När du lyckats ta ner mig så att bara taxarna ser mig

Du leker med mina känslor som om jag har kraft nog att stå på egna ben. 
Men jag är också skör, det trodde jag att du visste. 
Du ger mig hopp och skrattar av glädje när du dragit ner mig i botten.
Men jag kan inget säga, visar jag mig svag kanske du brister.


Jag vill bara skrika, åt dig, åt allt, åt världen.
Alla känslor byggs upp, jag samlar kraft och skriker
åt mig - varför måste jag vara som jag är?

Nu orkat jag inte mer med drama och snurr inom min väldigt begränsade vänskapskrets. Det lilla förtroende jag hade för min (f.d.) närmsta vän är nu borta. Kommer jag någonsin kunna prata om personliga saker med henne igen? Mycket tveksamt. Förmodligen kommer jag bli mer introvert även när jag träffar andra nu också. Här har vi också en anledning till att jag inte dejtar. Det finns inte en jävel man kan lita på. Det är så lätt att göra som man vill med mig och mina känslor. Jag säger aldrig emot. Jag vågar inte. Är för feg. Tar emot allt, bara det finns en chans att någon tycker om mig. Men man tröttar snabbt på en sån som mig. Varför har jag ens några vänner idag? Förstår inte det. Däremot kan jag förstå att jag inte har så många vänner. Jag är inte intressant. Bara en nolla som gärna ställer upp för andra, lyssnar, bjuder på saker, en man kan lita på och prata med om personligt. Men har man inte behov av det utan vill ha roligt, då vänder man sig till andra. Förståeligt, jag har inget kul att komma med. Hatar att jag är jag.

Tag tillfället i akt

Idag var det dags för gruppterapi igen - det hade jag sett fram emot! Men jag vet inte om det hela kunde ha börjat mycket sämre än det gjorde. Jag var lite lugnare idag så jag kom dit bara 15 minuter innan. När jag går mot ingången till den psykiatriska mottagningen står det någon utanför som talar i telefon. Hon vänder sig om och tittar mot mig och då får jag panik. Den som står framför mig är en jag har känt i ~10 år, som inte har en aning om mina problem. Hon var där för att hon arbetar inom vården och skulle på ett möte som började samtidigt som min gruppterapi. Som tur var var hon upptagen med sitt telefonsamtal så jag hälsade kort och gick sedan in. När jag satt i väntrummet och väntade gick hon, tillsammans med de andra som skulle ha möte, förbi och tittade in mot mig. Kändes ju lite lagom skoj det där. Nu är hon rätt förstående så det kommer nog inte vara allt för farligt om hon undrar vad jag gjorde där. De i gruppterapin gav mig tips på förklaringar; som att jag var där som moraliskt stöd åt en vän, eller att jag var där på praktik. Men jag kan tänka mig att berätta hur det ligger till om det skulle bli aktuellt. Men det blev en chock att se henne där, hade verkligen inte förväntat mig det.

Själva gruppterapin var bra. Återigen en hel del teori, men det kan man förvänta sig nu i början. Det kändes betydligt mer avslappnat - alla vågade öppna sig och prata mer. Vi diskuterade de uppgifter vi haft till denna veckan (vilket var individuellt). Sedan sa ledarna att vi skulle göra en övning och att vi skulle dela in oss i två grupper. När grupperna var ordnade fick vi reda på övningen; under 5 minuter skulle vi berätta för varandra om barnprogram vi tyckt om. Jag är en sån som gärna vill säga något rätt snart (annars kommer jag förbli tyst hela tiden), men ändå få den andra att prata. Så taskig som jag är tittade jag på min gruppmedlem (vi var endast två) och sa okej, shoot! Då har jag sagt något, men ändå kastat över bollen till den andra.

Vi pratade på en stund, sen bröt ledarna och vi fick dela med den andra gruppen vad vi hade sagt. När det var gjort gick vi igenom hela situationer, negativa automatiska tankar som uppstod, säkerhetsbeteenden vi använt oss av, och kroppsliga symptom vi fick precis när de berättade om att vi skulle ha en övning.

Under de två timmar vi var där försökte jag även med den uppgift har jag fått från skolkurator jag går i samtal hos - nämligen att vara mer impulsiv genom att dra spontana skämt då och då. Hoppas inte det blev för mycket bara. Sen önskar jag att jag vore bättre på att läsa av folk - vet ju inte om de skrattar för att de faktiskt tycker det är roligt, eller om de "sympatiskrattar" för att de tycker synd om mig som är så tråkig, eller bara för att vara snälla så jag ska känna mig bättre till mods. Hur som har ältandet satt igång igen och självklart har jag fått för mig att alla, inklusive ledarna, bara tycker jag är en jobbig, krävande person som tar för mycket plats. Jag är förmodligen den som pratar mest. Måste nästan ringa någon av ledarna för att fråga..

Men jag känner att den här gruppterapin verkligen är bra. Kommer lära mig mycket, utvecklas, förmodligen kunna hantera olika sociala situationer bättre och förhoppningsvis lära känna nya vänner. Hoppas innerligt att jag kommer börja träffa vissa av dem även på fritiden framöver!

Nu är det dags för storfest!

Valborg närmar sig. Kan vara en rätt trevlig högtid tycker jag. Se på en eld för att sedan umgås hemma hos någon. Det där med att festa har aldrig varit min grej, men har vännerna sagt "följ med nu" så har jag följt med till deras fester. Och har de gett mig ett glas i handen och sagt "drick upp nu" så har jag lytt, trots att det smakat illa på grund av den stora mängd sprit. Verkar man för nykter innehåller drinkarna mindre läsk och mer sprit. Det jobbiga är att min ångest håller mig tillbaka så att jag måste komma långt över gränsen innan jag börjar slappna av. Det håller sedan ett par timmar, sen spenderas resten av tiden i en buske eller med huvudet i toan. Varför säger jag inte emot då? Feghet, helt enkelt. Faller för grupptryck (så länge det inte rör något jag absolut är emot). Dricker man inte så är man "en tråkig bög", "en barnslig hora", eller något liknande. Mår hellre dåligt av för mycket alkohol än att behöva höra all kritik hela tiden.

Tack och lov har jag helt slutat gå på de festerna. Nu hör de inte ens av sig längre - vilket jag bara är tacksam för. Men då är ju frågan; hur ska jag spendera valborg? Idag har jag bara en jag kan fråga. Vill gärna åka för att se på en eld tillsammans med henne, för att sedan laga till ett gott mål mat, göra det mysigt med levande ljus, soft musik i bakgrunden för att bara vara och umgås. Efteråt duka fram lite snacks, ta fram ett roligt sällskapsspel, för att fortsätta ha det trevligt tillsammans.

Men.. jag förväntar mig inte att hon kan. Förmodligen är hon upptagen med annat. I så fall måste jag se till att ha någonting annat för mig. Låna en kamera och gå en längre fotopromenad kanske? Om det nu inte finns någon som vill bjuda över mig? ;-)

Skjut inte upp saker till morgondagen

För två veckor sedan talade jag i telefon med min läkare. Då nämnde han att vi två skulle träffas denna veckan och att jag skulle få en kallelse. En kallelse har jag inte sett skymten av, så jag började bli orolig att den inte kommit fram och att jag därmed skulle missa min tid. Men jag tänkte att jag skulle vänta och se om den kommer idag, och gör den inte det tänkte jag ringa imorgon för att höra med dem. Sen fick jag lite tid ledigt på förmiddagen så jag ringde upp vuxenpsyk ändå för att höra med dem när jag hade min tid. De sa att det var nu idag kl 13:00 och att det var väldigt konstigt att jag inte har fått en kallelse hemskickad. Så det var en väldig tur att jag ringde dem, för annars hade jag missat min tid. Dessutom blir detta mitt sista möte med den läkaren jag träffar för han slutar snart. Blir väl lite utvärdering utöver samtalet kring mina mediciner antar jag.

Vad har jag lärt mig och fått ut av detta? Jo, att inte skjuta på saker och att det inte måste vara en hemsk upplevelse att ringa. Alltid bra med lite övning!

Vem försöker jag övertala egentligen - dig eller mig?

Det händer att jag får frågan varför jag inte dejtar, varför jag inte aktivt försöker hitta "den rätta". För en sån som mig är det inte allt för lätt att lära känna nya människor och jag träffar väldigt sällan nytt folk, men det går faktiskt att nätdejta, och det är dessutom vanligt idag. När jag får frågan brukar jag bortförklara det med att jag inte är intresserad av det just nu. Jag känner helt enkelt inget behov av det. Har gott om tid på mig att träffa min stora kärlek. När jag är klar med studierna och har skaffat jobb kan jag även lägga mer fokus på att hitta min brud.

Stämmer det helt då? Nej, självklart inte. Om det är något jag kan gråta mig till sängs för så är det just detta. Vill ju ingenting hellre än att ha någon jag kan dela allt med. Dela närhet och kärlek med en annan människa, att ha någon vid min sida. Att få höra orden jag älskar dig för att även besvara dem genom en kärleksfull handling. Varför registrerar jag mig inte på dejtingsidor på nätet då? Jo, det är ingen idé. Hittar jag någon som jag sedan träffar kan det inte gå annat än fel. På ett eller annat sätt kommer det sluta i katastrof och tårar från min sida. Lika bra att slippa den besvikelse och det lidandet. Men säg att jag skulle träffa någon, vad är det då som kan gå fel?

Första intrycket
Vi träffas någonstans. Jag vandrar fram till henne, sträcker fram handen för att hälsa, tittar henne i ögonen och ska precis presentera mig. Där kommer första bedömningen. Hon kommer betrakta min hållning, mitt sätt att gå, mina rörelser och mitt utseende. Förmodligen kommer det märkas att jag inte är speciellt självsäker, vilket brukar ses som en viktig egenskap. Sen är jag inte den skönaste att se på, så där har hon nog redan bestämt sig för att vi inte kommer ses igen.

Bedömning två kommer när vi faktiskt hälsar. Jag måste ha bestämt mig för att ta ett fast grepp runt hennes hand för att inte verka för osäker, men sen får jag inte trycka för hårt heller. Därför kommer jag nog verka extra nervös. När jag sedan presenterar mig själv får hon höra min tråkiga röst och därefter endast längta tills vår dejt är slut så hon slipper höra den igen. När vi sedan pratar kommer jag säkerligen darra på rösten, verka ovanligt osäker, inte få fram mycket vettigt utan vara så tråkig, trög och ointelligent att hon knappt står ut.

Skulle vi lyckas komma förbi den delen okej och faktiskt börja fatta tycke för varandra kommer nästa motgång. Vad händer när jag tar av mig tröjan? Jo, man ser att jag inte är så smal som andra verkar tro. Jag har faktiskt mer överflödigt fett än jag vill och det är inte allt för snyggt. Både på magen och kring midjan. Dödsstöten kommer när man får se mina massiva, motbjudande lår. Skulle någon se dem skulle personen i fråga, med största sannolikhet, först kräkas för att sedan fly därifrån. Jag kan själv vara nära att både kräkas och börja gråta när jag ser dem. Borde egentligen satsa hårdare på träningen för att få bort allt överflödigt fett, men energin finns inte till.

Så därför är det bättre att jag aldrig försöker mig på dejting. Besvikelsen som skulle komma efteråt skulle vara så nedbrytande att jag inte är säker på att jag någonsin skulle återhämta mig.

Jag vill ut och njuta av naturens skönhet, vill du följa med?

Varje dag det är fint och härligt väder känner jag för att ta en tur till en vacker plats tillsammans med någon, där vi kan andas in den härliga vårdoften, njuta av den fina omgivningen samtidigt som vi fikar och har det trevligt tillsammans. Problemet är att jag inte har speciellt många jag kan fråga. Mer specifikt är det bara en person jag kan fråga, och hon är ofta upptagen med annat. Därför slutar det ofta med att jag inte tar mig ut alls, för jag kan ha svårt att trivas ensam. Vill så oerhört gärna träffa nya vänner, men hur gör man? Det finns olika sidor på Internet för just det ändamålet, men jag är dålig att ta den initiala kontakten. Kanske är dags att satsa lite hårdare på det.

Sen har jag blivit mer och mer sugen på en roadtrip. Är bara inte säker på vart jag ska åka. Har funderat på att i så fall ta mig uppåt landet en bit.. Norrköping kanske. Vad sägs om det? ;-)

Kära du, stanna hos mig, lämna mig aldrig

Den konstanta rädslan för att bli lämnad gör mig galen. Ständigt får jag för mig att andra avskyr mig och aldrig vill träffa mig igen. Det gäller alla förutom min närmsta familj. Även mina närmsta vänner. Nästan varje gång jag har träffat någon och är på väg hemåt är jag övertygad om att denna aldrig mer vill se mig. Det kan bero på  att jag fick tänka efter ovanligt länge innan jag kunde besvara en fråga, eller att jag var tvungen att fråga vad sa du? för att jag inte riktigt hörde eller förstod vad de menade. I de fallen känner jag mig ovanligt trög, dum, efter, ointelligent  och rakt igenom värdelös som människa som inte förtjänar annat än att ständigt vara ensam. Har det inte hänt något ovanligt dumt när vi har umgåtts gör jag istället bort mig när vi ska säga hejdå. "Tack för idag, det var trevligt". Tack själv du, det var verkligen trevligt. Svarar jag så går min ångest i taket. Min vän sa ju precis att det var trevligt, och jag upprepar bara samma sak. Kan jag inte använda ett annat ord istället? Känner mig som en riktig idiot som bara kopierar andra och aldrig kan komma med något eget. Ofta brukar jag säga det med stel röst och tråkigt tonläge också för att jag är helt uppe i tankarna om vad jag ska säga. Min vän kanske tolkar det som att jag inte alls menar det jag säger så hon/han inte vill träffas mer efteråt på grund av det.

Sen är det inte bara när vi har träffats som jag är övertygad om att jag och min vän aldrig mer kommer ses. Efter näst intill varje sms jag skickar blir jag orolig att något kan tolkas på ett sätt som gör att personen i fråga tycker illa om mig. Får jag kortfattade, stela sms tror jag att personen är sur på mig. Ofta har det visat sig att hon/han har haft fullt upp med annat och varit stressad, men fram till dess är jag nere för att jag är helt säker på att vår vänskapsrelation är slut.

Utöver det kan jag få för mig att vissa vill sluta umgås med mig för att jag är så mycket fulare medan de är rakt igenom vackra. Måste ju kännas pinsamt för dem att gå med mig bredvid sig på stan, eller sitta mitt emot mig på ett fik. Är överlycklig för de vänner jag har, men jag tycker samtidigt synd om dem som får dras med en som mig.