannade hemma hos värden hela kvällen. Nu är det i alla fall över och nu får det allt vänta innan jag träffar någon av dem igen. Eftersom jag vanligtvis mår dåligt i deras närvaro så får det gärna gå en bra stund mellan gångerna. Egentligen borde jag kanske sluta träffa dem helt, men det är svårt med folk man har känt så pass länge. Får väl försöka lägga energi på att träffa nya bra vänner samtidigt som jag arbetar bort de gamla.

1 kommentar:

  1. Ajaj, det lät inte så bra att du slog på dig själv för att du inte uppfyllde de höga kraven du verkar ha haft på dig själv. Det var ju en vinst bara att du var där! Kram!

    SvaraRadera