Anledningen till min oro

Känner mig orolig just nu - frågan är bara varför. Är det för att en vän och jag ska iväg på en konsert ikväll och vi kommer vara tvungna att tränga oss in bland rätt mycket folk? Eller för att jag imorgon ska iväg och festa (dock i lagom dos) tillsammans med en tjej (det är bara vi två)? Kan det bero på att jag ska spela offentligt på lördag där det beräknas komma rätt mycket folk? Beror oron på att jag på söndag ska träffa min f.d. bästa vän och hon kommer vilja prata om det mail jag skickade till henne för ett par veckor sedan? Finns det en chans att mina oroskänslor dyker upp för att jag ligger efter så mycket med skolarbetet och att jag på tisdag måste vara klar med alla kompletteringsuppgifter jag har + examensarbetet? Ska jag hinna med det får jag nog sitta några nätter, för på dagtid hinner jag inte med det jag måste komplettera. Beror känslorna på att jag vill åka iväg och hälsa på mormor, men vet att jag inte hinner förrän tidigast onsdag eftermiddag - och att det då kanske är för sent?

Svårt att avgöra egentligen. Kanske en blandning?

Mina öron blöder

Onsdag betyder gruppterapi. I alla fall i fyra veckor till. Idag var ämnet självfokus, och då att försöka flytta fokus från sig själv till något annat. Tänker man hela tiden på alla sina symptom förvärras dem ofta. Därför skulle vi lära oss att börja fokusera på annat genom synen, hörseln och känseln. Titta på någonting och beskriva det så målande som möjligt, lägga märke till konturer, nyanser. Väggen kanske är brun, men är den ljusare på vissa ställen och mörkare på andra, och kan man se något mönster? Lyssna på ljud i och utanför rummet. Lägga fokus på ett speciellt ljud och försöka koppla bort andra. Känna hur man sitter, har man vikten mer på ena sidan än den andra? Kan man känna av strumporna man har på fötterna?

Tack och lov var det ingen filmning idag. Men däremot skulle vi se på det vi filmat sist. Eftersom jag hade börjat så tittade vi på mig först. Som vanligt satt jag med handen halvt för ögonen och höll andan När vi hade sett klart kändes det ju inte alls bra. Jag hatar min röst så mycket och vill verkligen inte utsätta andra för den. Hade svårt att prata. Därför bestämde sig ledarna att vi skulle se min del en gång till, och att jag denna gången skulle ta ner handen. Det kändes faktiskt lite bättre denna gången, men fortfarande jobbigt. De andra påstår att det inte är något fel med min röst, men förmodligen är de bara snälla. Får väl försöka lära mig acceptera den - gilla läget och inte låta det hindra mig från att prata.

Ser framåt på veckan med blandade känslor

I eftermiddag ska jag träffa en vän i stan. Vi ska gå runt i olika affärer, köpa och planera inför en drickar- pysslar- spelkväll vi ska ha någon dag i veckan. Det ska endast bli goda drinkar och shots - men på lagom nivå eftersom jag inte är intresserad av att bli helt onykter. Kommer bli en trevlig kväll!

På onsdag är det som vanligt gruppterapi, men jag ser inte fram emot att se inspelningen från förra gången. När jag pratade med en annan därifrån lät det som att jag hade det svårast när vi skulle filma. När jag ringde satt jag så att alla i gruppen var snett framför mig till höger, och ledaren med filmkameran snett framför mig till vänster. Så jag satt och stirrade rakt fram, men såg i periferin hur alla tittade på mig. Direkt efter jag var klar var jag tvungen att gå därifrån för att hinna med ett tåg. Uppenbarligen satt de andra på sina platser, så att de inte alls kände sig lika utsatta. Men men.. får väl se hur det går när vi tittar på filmen. Förmodligen kommer jag vara nära att börja gråta när jag hör min röst.

Hur kan en fråga leda till tvingad flytt och skyddad identitet?

Det kan vara lite skrattretande att fundera på de tankar som dyker upp inför en fruktad situation. Rätt ofta blir det ju lite lagom överdrivet. Här skrev jag om när jag skulle byta ett par solglasögon i en butik. Själva situationen blev aningens lugnare än förväntat. När jag funderade på hur själva händelsen skulle utspela mig såg jag mig själv nervöst gå fram till kassörskan och med darrande röst stamma fram att jag ville byta mina solglasögon. Kassörskan skulle då antingen bli arg på mig att jag ens frågade en så dum fråga när jag inte ens hade kvitto med mig, eller så skulle hon skratta åt mig. Hon kanske skulle tro att jag vilje lura dem på något sätt. När hon sedan står och gormar åt mig (antingen surt eller skrattar) så får jag uppmärksamhet från alla andra kunder i butiken. De börjar peka, viska till varandra, osv. Vad händer då? Jo, en iPhone åker upp och någon börjar filma. Några dagar senare ser man i tidningen "Veckans YouTube-klipp; Fobisk gör bort sig totalt i Kapp Ahl". Därefter kommer jag inte kunna visa mer utomhus mer utan att bli helt utskrattad. Därför kommer jag få flytta långt härifrån, byta mobilnummer, och även ta bort min Facebook för att registrera mig på nytt fast under ett annat namn och bara skicka ut vänförfrågan till mina absolut närmsta vänner.

Hände något av detta? Nej, hon svarade bara "Klart du får byta dina solglasögon!". Kommer det bli lättare nästa gång jag kommer till en liknande situation? Nästan tveksamt. Lär man sig någonsin?

Överraskningsångest.. eller vad ska man kalla det?

Det gick väl sådär på gruppterapin idag. Kanske pratade jag på för mycket? Nu måste jag nästan höra med ledarna, blir lite orolig. Hur som helst, förra veckan hade de sagt att kameran alltid skulle vara med oss på mötena. Idag när jag gick in i rummet såg jag ingen kamera. Åh vilken lättnad! tänkte jag genast. Ledarna sa att kameran var i det andra rummet - där vi hade sett på filmen förra veckan. Kändes skönt tyckte jag, för då slipper vi bli filmade. Vid halvtid, efter fikat, sa ledarna att vi skulle gå in i andra rummet för att se det vi sett på sist. Då steg ångesten och jag började protestera. Efter mycket om och men vandrade vi snällt in dit och genomled, återigen, det vi filmat förra veckan. Jag höll på att gå under.

Efteråt sa de att vi skulle göra en övning, och att jag fick börja eftersom jag skulle hinna med ett tåg till mormor. Perfekt! sa jag och blev genast intresserad - vill ju gärna göra övningar för att bli bättre. Tog inte lång stund innan den positiva känslan försvann. För vad skulle vi göra? "Det är ju så att ni alla har svårt att tala i telefon när andra är i närheten - så denna övning går ut på precis det. En av oss ledare kommer gå till sitt kontor, sen får ni, en och en, ringa till denna samtidigt som alla andra sitter här inne och lyssnar på er. För att göra det mer verklighetstroget får ni även ta ett ärende som ni faktiskt har svårt för att ringa. Om någon har svårigheter med att ringa bankärenden, kommer ledaren att agera anställd på banken, osv. Självklart kommer ni även att filmas samtidigt som ni ringer". Där kom paniken! Prata i telefon, samtidigt som andra ser på och samtidigt som man blir filmad? Tack för den. Efter att de övertalat mig att inte springa därifrån kunde jag gå med på att genomföra uppgiften. Det jag skulle behöva öva på är att ringa och göra en intresseanmälan på lägenheter som dyker upp, men det vågade jag inte idag. Så jag använde tiden till att fråga något jag har tänkt fråga under flera veckors tid; nämligen om de även erbjuder personliga samtal vid sidan om gruppen. Det kändes faktiskt okej efteråt!

När jag tar din hand, kan du då besvara min gest?

Imorgon bär det av igen. Ska tillbaka till mormor. De ringde och undrade om jag kunde komma dit igen. Det går före allt. Allt annat är oviktigt för mig just nu. Hoppas bara jag hinner dit innan hon tar sitt sista andetag. Vill hinna möta hennes blick och säga jag älskar dig en sista gång.

Kommer du ihåg att du var morfars medicin?

När morfar låg på sjukhuset för många år sedan kysste jag honom på pannan. Han log mot mig och sa att jag var världens bästa medicin. Det värmde. När jag träffade mormor för sista gången igår log hon och sa Kommer du ihåg att du var morfars medicin? "Ja", fick jag fram, och kysste henne på pannan. "Och jag önskar så att jag kunde vara det åt dig också". Hon samlade kraft, öppnade ögonen, såg lugnt på mig och sa Kan jag få klappa dig på kinden en sista gång? Sakta förde hon upp handen mot min kind och smekte mig sakta medan jag försökte hålla tillbaka tårarna. "Hälsa morfar från mig" viskade jag medan jag höll hennes hand.

Idag fyller du år, mormor. Du ska veta att jag älskar dig innerligt. Alla minnen vi har tillsammans kommer leva kvar i mitt hjärta. Idag hoppas jag att du får det du har längtat efter så länge; att få komma hem och träffa morfar igen!